Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fibblasläktet, hökfibblasläktet - Fiber (zoologi) - Fiber (anatomi, botanik) - Fibich, Zdenko - Fibiger, 1. Johannes - Fibiger, 2. Mathilde - Fibiger, 3. Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FIBIGER
ter, utbreder sig över större delen av jorden,
men mest i Europa. Hithörande växter äro
fleråriga örter med ofta könlös fortplantning,
bladbärande el. bladlös stam, ensamma el. ett
flertal blomkorgar samt gula el. rödaktiga,
tunglika blommor. Sveriges o. 90 arter delas
i Pilose’lla- och Archiera’ciuzn-grupperna. Till
den förra höra H. pilose’lla, gråfibbla, H.
ma-crolepi’deum, backfibbla, allmänna på öppm
soliga backar och berg, H. auri’cula, revfibbla,
allmän på något fuktig, öppen gräsmark, H.
du’bium, kvastfibbla, allmän på öppen, torr
gräsmark; till den senare gruppen H.
silva’ti-cum, skogsfibbla, allmän i skog och på
lövängar, H. umbeUa’tum, flock-hökfibbla, allmän
på ängs- och buskmark, berg m. fl. ställen. I
våra trädgårdar odlas H. auranti’acum,
röd-fibbla, med mörkt orangeröda blommor. A.V-e.
Fiber, zool., se Bisamråtta.
Fiber. 1) Anat., beteckning för
trådlik bildning, t. ex. muskel-f. = muskeltråd,
nerv.-f. = nervtråd.
2) Bot. Fibrer el. växttågor kallas
prosen-kymcellerna i växternas bast och ved, vilka
inom växten utgöra s. k. mekaniska element,
och som frigjorda och lämpligen beredda, låta
sig hoptvinnas till spånadsmaterial (se
Spå-n a d s v ä x t e r) el. bilda råmaterial för vissa
slag av pappersberedning (se d. o.). A.V-e.
Fi’bich [-biz], Z d e n k o, tysk-tjeckisk
tonsättare (1850—1900), utbildad i Prag och
Leipzig, 1876 2:e kapellmästare vid nationalteatern
i Prag, 1878 kördirigent vid ryska kyrkan där.
F. äger väsentligen sina rötter i den tyska
romantikens tonkonst. Hans fantasi är ej
så starkt nationellt berörd som Smetanas och
Dvofaks och trots en ymnig melodik ej så
eldig och elementär som den senares. Sina
krafter vigde han framför allt åt operan och
melodramat (bl. a. operorna ”Blanik”, 1881, och
”Bruden från Messina”, 1884, den
melodramatiska scen-trilogien ”Hippodamia” samt
operorna ”Stormen”, efter Shakespeare, 1895,
”He-dy”, knuten till ett Byron-motiv, 1897, ”Sarka”,
1898, och ”Arconas fall”, hans kanske
mog-naste sceniska tonverk, 1900). Därjämte
skapade han ett flertal uvertyrer, symfoniska
dikter (varibland den poetiskt starkt inspirerade
”Kväll”, 1893), 3 symfonier, kammarmusik och
klaverlyrik (det stora samlingsverket
”Stim-mungen, Eindrücke und Erinnerungen”) m. m.
Litt: C. L. Richter, ”Z. F.” (1900) samt på
tjeckiska monografier av Z. Nejedly (1901),
J. Bartos och O. Hostinsky (1909). A.N.
Fi’biger, dansk släkt. 1) Johannes
Henrik Tauber F., förf, och präst (1821—97), en
utomordentligt lärd man, särsk. intresserad av
religionsfilosofi. F:s skaldskap var också av
lärt ursprung, tänkt som en vidlyftig
framställning av människosläktets andliga historia;
det omfattar bl. a. en rad bibliska och
kyrko-historiska dramer från hans ungdom, samt
från äldre dagar (under pseud. D i o d o r o s)
”Den evige Strid” (1878), tre diktverk om den
hellenska och den nordiska anden samt
”Graa-broderen” (1882), en episk dikt från
reformationstiden. F :s fosterson var diktaren K.
Gjel-lerup (se denne). P.R-w.
2) Mathilde
Lu-cie F., den
föregåendes kusin,
författarinna (1830—72),
utgav 1851 med ett
förord av J. L. Heiberg
”Clara Raphael. Tolv
Breve”, i dansk
litteratur det första mera
betydande inlägget
för kvinnans
frigörelse; det föranledde
mycken diskussion
och en omfattande
litterär polemik. Litt.: F. Bajer,
”Klara-Rafael-Fejden” (1878). P.R-w.
3) Johannes Andreas Grib F., brorson
till F. 1), läkare (1867—1928), studerade först
bakteriologi hos bl. a. Salomonsen, Koch och
Behring, disputerade 1895 på ett arbete om
difteribacillen, blev 1897 prosektor och 1900
prof, i patologi vid
Köpenhamns univ. I
sina första arbeten
lämnade F. viktiga
bidrag till frågan om
sambandet mellan
människo- och
nöt-krea turstuberkulos;
först 1907 påbörjar
han de studier över
kräftsvulster, som
skulle giva honom
världsrykte, och för
vilka han 1927
till
delades Nobelpriset. F. fann svulster i
magsäcken hos råttor och detta framför allt hos
råttor från en bestämd fabrik i Köpenhamn.
I dessa svulster påvisade han en trådmask,
vars larver han fann hos kackerlackor från
samma ställe. Genom att sedan fodra råttor
med sådana kackerlackor lyckades han att hos
en stor mängd av dem framkalla
svulstbildningar i magsäcken, vilka i ett visst antal fall
övergingo till verkliga kräftsvulster. Dessa
svulster uppkommo i anslutning till larvernas
utväxning till trådmaskar i djurens magsäck.
Genom att fodra kackerlackor med exkremen-
— 313 —
— 314 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
