DAIMLER märket D., under det den andra, belägen i Stuttgart-Untertürkheim, tillverkar personvagnar av märket Mercedes. v. S. Daimler [dal'-], Gottlieb, tysk ingenjör, uppfinnare av bensinmotorn (1834—1900). D. utexaminerades 1859 från Polytechnicum i Stuttgart, praktiserade ett par år vid olika mekaniska verkstäder i England och Frankrike och blev, återkommen till hemlandet, 1872 anställd hos Gasmotorenfabrik Deutz (se d. o.). Här kom han in på det område, inom vilket han utförde sin stora livsgärning. Gasmotorerna, vilkas användning är helt begränsad till stationära ändamål, förde D. på tanken att söka använda flytande, lättförgasade bränslen, lätta att transportera, och 1883 uttog han sitt första patent på en bensinmotor. D. jämte chefsingenjören Maybach lämnade nu Deutz-fabriken; de båda kollegerna anlade en liten verkstad och började där bygga en bensinmotor efter D:s idéer. Denna var en-cylindrig med glödrörs tändning och ytförgasare (se Förbränningsmotor). En förbättrad typ monterades på en cykel, varför D. även är motorcykelns uppfinnare. 1885 började D. bygga en automobil. Efter åtskilliga experiment och förbättringar lyckades han intressera de franska firmorna Panhard & Levassor samt Peugeot för sina uppfinningar och erhöll härigenom det finansiella stöd, som fortsatta experiment krävde. D. började själv en tillverkning i mindre skala och ombildade sitt företag 1890 till D.-Motoren-Gesellschaft, vilket småningom utvecklades till en stor automobilfabrik. v. S. Daimo'nion (grek.), fil., är Sokrates’ namn för den inre varnande stämma, som, förnummen allt sedan gosseåren, avhöll honom från att begå oriktiga el. klandervärda handlingar. — Litt.: O. Jakobsson, »Daimon och Agathos Daimon» (1925). — Jfr Demon. A. N. Daimyo (jap., »stort namn»), under feodaltiden i Japan (1200—1867) termen för en medl. av det högsta ridderskapet, en länsfurste. B. K. Dainichi (jap., »stora solen»), en av figurerna i den japanska buddistiska treenigheten, därför ofta framställd i templen. B. K. Dai-Nihon el. Dai-Nippon, »Stor-Japan», det officiella namnet på Japan. Daiznos (sing. dainå) kallas litauernas lyriska folkvisor, vanl. av elegisk stämning. Agr. Dairen, ry. Dalny, kin. Ta-lien-wan, Man-churiets förnämsta handelsstad, på halvön Liao-tung, vid D.-viken, c:a 32 km. n. o. om Port Arthur; 225,705 inv. (1928). D., som är ändpunkt för sydmanchuriska järnvägen, är huvudort för den japanska transitohandeln och har en utmärkt, hela året isfri hamn. D. grun dades i handelspolitiskt syfte 1899 av ryssarna, ockuperades 1904 av japanerna och blev 1906 frihamn. D. är en framåtgående industristad. C:a % av importen, huvudsaki. bomull, kommer från Japan. Förnämsta exportvaror äro sojabönor och oljekakor. D. är säte för förvaltningen av det japanska arrendeområdet Ku-angtung. O.Hj. Dajazker. Med ordet dayak (möjl. av daya, inlandet) beteckna malajerna vissa av Borneos inhemska stammar. Av européerna har ordet använts med de mest olika betydelser. Urspr. betecknade det blott två folk, sjödajakerna el. ibanerna (av kayanernas namn på dem, iban, vandrare) vid kusten av Sarawak och land-dajakerna i s. delen av nämnda land, men under beteckningen d. sammanfattas nu ej sällan allehanda andra Borneofolk (se B o r n e a n e r). Beteckningen är alltså skiftande och betecknar icke ett folk, utan grupper av sådana. De viktigaste äro likväl sjö- och landdajakerna. De förra ha fått sin benämning av engelsmännen på gr. av deras goda sjömannaegenskaper. Troligen ha de täml. sent invandrat till Borneo, dock före malajernas omvändelse till islam, vilket man av språkliga grunder slutit sig till. Ibanerna pro småväxta och kraftigt byggda och synas på det hela taget vara en vital ras. De äro öppna, glada och gästfria. De äro goda åkerbrukare och ha omfattande risodlingar. De ha blivit särsk. ryktbara som Borneos mest fruktade huvudjägare. Huvudjägeriet har hos dem övergått till en vild och grym sport, men anses nyttigt och nödvändigt, emedan de dödades andar i en kommande tillvaro måste tjäna dråparen. De bringa alltså lycka över huset och stammen. Huvudena hemföras, torkas i rök och prepareras och upphängas i huset under allehanda ceremonier. Liksom fallet är hos övriga huvudjägare bland naturfolken, spela magiskt-religiösa motiv in (se H u v u d j a k t). Huvudjägeriet motarbetas nu ivrigt av myndigheterna men bedrives ännu i det inre, dit ibanerna företaga långa strövtåg för att erövra troféer. Ibanerna äro mycket ärliga och gästfria. De bo i långhus av malajisk typ. Dräkten är icke vidlyftig; männen bära ett skört, kvinnorna höftkläde. Männen pryda sig f. ö. på allehanda sätt med fjädrar, hårtofsar, lind-ningar kring benen o. d., kvinnorna bära breda metallband kring benen. Pärlor, särsk. gamla venetianska sådana (agri-pärlor o. a.), äro synnerligen uppskattade, liksom smycken i övrigt ivrigt samlas. Ett klubbhus för ynglingar finnes liksom eljest på Borneo. För ungdomen är stor sexuell frihet tillåten. Ynglingarna ha att genomgå pubertetsceremonier. D. tro på skyddsandar, vilka uppenbara sig i vissa djur, och — 863 — — 864 —