FASETT Mussolini framför fronten av en fascistisk ungdomsorganisation. stegrad aktivitet på alla områden. Privategendomen består, men om ett statsintresse kräver, att den med el. utan ersättning ställes till det allmännas förfogande, kan ingenting hindra detta. Det privata initiativet erkännes, men den korporativa lagstiftningen har skapat yr-kesförbund, som äro beroende av statliga myndigheter. Det nyligen bildade ”korporationernas nationella råd” har till uppgift att enhetligt ordna produktionen. Som ordf, i detta råd och ledare av regeringen samt f:s stora råd har diktatorn själv (il duce) alla trådarna i sin hand. Karakteristiskt för f. är den oerhörda makt, som tillkommer det exekutiva statsorganet, il duce och hans närmaste medhjälpare. De representera eliten av nationen, och denna ”elitteori” har spelat en stor roll i f:s statsteori. Men denna elit kan ej framgå ur folkval: ”de bästa böra härska på gr. av sin rätt härtill, icke på gr. av uppdrag från den okunniga majoriteten”. Det fascistiska partiet betraktas i vidsträckt mening som landets elit; det skall, ss. det heter i den s. k. fascistiska katekesen, ”göra nationen fascistisk och bilda en styrande klass i alla regimens större och mindre institutioner”. Liksom bolsjevismen (se d. o.), med vilken den har vissa beröringspunkter, måste f. karakteriseras ss. en antidemokratisk riktning, om man fattar uttrycket demokrati (se d. o.) i dess hävdvunna betydelse. Man har påvisat inflytelser från samhällsforskare i äldre och nyare tid, ss. fransmannen Sorel, italienarna Machiavelli och Pareto, tyskarna Hegel och Nietzsche m. fl. Då rörelsen fått tillflöden från håll, där helt andra samhällsideal varit för härskande, och då ledarens egna ståndpunkter i flera avseenden snabbt växlat, kom f. under de första stormiga åren att vara täml. programlös. Mussolini själv predikade främst aktivitet men ville ej tvinga in rörelsen i snäva doktriner. Först under de sista åren ha fascisterna själva i talrika skrifter sökt mera följdriktigt utforma f:s program. Det starka hävdandet av statens auktoritet inåt och utåt är ledmotivet i all fascistisk förkunnelse. ”Intet utanför staten, intet emot staten, allt för staten” (Mus- solini). Allt som kan bidraga till att sprida glans över det egna landet, utnyttjas med alla den moderna reklamens hjälp- medel. När Mussolini, den forne republikanen, försvarar monarkien som institution, så har han i det nationella konungadömet sett statens främsta symbol, och när han trots sin religiösa indifferentism och sin mot katolska organisationer bedrivna våldspolitik åstadkom den berömda uppgörelsen med Vatikanen (1929), har man i det fascistiska lägret varit starkt medveten om att genom sekler, då Italien politiskt var splittrat, påvedömet dock riktade världens blickar mot Rom, en gång världens huvudstad. J.E.N. Utanför Italien ha s. k. fascistiska partier bildats, vilka mer el. mindre tagit intryck av den italienska f. I Tyskland ha nationalsocialisterna (se d. o.) tagit starkt intryck av f., varmed de dock förbundit en för den italienska rörelsen helt främmande antisemitism. Även Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien, Frankrike m. fl. länder ha under olika namn sina fascistiska rörelser; starkast är den i Österrike. I Sverige verkade en ”fascistisk kamporganisation” några år utan framgång. Sedan den ursprungliga ledningen avsatts, anknyter denna grupp mera till den tyska nationalsocialismen än till den italienska f.; dess tidigare organ ”Spöknippet” har ersatts med ”Vår kamp”. — Litt.: I. Hjertén, ”Fascismen” (1922); H. Tingsten, ”Från parlamentarism till diktatur” (1930). B. Fase'tt (fra. facette, dimin. till face, ansikte, framsida, fas), liten rutformig yta, i sht slipad — 107 — — 108 —