Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Field, John - Fielding, Henry - Fielding, Copley - Fielitz, Alexander von - Fierabras - Fierasfer - Fieschi (Fiesco), släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FIELDING
blevo förebildliga för Chopin. — Litt.: Fr.
Liszt, ”Über F:s Nocturnes” (1859). E.A
Fielding [fi’ldinl, Henry, engelsk förf.
(1707—54).
Officers-son av aristokratisk
familj, uppväxte F.
under tryckta
ekonomiska förhållanden.
Efter slutad skolgång
i Eton 1725 synes
han ha fört ett täml.
oregelbundet liv men
började även ägna
sig åt ’irama tiskt
författarskap i
Con-greves stil. Efter
en kort studietid i
Leyden måste han återvända hem för att
söka förtjäna sitt bröd som förf. För en
teater i Haymarket skrev han en stor mängd
mestadels komiska skådespel, bl. a. av
aktuellt och partipolitiskt innehåll. När de flesta
teatrarna 1737 stängdes av regeringen, började
F. studera juridik, tog på 2 år sin examen,
utgav 1739—41 tidn. ”The champion” samt blev
1748 fredsdomare. Som sådan var han en av
landets mest nitiska och redbara ämbetsmän.
För att bota sin gikt företog han en resa till
södern men dog 1754. Som romanförf.
debuterade F. 1742 med ”Joseph Andrews” (sv.
övers. 1779). Den yttre anledningen var
Richardsons puritanska, sentimentala roman
”Pamela”, som F. ville parodiera genom att
göra sin Joseph till en komisk, manlig
pendang till den beundransvärt kyska Pamela.
Under arbetets gång stegrades dock F :s
intresse, parodien genomfördes blott i de
första kapitlen, och F. åstadkom en
självständig, komisk roman, som visserligen
följer den pikareska traditionen men främst
tagit intryck av Cervantes. Fylld av
muntra äventyr och underhållande berättad,
lever dock ”Joseph Andrews” främst tack vare
den egentlige huvudpersonen, Parson Adams,
den tankspridde, förnöjsamme, naive och
hjär-tegode prästen, vars karaktär formats med rik
humor och djup psykologisk visdom och som
blivit prototypen för otaliga efterbildningar.
Sitt mästerverk åstadkom F. med den följ,
romanen, ”Tom Jones” (1748; sv. övers, av M.
Ekelund 1765, av R. Hejll, i
”Världslitteraturen”, 1925), den första moderna romanen, där
grundtemat varierar det gamla motivet om de
två bröderna, den korrekte, skenhelige boven
Blifill och den lättsinnige, obehärskade men
ridderlige, naturlige och öppne Tom.
Tendensen står även här i kontrast till
puritanmoralen. Trots de många romanäventyren har
F. här helt övervunnit det pikareska för ah
i stället ge en bred skildring av engelskt
herr-gårdsliv. Tack vare sin dramatiska skolning
har han åstadkommit en ytterst välberäknad,
konstmässigt utförd intrig och en dialog, som
karakteriserar de olika personerna. Även som
karaktärsskildring är näml. ”Tom Jones”
epokgörande genom de rikt individualiserade och
med djup människokännedom utförda
figurerna. F :s sista roman, ”Amelia”, är mera
känslobetonad; i titelfiguren har F. rest ett
vackert äreminne över sin första hustru. —
Utmärkande för F. är hans ursprungliga,
sunda naturlighet, hans skarpa blick och hans
breda, mustiga humor. Liksom Molière
angriper han främst förkonstlingen, hyckleriet,
men hans temperament är mindre bittert än
dennes; friskheten, frodigheten och livsglädjen
överväga. F är 1700-talets störste romanförf.
och en av alla tiders främsta. — Litt.: A.
Dob-son, ”F.” (1907); G. M. Godden, ”H. F.” (1910);
W. L. Cross, ”The history of H. F.” (1918);
A. Digeon, ”Les romans de F.” (1923); F. T.
Blanchard, ”F., the novelist” (1926). E.E-k.
Fielding [fi’ldirj], Anthony Vandyke C o
p-1 e y, engelsk målare (1787—1855), tillhörde
en artistiskt begåvad släkt och blev en av
Englands förnämsta akvarellmålare, vars
landskapsmotiv från Storbritanniens olika delar
åtnjuta stort anseende. E.W.
Fielitz [fiTits], Alexander von, tysk
tonsättare och dirigent (1860—1930), var
teaterkapellmästare i Zürich, Lübeck och Leipzig,
konsertdirigent i Chicago, lärare vid Sterns
kon-servatorium i Berlin och dess direktör sedan
1915. F. har komponerat två operor, sånger
m. m. F.S-l.
Fierabras [fjärabra’] är namnet på en 15
fot lång, saracensk hjälte, huvudpersonen i ett
franskt epos, ”F.,” och i ”Destruction de
Ro-me”, båda från slutet av 1100-talet. F. rövar
i Rom heliga kristna reliker men återställer
dem till fransmännen. Av F. har uppkommit
uttrycket fier-å-bras, storskrävlare, med
folk-etymologien fera bracchia el. ferrea bracchia.
J.V.
Fiera’sfer, fisksläkte, se N å 1 f i s k.
Fieschi [fiä’ski] (Fiesco), gammal
genu-esisk släkt, känd från 1000-talet och jämte
ätterna Doria, Spinola och Fregosi (se d. o.)
en av de bekanta fyra stora familjerna i Genua,
som lågo i ständig fejd med varandra. Bland
ättens mera bemärkta medl. märkas S i
nibal d i F., 1243—54 påve under namn av
In-nocentius IV (se denne), O tt obon i F., en
kort tid 1276 påve under namn av Hadrianus
V (se denne), och Gianluigi de’ F. (d.
1547), som 1547 ställde sig i spetsen för en
— 339 —
— 340 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
