CELL pets tillhjälp synliga organismer bestå av endast en enda c. (de encelliga växterna och djuren). I dessa fall har c. anpassat sig för ett fritt och självständigt liv. De encelliga organismerna utföra alla de för livet nödvändiga funktionerna, upptaga födoämnen, i deras kropp försiggår en ämnes- och energiomsättning, de fortplanta sig och äga i regel rörelseförmåga o. s. v. Från de encelliga organismerna finnas talrika övergångar genom allt mer och mer komplicerade flercelliga organismer till de ytterst komplicerade, av oräkneliga c. uppbyggda högre växterna och djuren. I de flercelliga organismerna förena sig c. till olika vävnader och organ. Härvid inträder också en arbetsfördelning, i det att c. utbildas på olika sätt allt efter den betydelse, som de vävnader el. organ ha, i vilka de ingå som byggnadselement. C. uppge sålunda mer el. mindre sin självständighet och bli beroende av varandra. De ha övergått i en högre morfologisk enhet, och deras verksamhet har inriktats på att tjäna den sammansatta organismens liv. Än tydligare framstår denna c:s olika anpassning (differentiering) i den flercelliga organismen, om man följer den embryonala utvecklingen av t. ex. ett flercelligt djur. En sådan organism uppkommer ur en enda c., det befruktade ägget, och vi kunna följa, huru denna c. genom fortsatt delning (se Celldelning) ger upphov till en mängd c., vilka bilda de första vävnaderna (groddbladen) i fostrets kropp, och hur dessa utbilda sig i olika riktningar och ge upphov till de skilda organen (se Embryologi och Vävnadsod-üng). DjurceUen (se plansch, fig. 1) säges i allm. bestå av c.-kropp (cytoplasma) och c.-kärna. En bättre uppfattning om c:s byggnad får man, om man säger, att c. består av protoplasma och av i denna inlagrade c.-organ, av vilka det viktigaste är kärnan, samt en del tillfälliga beståndsdelar. Dess grundform är rundad, men den antager oftast på gr. av sin inlagring mellan andra c. el. på gr. av sin funktion andra och mycket skilda former (fig. 2), ss. platt, kubisk, cylindrisk, spol- el. nästan trådformig, grenig o. s. v. Samma c. kan också under olika förhållanden ändra form i betydlig grad. Även c:s storlek är mycket olika. I regel växlar den inom 1/ioo—1/io mm. diam. Protoplasman är en halvflytande, geléar-tad, slemliknande substans, olöslig i vatten. I de perifera delarna av c. är den mera klar och genomskinlig, ektoplasman (fig. 1 a), i sina centralare delar grumlig el. kornig, endoplas-man (fig. 1 b). Rörande protoplasmans finare byggnad känna vi mycket litet. Den bild, en levande c:s protoplasma i mikroskopet visar, är mycket svårtydbar, och strukturen är också betydligt växlande under olika förhållanden. Närmast är den att likna vid ett gelé (kolloid lösning), uppbyggt av kemiskt och fysikaliskt olika delar. Vissa utfällningar förekomma, varigenom olika strukturbilder uppstå. De strukturförhållanden, som framträda på de efter olika metoder förfärdigade mikroskopiska preparaten, äro tvivelsutan till stor del konstprodukter. På gr. av dessa bilder har man dock ofta velat tillskriva protoplasman en bestämd struktur, än kornig, än trådig el. blåsig, uppfattningar. som f. n. knappast ha mer än historiskt intresse. — Kemiskt visar sig protoplasman bestå av 75—95 % vatten. Det övriga utgöres av äggviteämnen, fettarter, kolhydrat och oorganiska salter. De inlagrade c.-organen, d. v. s. bildningar i c., vilka ha att utöva bestämda funktioner, äro: 1) Kärnan, nucleus (fig. 1). Den intager ant. ett centralt läge i c. el. är förskjuten mer el. mindre mot periferien. Dess grundform är rundad men avviker dock hos många c. betydligt härifrån. Så kan den vara långsträckt, njur- el. hästskoformad, s-formad, pärlbands-lik el. grenig o. s. v. Kärnans storlek står vanl. i ett visst förhållande till c:s storlek, utgörande o. 1/3—1lt av dess volym. — Kärnan omgives av en tunn membran, kärnmembranen (fig. 1 c), från vilken ett fint trådlikt nätverk, lininnätet, utgår och spänner sig genom hela kärnans inre. Detta är svårfärgbart, s. k. akromatin (se d. o.), i regel acidofilt (se d. o.). På detta nät äro lagrade grövre trådar, klumpar el. korn, som tillsammans bilda det s. k. kromatinnätet (fig. 1 e) och som färgas starkt av de vanliga kärnfärg-ämnena (se Kromatin). Detta kromatinnät utgöres av med varandra mer el. mindre förbundna kromosomer och består sannolikt till stor del av nukleinsyror. I kromosomerna anses arvenheterna vara belägna (se Celldelning, och Ärftlighetslära). Inom kärnan träffar man dessutom en el. ibland några fria, runda kroppar, kärnkropparna, nucle'oli (fig. 1 f), vilka ofta färgas som kromatinnätet och som vanl. anses stå i nära samband med detta. I övrigt utfylles kärnan av en äggvitehaltig vätska, kärnsaften. En c. kan innehålla flera än en kärna, t. ex. levercellerna 2 och de tvärstrim-miga muskelcellerna många. Detta har sin orsak ant. i en ofullständig c.-delning (kärnan delar sig, under det att c. i övrigt förblir odelad, plasmodium, se d. o.), el. ock däri att förut skilda c. sammanflyta, syncytium (se d. o.). Kärnan är en för c:s funktion och liv nödvändig bildning. Borttages den, dör c. inom kort. De röda blodkropparna (se Blod, sp. 166) äro — 1065 — — 1066 — Artiklar, som icke återfinnas under C, torde sökas under K.