DJURLÄKARE dels som demoniska väsen, dels som naturens härskare och människornas och husdjurens fiender. De kunna då vara föremål för en — till största delen avvärjande — kult, mottaga offer, t. o. m. människooffer, ha sina egna präster, som då i regel kläda sig i ifrågavarande djurs hud och uppträda som detta. Även avbildas djuren i kultisk avsikt, t. o. m. i högre konst, t. ex. den egyptiska, och övergå senare under mytologiska former i gudavärlden. Att mången gudadyrkan går tillbaka till en ursprunglig d. antyda vissa gudars namn, myter och emblem; i sht i den egyptiska konsten är det lätt alt spåra ursprunget till de talrika gudabilderna med djurhuvuden. Den grekiska mytologiens förkärlek för metamorfoser (omvandlingar från människor till djur och tvärtom) pekar i samma riktning. En särskild plats intar ormkulten, dels på gr. av ormarnas farlighet, dels på gr. av deras hemlighetsfulla uppträdande. I Grekland betraktades de ss. förmedlare mellan underjorden och människovärlden och ansågos stå i samband med den ktoniska kulten (se Ktoniska gudar). — 3) Vissa nyttiga djur dyrkas på gr. av deras praktiska betydelse, dels de jaktnyttiga djuren (ofta totemistiskt), dels och i sht husdjuren, t. ex. oxen och hunden hos de noma-diska perserna el. kon och elefanten ännu i hinduismen, vilken på det hela taget är rik på d. Dyrkan av husdjuren är emellertid icke så mycket någon egentlig kult som snarare en slags vördnadsbetygelse förbunden med intresset för kreatursstammens bevarande. Detta senare sökte man ofta uppnå genom förstlings-offer (se d. o.) av djuren. Vid tjurdyrkan med därtill hörande tjuroffer betonade man (så t. ex. i det äldsta Israel) därjämte den symboliska betydelsen av djurets fortplantningskraft. E. L. Djurläkare, se Veterinär. Djurläten, se Språk, Djurens. Djurmåleri betecknar den art av målarkonst, som framställer levande djur i vila el. rörelse (döda djur höra till »nature morte», se Stilleben). D. framkom redan hos stenåldersfol-ken (se Djurframställning i konsten), liksom det förekommer hos naturfolk. Sitt egentliga uppsving fick d. under renässansen med sådana mästare som Lionardo da Vinci och Albrecht Dürer; först 1600-talet medförde emellertid ett d. i stor stil. Rubens framstår här som den förste store mästaren av djurstrider och jaktscener. Snyders följde honom men har också stillsamma, t. o. m. humoristiska djurscener. I den holländska konsten fick d. sin största utbredning (P. Potter med kor, får etc.; A. Cuyp, N. Berchem, P. Wouwerman m. fl. med hästscener o. dyl.; M. d’Hondecoeter med fågelbilder). Under 1700-lalet blev d., genom bl. a. Oudry, ett vanligt element i den dekorativa rumsinteriören. Som framstående djurmålare må särsk. nämnas Desportes. Bataljmåleriet befordrade också hästframställningen. Ett nytt uppsving fick d. under 1800-talet; Géricault och Delacroix gå här i spetsen. I England fingo jakt- och kapp-löpningsscenerna stor betydelse (J. Ward, E. H. Lanseer, B. Rivière m. fl.). Från Frankrike kan erinras om Troyon och Rosa Bonheur, från Tyskland om W. Kuhnert, från Italien om Segantini. — I Sverige framträdde Ehren-strahl som den förste djurmålaren (ehuru föga lycklig på detta område). Under 1800-talet fick vårt land utmärkta djurmålare i Wahlbom, J. G. och C. G. Arsenius samt Kjörboe; från senare tider må nämnas N. Kreuger (djur, särsk. hästar, i landskap) och Harriet Sundström. Världsrykte som framställare av fågel livet har vunnits av B. Liljefors. Nämnas må också A. Sjöberg. — Även åtskilliga tecknare och illustratörer ha sysslat med motiv ur djurens liv. E. W. Djurornamentik. I horn och ben skulpterade och graverade djurbilder föreligga talrikt från paleolitisk tid. De anses dock ej ha ägt estetiskt utan magiskt syfte och kunna ej räknas som ornament i eg. mening. Under yngre stenåldern uppträda stiliserade djurbilder sporadiskt på europeiska lerkärl, i stor utsträck ning på keramiken i Elam och Egypten. Naturalistisk men samtidigt dekorativt hållen är den djurstil med havsfauna, som kännetecknar ett skede av bronsåldern på Kreta. Inom den klassiskt grekiska konsten äro djurbilderna av större betydelse endast under det äldsta skedet (å keramik och i metall). Denna d. fick sina barbariserade utlöpare i den »skytiska» och den keltiska djurstilen. D. i strängaste mening, d. v. s. djurfigurer helt omdanade till ornament, möter i Europa först bland germanerna. Ss. inpunsade ytornament uppträda djurmotiv under yngre bronsåldern, men äro då fria efterbildningar av Hallstatt-kretsens drivna figurer av denna art. Under folkvandringsliden utvecklas bland germanerna liksom tidigare bland »skyter» och kelter en d. med utgångspunkt från klassiska bildelement. Germanerna driva dock stiliseringen vida längre och sammanställa djurbilderna till strängt ytfyllande mönster. Folkvandringstidens stil I, som föreligger färdig i mitten av 400-talet, utbildas på västskandinaviskt område genom omdaning till ytornament i relief av vissa senklassiska, på västeuropeiska spännen och beslag anbragta plastiska kantdjur. Denna ornamentik sprider sig till England och över kontinenten ned till — 511 — — 512 —