FIBIGER ter, utbreder sig över större delen av jorden, men mest i Europa. Hithörande växter äro fleråriga örter med ofta könlös fortplantning, bladbärande el. bladlös stam, ensamma el. ett flertal blomkorgar samt gula el. rödaktiga, tunglika blommor. Sveriges o. 90 arter delas i Pilose'lla- och Archiera'ciuzn-grupperna. Till den förra höra H. pilose'lla, gråfibbla, H. ma-crolepi'deum, backfibbla, allmänna på öppm soliga backar och berg, H. auri'cula, revfibbla, allmän på något fuktig, öppen gräsmark, H. du'bium, kvastfibbla, allmän på öppen, torr gräsmark; till den senare gruppen H. silva'ti-cum, skogsfibbla, allmän i skog och på lövängar, H. umbeUa'tum, flock-hökfibbla, allmän på ängs- och buskmark, berg m. fl. ställen. I våra trädgårdar odlas H. auranti'acum, röd-fibbla, med mörkt orangeröda blommor. A.V-e. Fiber, zool., se Bisamråtta. Fiber. 1) Anat., beteckning för trådlik bildning, t. ex. muskel-f. = muskeltråd, nerv.-f. = nervtråd. 2) Bot. Fibrer el. växttågor kallas prosen-kymcellerna i växternas bast och ved, vilka inom växten utgöra s. k. mekaniska element, och som frigjorda och lämpligen beredda, låta sig hoptvinnas till spånadsmaterial (se Spå-n a d s v ä x t e r) el. bilda råmaterial för vissa slag av pappersberedning (se d. o.). A.V-e. Fi'bich [-biz], Z d e n k o, tysk-tjeckisk tonsättare (1850—1900), utbildad i Prag och Leipzig, 1876 2:e kapellmästare vid nationalteatern i Prag, 1878 kördirigent vid ryska kyrkan där. F. äger väsentligen sina rötter i den tyska romantikens tonkonst. Hans fantasi är ej så starkt nationellt berörd som Smetanas och Dvofaks och trots en ymnig melodik ej så eldig och elementär som den senares. Sina krafter vigde han framför allt åt operan och melodramat (bl. a. operorna ”Blanik”, 1881, och ”Bruden från Messina”, 1884, den melodramatiska scen-trilogien ”Hippodamia” samt operorna ”Stormen”, efter Shakespeare, 1895, ”He-dy”, knuten till ett Byron-motiv, 1897, ”Sarka”, 1898, och ”Arconas fall”, hans kanske mog-naste sceniska tonverk, 1900). Därjämte skapade han ett flertal uvertyrer, symfoniska dikter (varibland den poetiskt starkt inspirerade ”Kväll”, 1893), 3 symfonier, kammarmusik och klaverlyrik (det stora samlingsverket ”Stim-mungen, Eindrücke und Erinnerungen”) m. m. Litt: C. L. Richter, ”Z. F.” (1900) samt på tjeckiska monografier av Z. Nejedly (1901), J. Bartos och O. Hostinsky (1909). A.N. Fi'biger, dansk släkt. 1) Johannes Henrik Tauber F., förf, och präst (1821—97), en utomordentligt lärd man, särsk. intresserad av religionsfilosofi. F:s skaldskap var också av lärt ursprung, tänkt som en vidlyftig framställning av människosläktets andliga historia; det omfattar bl. a. en rad bibliska och kyrko-historiska dramer från hans ungdom, samt från äldre dagar (under pseud. D i o d o r o s) ”Den evige Strid” (1878), tre diktverk om den hellenska och den nordiska anden samt ”Graa-broderen” (1882), en episk dikt från reformationstiden. F :s fosterson var diktaren K. Gjel-lerup (se denne). P.R-w. 2) Mathilde Lu-cie F., den föregåendes kusin, författarinna (1830—72), utgav 1851 med ett förord av J. L. Heiberg ”Clara Raphael. Tolv Breve”, i dansk litteratur det första mera betydande inlägget för kvinnans frigörelse; det föranledde mycken diskussion och en omfattande litterär polemik. Litt.: F. Bajer, ”Klara-Rafael-Fejden” (1878). P.R-w. 3) Johannes Andreas Grib F., brorson till F. 1), läkare (1867—1928), studerade först bakteriologi hos bl. a. Salomonsen, Koch och Behring, disputerade 1895 på ett arbete om difteribacillen, blev 1897 prosektor och 1900 prof, i patologi vid Köpenhamns univ. I sina första arbeten lämnade F. viktiga bidrag till frågan om sambandet mellan människo- och nöt-krea turstuberkulos; först 1907 påbörjar han de studier över kräftsvulster, som skulle giva honom världsrykte, och för vilka han 1927 till delades Nobelpriset. F. fann svulster i magsäcken hos råttor och detta framför allt hos råttor från en bestämd fabrik i Köpenhamn. I dessa svulster påvisade han en trådmask, vars larver han fann hos kackerlackor från samma ställe. Genom att sedan fodra råttor med sådana kackerlackor lyckades han att hos en stor mängd av dem framkalla svulstbildningar i magsäcken, vilka i ett visst antal fall övergingo till verkliga kräftsvulster. Dessa svulster uppkommo i anslutning till larvernas utväxning till trådmaskar i djurens magsäck. Genom att fodra kackerlackor med exkremen- — 313 — — 314 —