Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faringe - Faringe—Gimo järnväg (F. G. J.) - Farini, 1. Luigi Carlo - Farini, 2. Domenico - Farinosæ - Farinotom - Farinsocker - Fariséer - Fariseism - Farled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARLED
Uppsala län; 65,28 kvkm., därav 63,12 land; 784
inv. (1931; 12 inv. pr kvkm.); 15,62 kvkm. åker
(1927; 24,7% av landarealen), 40,n kvkm.
skogsmark. — Pastorat: Knutby och F.,
När-dinghundra kontrakt, Ärkestiftet. J.C.
Faringe—Gimo järnväg, sign. F. G. J., längd
32 km., spårvidd 0,89i m., byggd 1917—21.
Banan går i n. riktning från Faringe station å
linjen Rimbo—Uppsala till Gimo,
föreningssta-tion vid Dannemora-Hargs järnväg. Äges av
Faringe—Gimo järnvägs a.-b., Stockholm;
drives och underhålles av Stockholm—Roslagens
järnvägar. S.Stg.
Fari’ni. 1) L u i g i Carlo F., italiensk
politiker, historisk förf. (1812—66), urspr.
läkare, deltog från 1831 i olika upprorsrörelser i
Italien, vistades 1843—47 i landsflykt i
Frankrike, blev 1851 medl. av Sardiniens
deputeradekammare och var 1851—52 dess
undervisningsminister, 1859—60 diktator i Modena, Parma
och Romagna, s. å. Italiens inrikesminister,
1862—63 ministerpresident. Som politiker,
skriftställare och publicist intog F. en
förmedlande hållning mellan de klerikala och de
revolutionära. Th.
2) Do m e n i c o F., den föregåendes son,
politiker (1834—1900), ingenjörsofficer, medl. av
deputeradekammaren 1864—86 (moderata
vänstern), med mindre avbrott dess president 1878
—84, medl. av senaten 1886—98, dess president
1887—98. F. avslog flera anbud om
ministerposter, bl. a. ministerpresidentskap 1880. Fh.
Farino’sæ, grupp av monokotyledona växter,
omfattande 13 fam., till största delen
bestående av tropiska örter, vilkas frön innehålla en
mjölig frövita. Bland hithörande fam, böra
nämnas Eriocaula’cece, Bromelia’ceæ,
Commeli-na’ceæ, Pontederia’ceæ och Bestiona’ceæ. A.V-e.
Farinotom [-tå’m], apparat för avskärning
av sädeskärnor för undersökning av
mjölig-hetsgraden. Se Glasighet.
Farinsocker, se F a r i n.
Fariséer (grek, farisaioi efter aram.
pe-rischajjä, ”de utsöndrade”, separatisterna), en
religiös orden bland judarna i Palestina på
Jesu tid. Själva kallade de sig chaberim
(”kamrater”), och Josefos anslår deras antal före
70 e. Kr. till 4,000. F. hade sitt huvudkvarter
i Jerusalem och framträda i N. T. ss. skarpa
motståndare till ett annat judiskt parti,
sad-ducéerna. Detta återspeglar sammanslutningens
ursprung: den fariseiska partibildningen tycks
ha utgått från det lägre prästerskapet i
Jerusalem, som opponerade sig mot det groft
för-världsligade högre prästerskapet och någon
gång i den äldre Mackabéertiden (c:a 140? f.
Kr.) sammanslöt sig till botgöring och sträng
efterlevnad av lagen. Denna anda spridde de
även i fromma kretsar ute i landet. De flesta
och mest betydande laglärarna (”skriftlärda”)
anslöto sig till f. och blevo deras andliga
ledare. Partiet konsoliderades under blodiga
strider med konung Alexander Jannaj och blev
mot slutet av det hasmoneiska väldet den le
dande gruppen i judafolket. På Jesu tid
åtnjöto f. ett utomordentligt anseende hos folket
och hade stort inflytande även i höga rådet.
Jesus var dem en nagel i ögat, och vid hans
fängslande och utlämnande till romarna hade
de sin hand med i spelet, ehuru deras motiv
och den roll de spelade icke klart framgår ur
källorna. De voro den unga kristna
församlingens bittra fiender, i sht efter det att en av
deras ivrigaste medl., Saulus från Tarsos, hade
övergått till den nya tron och blivit en nitisk
missionär för den. På gr. av denna fiendskap
måste N. T:s bild av f., om man vill göra dem
historisk rättvisa, användas med försiktighet.
— Socialt tillhörde f. genomgående den
borgerliga medelklassen, besutto en viss bildning och
ekonomisk burgenhet. Politiskt bildade de en
motvikt mot revolutionsandarna (”seloterna”)
och verkade för ett jämviktsläge utan att slå
av på folkets religiösa krav. Religiöst voro
alla deras strävanden inriktade på att vinna
rättfärdighet genom att lära sig och genom att
hålla lagen och ”stadgarna” (de ur lagen
avledda föreskrifterna). Den tidigare fariséen
Paulus betygar, att de ”nitälska för Gud”
(Rom. 10:2). Denna lagfromhet var både
deras styrka och svaghet. Den brinnande
nitälskan, som drev dem, deras heroiskt
uppoffrande lydnad mot varje bokstav i lagen
alstrade en okuvlig fasthet och skapade även många
ädla personligheter, men ledde å andra sidan
till en splittring av det religiösa livet i otaliga
plikter, varigenom den omedelbara religiösa
känslan och sinnet för det väsentliga i
Gudsförhållandet förstördes. En spetsfundig
kasui-stik utvecklades, som gav anvisning på att
kringgå lagens tyngsta krav. Jesus polemiserar
mot detta och gisslar även det skrymteri, som
i många fall dolde sig bakom den fromma
masken. — Litt.: J. Wellhausen, ”Die
Phari-säer und die Sadducäer” (2 Aufl. 1924); R. T.
Herford, ”The Pharisees” (s. å.). A.J.F.
Farisei’sm, ett noggrant iakttagande av yttre
regler för ett fromt el. aktningsvärt liv, ofta
utan det motsvarande sinnelaget, förenat med
ett egenrättfärdigt högmod över sin
ådagalagda förträfflighet jämte förakt för andra, som
synas mindre lovvärda; skenhelighet, hyckleri.
Jfr Fariséer. S. N.
Farled, benämning på sådan mellan öar,
skär och grund framgående färdväg, som
tagits i bruk av sjöfarten. F. kunna vara
fram
- 73 —
— 74 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
