Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fénelon, François de Salignac de la Mothe - Fenestella - Fenetidin - Fenetolkarbamid - Fenfjälliga fiskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FENFJÄLLIGA FISKAR
från sin 10-åriga verksamhet här nedlade han
i avh. ”De 1’éducation des filles” (1687, sv.
övers. 1881), ett om djup barnpsykologisk
insikt vittnande
upp-fostringsprogram av
bestående värde. F:s
uppfostrare- och
själasörjarebegåvning
fäste Bossuets
uppmärksamhet vid
honom, och på dennes
anbefallning fick han
efter nantesiska
edik-tets upphävande 1685
uppdraget att leda
omvändelseverket
bland hugenotter-
na i v. Frankrike. Han undanbad sig
därvid visserligen biträde av militär men
avvisade principiellt tolerans mot protestanterna.
Fullt till sin rätt kom hans andliga
överlägsenhet, när han 1689 kallades till lärare åt
Ludvig XIV:s sonson, den blivande
tronföljaren, hertigen av Bourgogne. Med
beundransvärd pedagogisk takt och intuition ägnade sig
F. åt sin begåvade men passionerade lärjunges
uppfostran och vann över honom ett obetingat
inflytande, som ledde hans utveckling i
lycklig riktning. För hans räkning skrev F. sina
moraliserande ”Fables” och ”Dialogues des
morts”, en i fingerade samtal mellan berömda
män framställd furstespegel (båda tr. 1712).
Samma pedagogiska syfte hade hans mest
berömda verk ”Les aventures de Télémaque”,
halvt roman, halvt politisk satir, där den av
folkets väl upptagne, fredsälskande fursten
ställes som motsats till den för sin egen ära
levande erövrarfursten. Till belöning för sin
lärarverksamhet utnämndes F., som 1693 fått
säte i Franska akad., till ärkebiskop i Cambrai
1695. Men hans lysande bana vid hovet
avbröts, då han tog sig an den omstridda Mme
Guyons (se denna) sak och i sin skrift
”Ex-plications des maximes des saints” (1697)
utvecklade en starkt mystiskt färgad åskådning.
En häftig strid blossade upp, Bossuet i
spetsen för det gallikanska klerus angrep honom
hänsynslöst, konungen förvisade honom från
hovet, och påven fördömde hans skrift som
kättersk 1699. Som kyrkans lydige son böjde
sig F. under hennes dom, ehuru det kan
betvivlas, att underkastelsen var fullt uppriktig.
Den kungl. onåden bragtes till sin spets, då
”Télémaque” utan F:s vetskap offentliggjordes
i Amsterdam 1699 (l:a fullst. uppl. utkom först
1717; sv. övers. 1721 och 1723) och Ludvig XIV
däri med rätta ansåg sin person och sitt
styrelsesätt angripna. Ehuru F. härefter till sin
död levde i ett slags förvisning i Cambrai, stod
han alltjämt i förbindelse med hertigen av
Bourgogne och utvecklade vid sidan om ett
nitiskt arbete i stiftet en omfattande litterär
verksamhet. I sina politiska skrifter — bl. a.
utarbetade han 1711 ett formligt
författningsutkast ”Esquisse d’un plan dressé pour le
gouvernement d’un royaume” — framstår han
som huvudrepresentanten för den
aristokratiska oppositionen mot Ludvig XIV:s envälde
och kräver generalständernas återupplivande
m. m. Hans utsikter att spela en politisk roll
grusades genom hans lärjunges död 1712, men
hans kritik av det bestående blev ej utan
betydelse.
Med sin mångsidiga begåvning och fina
humanitet är F. en av sin tids ädlaste karaktärer
och själfullaste förf. Tolerant och liberal i
vår tids mening var han icke, men gent emot
den officiella religionens tomma formelväsen
företräder han en innerlig
mystiskt-individua-listisk fromhet; i sin politiska åskådning
förebådar han Montesquieu, i sin pedagogiska
Rousseau; som språkkonstnär och estetisk
kritiker hör han till tidens yppersta, och det är med
god grund hans mästerverk ”Télémaque” för
många generationer varit den grundläggande
skolboken. — l:a samlade uppl. av F:s verk
utgavs 1789—92 av Querboeuf i 9 bd; den
textkritiskt bästa och fullständigaste är Edition de
Saint-Sulpice i 10 bd (1851—52). Ett urval av
F:s skrifter av E. Naville (”Kristliga råd och
betraktelser”) utkom i sv. övers. 1930. — Litt.:
P. de Querboeuf, ”Vie de F.” (i uppl. 1787—92);
några mästerliga essayer av Sainte-Beuve i
”Causeries du lundi”, 2 (1850) och 10 (1854);
O. Douen, ”Lhntolérance de F.” (1872); E.
Faguet i ”XVILe siécle” (1889); P. Janet, ”F.”
(i ”Les grands écrivains francais”, 1892); L.
Crouslé, ”F. et Bossuet” (2 bd, 1894—95); F.
Funck-Brentano, ”F.” (1902); A. Chérel, ”F.
au XVIIIæ siècle en France, 1715—1820, son
prestige, son influence” (2 bd, 1925). R.H-m.
Feneste’lla, utdött släkte av mossdjur (se
d. o.), förekommande i de paleozoiska
formationerna. Kolonierna ha tratt- el.
solfjäders-form och bestå av talrika, parallella el. svagt
divergerande grenar, som förbindas genom
tvärgrenar. F.-arternas kolonier nå ofta
betydande storlek och kunna bilda hela rev. K.A.G.
Fenetidi n, paraammofenetol, CeH4
ger vid kokning med isättika fenacetin (se
d. o.). Lj
Feneto’lkarbami’d, kem., se D u 1 c i n.
Fenfjälliga fiskar, Squamipi’nnes, en grupp
bland de abborrliknande fiskarna, utmärkt bl.
a. av att fjällbeklädnaden når långt ut på fe-
— 209 —
— 210 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
