DANMARK dess upprätthållit sin ställning ss. nationalteater. Bland sceniska konstnärer från 1800-talets senare hälft märkas fru Eckardt, Nyrop med fru, bröderna E. och O. P o u 1 s e n, N. J. Simonsen, Betty Hennings, P. Jern-dorff, C. Zangenberg, Oda Nielsen, Karl Mantzius och P. Cornelius samt från o. 1900 och fram till våra dagar fruarna Thomsen, Bloch och Blad, H. Nisse n, N. Brun, N. Neiiendam, L i e b-man, V. Herold, T. Roose, Betty N a n-s e n, H. H o f m a n, bröderna J. och A. P o u 1-sen, Poul Reumert och Bodil Ipsen. Betydande regissörer ha under senare år varit J. Nielsen, J. Poulsen, A. Garde och E. R o s t r u p. Det kongelige Teater står nu (1930) inför uppfyllelsen av det länge närda hoppet på skilda scener för tal och sång. Bland Köpenhamns privatteatrar må nämnas Casinoteatret (från 1848), Folketeatret (från 1857), Dagmarteatret (från 1883), Det ny Teater (från 1908), Nörre-bro Teater med folklig repertoar, friluftsteatern i Ulvedalene vid Klampenborg och den traditionsrika pantomimteatern i Tivoli. Bland privatteatrarnas sceniska konstnärer från 1800-talets senare hälft märkas Z i n c k, S. N e u-mann, Abrahams, A. Helsengreen, Martinius Nielsen och D o r p h-P etersen samt från o. 1900 och fram till våra dagar Frederik Jensen, P. Fjelstrup, Emmanuel Larsen, Olivia J a c o b-sen, Gerda Christophersen, Anna L a r s s e n, Carl Alstrup samt Arne och Liva Weel. — I Odense upprätthölls 1796— 1802 fast teater. 1803 meddelades det första privilegiet för resande sällskap (åt skådespelaren Schwarz). Fasta teatrar finnas f. n. i Aarhus (från 1898) och Odense (från 1905). F. ö. tillgodoses behovet av resande sällskap och tillfälliga turnéer. Rättigheten att driva fast el. rörlig teater är i D. fortfarande beroende av koncession, som meddelas av justitieministern. G. K-g. Musik. De äldsta musikaliska minnesmärkena i D. äro de medeltida folkvisorna. Dessa visor (dansvisor) ha uppstått vid kungens hov ocn stormännens borgar och ha först senare blivit folkets egendom; de äro starkt påverkade av den gregorianska sångens melodik och ton-artsförhållanden men utmärkas även av sylla-bik och omkväde; de vittna om en ovanlig musikkultur i medeltidens D. Tyvärr ha de flesta upptecknats jämförelsevis sent, sedan de under tidernas lopp genom musikaliskt oförstånd blivit starkt förändrade. Först T. Laub (se denne) har riktat uppmärksamheten på den danska folkvisans säregna melodiska och tonala förhållanden och försökt föra folkvisan till baka till dess förmodade ursprungliga form. D. har under medeltiden icke gjort någon insats i den flerstämmiga vokalmusiken, vars existens i D. emellertid kan påvisas i form av främmande mästares arbeten. Lund och Ros-kilde tyckas ha varit det medeltida D:s viktigaste musikcentra. — Vid reformationens införande bestod psalmmaterialet och den liturgiska musiken av tyska melodier, gregoriansk sång och enstaka danska folkmelodier från medeltiden. Stor vikt lades nu på musikutövningen i skolorna, där även kyrkomusiken odlades; sin betydelse som medelpunkter för musiklivet behålla skolorna ända till 1700-talets början, lika berömda för sin vokala musik som för sin instrumentalmusik, detta även i skol-komedierna. Ett viktigt stöd för musiklivet var även hovkapellet, som på Kristian HI:s tid ivrigt sysselsatte sig med nederländska mästare (o. 1550), under Kristian IV (början av 1600-talet), då kapellet nådde sin högsta blomstring, dessutom med tysk och engelsk musik. Danska kompositörer, utgångna från kapellet, äro J a-cob örn (d. 1654), Mogens Pedersön (d. 1623) och Hans Nielsen (d. 1624), de båda sistnämnda elever av Giovanni Gabrieli i Venedig. Framstående orgelmästare var Johan Lorentz (Nikolai Kirke, Köpenhamn, d. 1689) och en duktig teoretiker Hans M i k-kelsen Ravn (Corvinus, d. 1663). Icke heller på operamusikens område fostrade D. någon betydande kompositör under äldre tid; operan stod helt under italienskt inflytande trots H o 1 b e r g s och S c h e i b e s energiska protester. De sistnämnda ha förtjänsten av de äldsta danska musikföreningarnas tillkomst, institutioner, som spelat en avgörande roll för musikens utveckling i D. (Musikaliske Societet, Nye musikalske Selskab, senare Cæ-ciliaforeningen, Musikföreningen, Dansk Kon-certforening m. fl.). — Först med Dietricb Buxtehude (1637—1707) uppstår en dansk kompositör av betydelse; hans orgelkompositioner och annan instrumentalmusik samt kyr-kokantater beteckna ett direkt förstadium till gammalklassicismens kulmination hos J. S. Bach. Mot slutet av årh. får den berlinska Liederskolan en utlöpare i Danmark i J. A. P. Schulz (1747—1800); i sina »Lieder im Volkston» anslår denne en ton, som både av samtida och senare anses för dansk-nalionell. Samma ton återfinnes i hans sångspel, såväl som i den något yngre F. L. Æ. K u n z e n s (1761—1817) dramatiska verk. Denna ton får betydelse både för C. E. F. Weyse (1774— 1842) och F. Kuhlau (1786—1832), hos vilka även intresset för den medeltida folkvisan samtidigt kom att spela en roll. Alla dessa kom — 1065 — — 1066 —