FIELDING blevo förebildliga för Chopin. — Litt.: Fr. Liszt, ”Über F:s Nocturnes” (1859). E.A Fielding [fi'ldinl, Henry, engelsk förf. (1707—54). Officers-son av aristokratisk familj, uppväxte F. under tryckta ekonomiska förhållanden. Efter slutad skolgång i Eton 1725 synes han ha fört ett täml. oregelbundet liv men började även ägna sig åt 'irama tiskt författarskap i Con-greves stil. Efter en kort studietid i Leyden måste han återvända hem för att söka förtjäna sitt bröd som förf. För en teater i Haymarket skrev han en stor mängd mestadels komiska skådespel, bl. a. av aktuellt och partipolitiskt innehåll. När de flesta teatrarna 1737 stängdes av regeringen, började F. studera juridik, tog på 2 år sin examen, utgav 1739—41 tidn. ”The champion” samt blev 1748 fredsdomare. Som sådan var han en av landets mest nitiska och redbara ämbetsmän. För att bota sin gikt företog han en resa till södern men dog 1754. Som romanförf. debuterade F. 1742 med ”Joseph Andrews” (sv. övers. 1779). Den yttre anledningen var Richardsons puritanska, sentimentala roman ”Pamela”, som F. ville parodiera genom att göra sin Joseph till en komisk, manlig pendang till den beundransvärt kyska Pamela. Under arbetets gång stegrades dock F :s intresse, parodien genomfördes blott i de första kapitlen, och F. åstadkom en självständig, komisk roman, som visserligen följer den pikareska traditionen men främst tagit intryck av Cervantes. Fylld av muntra äventyr och underhållande berättad, lever dock ”Joseph Andrews” främst tack vare den egentlige huvudpersonen, Parson Adams, den tankspridde, förnöjsamme, naive och hjär-tegode prästen, vars karaktär formats med rik humor och djup psykologisk visdom och som blivit prototypen för otaliga efterbildningar. Sitt mästerverk åstadkom F. med den följ, romanen, ”Tom Jones” (1748; sv. övers, av M. Ekelund 1765, av R. Hejll, i ”Världslitteraturen”, 1925), den första moderna romanen, där grundtemat varierar det gamla motivet om de två bröderna, den korrekte, skenhelige boven Blifill och den lättsinnige, obehärskade men ridderlige, naturlige och öppne Tom. Tendensen står även här i kontrast till puritanmoralen. Trots de många romanäventyren har F. här helt övervunnit det pikareska för ah i stället ge en bred skildring av engelskt herr-gårdsliv. Tack vare sin dramatiska skolning har han åstadkommit en ytterst välberäknad, konstmässigt utförd intrig och en dialog, som karakteriserar de olika personerna. Även som karaktärsskildring är näml. ”Tom Jones” epokgörande genom de rikt individualiserade och med djup människokännedom utförda figurerna. F :s sista roman, ”Amelia”, är mera känslobetonad; i titelfiguren har F. rest ett vackert äreminne över sin första hustru. — Utmärkande för F. är hans ursprungliga, sunda naturlighet, hans skarpa blick och hans breda, mustiga humor. Liksom Molière angriper han främst förkonstlingen, hyckleriet, men hans temperament är mindre bittert än dennes; friskheten, frodigheten och livsglädjen överväga. F är 1700-talets störste romanförf. och en av alla tiders främsta. — Litt.: A. Dob-son, ”F.” (1907); G. M. Godden, ”H. F.” (1910); W. L. Cross, ”The history of H. F.” (1918); A. Digeon, ”Les romans de F.” (1923); F. T. Blanchard, ”F., the novelist” (1926). E.E-k. Fielding [fi'ldirj], Anthony Vandyke C o p-1 e y, engelsk målare (1787—1855), tillhörde en artistiskt begåvad släkt och blev en av Englands förnämsta akvarellmålare, vars landskapsmotiv från Storbritanniens olika delar åtnjuta stort anseende. E.W. Fielitz [fiTits], Alexander von, tysk tonsättare och dirigent (1860—1930), var teaterkapellmästare i Zürich, Lübeck och Leipzig, konsertdirigent i Chicago, lärare vid Sterns kon-servatorium i Berlin och dess direktör sedan 1915. F. har komponerat två operor, sånger m. m. F.S-l. Fierabras [fjärabra'] är namnet på en 15 fot lång, saracensk hjälte, huvudpersonen i ett franskt epos, ”F.,” och i ”Destruction de Ro-me”, båda från slutet av 1100-talet. F. rövar i Rom heliga kristna reliker men återställer dem till fransmännen. Av F. har uppkommit uttrycket fier-å-bras, storskrävlare, med folk-etymologien fera bracchia el. ferrea bracchia. J.V. Fiera'sfer, fisksläkte, se N å 1 f i s k. Fieschi [fiä'ski] (Fiesco), gammal genu-esisk släkt, känd från 1000-talet och jämte ätterna Doria, Spinola och Fregosi (se d. o.) en av de bekanta fyra stora familjerna i Genua, som lågo i ständig fejd med varandra. Bland ättens mera bemärkta medl. märkas S i nibal d i F., 1243—54 påve under namn av In-nocentius IV (se denne), O tt obon i F., en kort tid 1276 påve under namn av Hadrianus V (se denne), och Gianluigi de’ F. (d. 1547), som 1547 ställde sig i spetsen för en — 339 — — 340 —