DELOS manskapet under av köld och svält. I mars 1882 fann G. W. Nelville resterna av expeditionen och D:s dagböcker, som in i det sista voro omsorgsfullt förda och som utgivits under titeln »The voyage of the Jeanette» (2 bd, 1883). Expeditionens erfarenheter av isdriften och upptäckten, att vrakspillror från »Jeanette» av havsströmmarna förts till Grönlands s. ö. kust, gåvo Nansen (se denne) uppslaget till Framexpeditionen. J. C. De Longöarna, ögrupp i sibiriska polarzonen mellan 140°—160° ö. Igd., n. o. om Nysibiriska öarna. Upptäcktes 1881 av De Long (se denne). Störst är Bennettön (c:a 200 kvkm., c:a 300 m. ö. h.); fågelberg, fynd av mammutrester, ö. därom Henrietteön (c:a 1,000 m. ö. h.) och Jeanetteön. I. M-g. Delorme [dalå'rm], fransk arkitektfamilj, framträdande på 1500-talet och av stor betydelse för renässansens genombrott i Frankrike. Dess mest berömde medl. var P h i 1 i b e r t D. (o. 1515—70); efter studier i Italien fick denne utföra en rad av arbeten, varigenom han blev en av huvudledarna för den nya rörelsen n. om Alperna. Han ledde för Frans I under många år slottsbyggena vid Fontainebleau och Saint Germain, började åt Katarina av Medici Ph. Delorme: Henrik II:s galleri i Fontainebleau. uppföra Tuilerierna i Paris, byggde åt Diane de Poitiers slottet Anet (resterna därav nu uppställda i gården till École des beaux-arts i Paris) o. s. v. Även hans litterära arbeten, »Nou-velle invention pour bien bastir» (1561) och »Architecture» (1568), blevo av betydelse. E. W. Delorme [dalå'rm], Marion, fransk kurtisan (trol. 1613—50), dotter till en adelsman i Champagne, skall ha varit hemligt gift med Cinq-Mars (se denne) och tävlade sedan med Ninon de Lenclos (se denna) om främsta platsen som kurtisanen på modet. Under fronden samlades i hennes salong dennas ledare. D. är hjältinnnan i V. Hugos drama »M. D.» och i Vignys roman »Cinq-Mars». P. S. Delorme [dalå'rm], J o s e p h, pseud. för C. A. Sainte-Beuve. Delos, ö i ögruppen Kykladerna, s. Egeiska havet; 5 kvkm.; uppbygd av gnejs och granit. D. kallas numera M i k r a D. till skillnad från den v. därom liggande Megale D. (Rheneia). Apollongrottan på Delos. Största höjd: berget Kynthos, 118 m. ö. h. Obebodd. Buskskogsvegetation: mastix, cistus. —• D. var under forntiden säte för Apollonkult med en urgammal delisk fest, beskriven i den s. k. homeriska hymnen till Apollon. Redan i 2:a årtusendet f. Kr. har ön spelat en viss roll, ss. fynd inom det heliga området vid »de hy-perboreiska jungfrurnas» gravar visat. 478 blev D. medelpunkt i första attiska sjöförbundet: förbundskassan förvarades här i Apollontemp-let, tills den 454 överfördes till Aten, ön renades år 426, varvid alla gravar tömdes på sitt innehåll, som nedgrävdes i en stor grop på grannön Rheneia, och det förbjöds att framdeles oskära »den heliga ön» genom att där begrava, döda, ja, det var även förbjudet att föda på ön. 315 befriades D. från Atens överhöghet och var fritt till 166, då det åter på romarnas tillskyndan kom att lyda under Aten; dock förklarades hamnen för frihamn. D. var den största romerska kolonien i ö. — 61 — — 62 —