Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feidon - Feif, ätt - Feif, 1. Casten - Feijó, Antonio de Castro - Feilberg, 1. Henning Frederik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEIDON
Feidon [fai-], tyrann i Argos i 7:e årh. f.
Kr., grundade Argolis’ makt, uppfann för
Pe-loponnesos ett nytt mått- och viktsystem (det
feidoniska el. eginetiska). W.N.
Feif, ätt härstammande från Skottland,
därifrån två av släktens medl. under
1600-talets förra hälft överflyttade till Sverige och
blevo borgare i Stockholm. Två sonsöner till
den yngre av dem adlades Adler s t olpe,
resp. Ehrensparre; dessa ätter utdogo
redan 1765, resp. 1785. Son till den äldre
brodern var kramhandlaren i Stockholm Peter F.,
far till nedannämnde F. 1), som jämte två
bröder 1705 adlades F. och själv 1715
upphöjdes i friherrligt stånd; han slöt själv sin
ätt, den adliga ätten utslocknade 1856. C.
1) C a s t e n F., friherre, ämbetsman (1662
—1739). Efter en tids vistelse i Finland som
hattmakarlärling ingick F. i kungl. kansliet,
där han fick stor
nytta av sina
kunskaper i finska, blev
1704 sekreterare, 1708
krigsråd, 1709
kansliråd och
statssekreterare för inrikesexp.,
1715 ombudsråd vid
krigsexp. och 1723
president i
Statskontoret. Först efter
Karl XII:s ankomst
till Turkiet, dit F.
åtföljde honom, börjar
F. utöva något större inflytande. Väl sedd
av konungen och nästan ständigt i hans
närhet, hörde F. otvivelaktigt till Karl
XII:s mest betrodda och använda tjänare; han
anses vara den egentlige upphovsmannen till
de radikala finansreformerna under den
turkiska tiden och var 1715—18 på sätt och vis
Sveriges krigsminister. Även till flera andra
av de åtgärder, som bland allmänheten, särsk.
byråkratien, väckte så stark förbittring,
ansågs F. — enl. hans egna yttranden med orätt
— vara upphovsmannen, och han beskylldes
för att genom kryperi och förtal ha vunnit
sitt påstådda gunstlingskap hos konungen. N.
Tessin, med vilken F. å konungens vägnar
stod i livlig brevväxling (tr. i ”Handlingar ur
v. Brinkman’ska archivet”, 1, 1859), ger honom
dock ett synnerligen gott vitsord, och varken
hans duglighet, arbetsförmåga el. tillgivenhet
för konungen torde kunna betvivlas. P.S.
Feijö [falzå’], Antonio Joaquin de
C a s t r o, portugisisk diplomat och skald
(1860—1917). Som portugisisk chargé d’affaires
i Stockholm från 1893 och minister för
Skandinavien från 1902 blev F. fästad vid vårt
land, där han förblev till sin död. Redan helü
ung hade han anslutit sig till Coimbraskolans.
parnasianismo (se Portugal, litt.),
vars-chef var Anthero do Quental (se denne), och
dess veka, melankoliska maner återfinnes i
F:s lyrik, ss. i ”Sacerdos magnus” (”Den store
prästen”, 1881), ”Lyricas e bucolicas” (1884),.
”Ilha dos amores” (”Kärlekens ö”, 1897). I
motsats mot dessa dikter ha ”Bailatas” (1907)
en glad och humoristisk ton. F. har övers..
Strindbergs ”Lycko-Pers resa” till portugisiska.
Några av F:s lyriska dikter äro övers, till sv.
av G. Björkman: ”Fallna blad” (1893) och
”Dikter” (1895). J.V.
Feilberg [fäil-]. 1) Henning Frederik
F., dansk dialekt- och folkminnesforskare
(1831—1921). F. kom efter 1855 avlagd
prästexamen som präst till Sönderjylland, där han
verkade, tills han efter kriget 1864 blev
utvisad av tyskarna.
Sin prästgärning
fortsatte han 1869 i
trakten av Ribe, tills han
som emeritus
flyttade till Askov. Den
förtrogenhet med
folket, han som präst
förvärvade, tog sig
först uttryck i en
skildring av folklivet
i Valsböls s:n i
Sönderjylland, ”Fra
Heden” (1863), vilken
senare följdes av ”Dansk Bondeliv” (2 bd,
1889—99, ny uppl. 1910—13), en av de
bästa allmogeskildringar, som på något språk
existerar. Från folklivsskildring kom han in
på ett vetenskapligt studium av folket, därvid
särsk. påverkad av norrmannen Eilert Sundt
och engelsmannen E. B. Tylor (se dessa). F:s
omfattande dialekt- och folkminnesstudier ha
delvis nedlagts i hans stora ”Ordbog over
jyske Almuesmål” (4 bd, 1886—1914), vilken
ej blott är en dialektordbok i vanlig mening
utan meddelar så rikhaltiga uppgifter om
folkets diktning, tro och sed, att den även på
det området blivit en oumbärlig handbok.
Bland hans folkminnesavh. förtjäna nämnas
”Jul” (2 bd, 1904), en grundlig, om än något
ensidig undersökning, som definitivt gjort slut
på tidigare teorier om julen som solfest, vidare
”Bjærgtagen” (1910), ”Sjæletro” (1914),
”Ska-belsessagn og Flodsagn” (1915), ”Nissens
Histo-rie” (1918) och en stor mängd
tidskr.-uppsat-ser. Jämte Axel Olrik (se denne) grundade F.
1905 Dansk Folkemindesamling, där hela hans
folkminnesbibl., det största i sitt slag i
Norden, jämte hans handskrivna samlingar och
— 183 —
— 184 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
