DALIN klassiska smak och tjänade som dess föregångsman i vårt land. Under en resa till Paris 1739—40 befästes han i denna smak. Från 1740-talets mitt övade D. blott tillfälligt vittert författarskap. Framgången med Argus hade jämnat hans väg i det offentliga; han utnämndes 1737 till kungl. bibliotekarie, fick 1743 officiellt uppdrag att skriva »Svea rikes historia», blev 1750 genom C. G. Tessins förmedling lärare för kronprinsen, adlades 1751 och blev 1753 sekreterare i den nybildade Vitter-hetsakad. D. blev »en lusteld vid Lovisas tron» (Franzén); han författade en myckenhet sällskapspoesi, muntra smådikter, poésies fugitives, såväl som prosaskämt, bl. a. de s. k. »kalottpredikningarna», i vilka han till drottningens nöje parodierade tidens predikostil. Dessa predikningar väckte anstöt, och när D. som drottningens förtrogne deltagit i stämplingar för kungamaktens utvidgande, brukades de jämte andra förseelser av ständerna som förevändning att förvisa honom från hovet (1759). Förvisningsdomen upphävdes 1761; efter att ha blivit kansliråd 1759 utnämndes han till hovkansler 1763. Han dog ogift s. å. D. var landets erkänt främste förf, på sin tid, en nydanare på skilda områden, den förste skriftställaren i modern mening hos oss. Han gjorde mer än någon annan för att hos oss införa epokens modeströmningar, upplysning och franskklassicism. För sin egen och närmast följande tid angav han tonen som kåsör och satiriker, men också som högt syftande dramatiker och epiker. Sv. språk framträdde hos honom med en naturligare och smidigare växt än förut. Han var en mästare i det eleganta och graciösa poetiska lekverk, som hörde rokokon till. Till det bästa han åstadkommit i den vägen hör »Ulriksdals promenader», där han besjunger hovets händelser dag för dag. Han hade en ovanlig talang för skämt, satir och parodi och träffade lätt språkets vardagston. Adelsgunstlingen och hovskalden visade sig också, framför allt i »Sagan om hästen», på ett förvånande sätt behärska det folkliga be-rättarmaneret. Han tillgodogjorde sig därvid ungdomsintryck, men lärde också av den isländska sagan och av folksagan. Folkvisans ton klingar i några av hans mest kända poem: »Engsövisan», »Vårvisa» (»Bort med höga ting») och »Skatan sitter på kyrkotorn». Hans folkligt realistiska dikter bilda en länk mellan den karolinska tidens visdiktning och Bellman. Någon markerad personlighet var D. icke; fanns det däri framträdande drag, så slipades de bort i societets- och hovlivet. När man skildrar honom som ytlig, svag och vacklande till sina åsikter, gör man honom dock orätt. Hans intelligens var icke djup, men levande. Politiskt och religiöst förfäktade han åsikter, som icke alltid voro opportuna, visserligen med den försiktighet, som omständigheterna krävde. D:s huvudarbete som historiker är »Svea rikes historia», som utkom med d. 1 (forntiden) 1742, 2 (»påviska tiden») 1750 och 3 (Gustav Vasa och hans söner) i 2 bd 1760—61. D:s död avbröt verkets fortsättning. Som historiker var D. i väsentlig grad dileltant. Källa och litteratur voro för honom ett och samma. Han citerade hellre nyare förf., som enl. honom »innefatta, efterfölja och styrka de gamle», än källorna själva. De långa och ståtliga källcitat, som ymnigt förekomma hos D., äro oftast direkta lån från J. Wilde, örnhielm o. a. För Vasatiden är dock hans framställning mera självständig. Hans många lösa gissningar och förmodanden röja även dilettanten. D:s framställningsform står den annalistiska ganska nära. Efter mönster av G. Daniel är stoffet grupperat efter konungarna. Framställningen har upplysningstidens karakteristiska drag. Det naturvetenskapliga intresset framträder särsk. i D:s vattenminskningsteori, urspr. framlagd av Swe-denborg och Celsius. Med hjälp av denna ville D. visa, att Sverige ej existerat förrän några årh. f. Kr. och då ännu som en obetydlig arkipelag. Teorien i denna form var ett djärvt slag mot den hyperpatriotiska historieskrivningen. — Enl. tidens uppfattning borde en historiker även vara moralist. Modehistorikern härvidlag var Rollin, som varit D:s förebild i fråga om framställningssätt och stil. Liksom de flesta samtida historieskrivare saknade D. historiskt sinne. I övrigt är han antipapistisk, pacifistisk, aristokratvänlig och avogt stämd mot Kalmarunionen. Trots angrepp, bl. a. av Botin, som påtalade D:s bristande kamerala insikter, vann D:s historia stor popularitet tack vare sin naturliga och medryckande, ofta dramatiska berättarton. Efter Olaus Petri är den det första försöket till en rikshistoria på modersmålet. — D:s »Vitterhetsarbeten i bunden och obunden skrifart» utkommo 1767 (6 bd), hans »Poetiska rbeten» 1782—83 (2 bd). »Ther swänska Argus» har i ny uppl. utgivits av B. Hesselman och M. Lamm (3 bd, 1910—18). — Litt.: K. War-burg, »O. D.» (»Sv. akad:s handlingar ifrån 1796», 59, 1884); M. Lamm, »O. D.» (1908). A. W-n; E. Blp. Dalin, Anders Fredrik, ordboksförf. (1806—73), studerade i Uppsala, ägnade sig sedan åt författarverksamhet i Stockholm. Hans förnämsta lexikaliska arbete är »Ordbok öfver svenska språket» (1850—55), ännu vårt — 905 — — 906 —