Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Figur - Figurant - Figuralmusik - Figuration - Figurdans - Figurera - Figurin - Figurkapitäl, bildkapitäl - Figurlig - Figurtal - Figuråkning - Figuš Bystrý, Villiam - Fiholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FIHOLM
med P som tecken för överterm, M för
medelterm och S för underterm, te de sig på följ, sätt:
1. 2. 3. 4.
M—P P—M M—P P—M
S—M- S—M M—S M—S
S—P S—P S—P S—P
1 :a f., där sålunda medeltermen (Af) står som
subjekt i översatsen och som predikat i
under-satsen, har betecknats som
subordinati-o n s s e r i e n s f., då de olika
slutledningster-merna el. begreppsomfången här stegvis
underordnas varandra. Av Aristoteles angavs den
ss. den fulländade slutledningen (syllogismo’s
te.’leios); till den kunna genom vissa logiska
grepp samtliga slutsätt el. modi i övriga f.
återföras. Den är tillika den enda f., som
medgiver allmänt jakande slutsatser av typen:
Alla S äro P (jfr modus Barbara). 2:a f.,
med medeltermen ställd ss. predikat i bägge
premisser, har kallats distinktionens el.
skiljemärkets f. Ur 1 :a erhålles den
genom logisk omvändning av översatsen; den
möjliggör endast nekande slutsatser av
typerna: Inga S äro P, el. några S äro icke P. 3:e
f., med medeltermen som subjekt i båda
premisser, ger exemplets f. och framgår ur
den l:a medelst logisk omvändning av
undersatsen. Här blir slutsatsen alltid endast
parti-kulär, av typen: Några S äro (resp, äro icke)
P. Den 4:e, ”galenska”, f., framställer ett
synnerligen konstlat tankeläge men kan, även den,
återföras till den naturliga och klara
uppställningen i l:a f. Slutsatsen blir ant.
parti-kulärt jakande el. universellt, resp, partikulärt
nekande. — I ”Die falsche Spitzfindigkeit der
vier syllogistischen Figuren” (1762) utdömer
Kant de 3 sista f. och särsk. starkt den 4:e ss.
innebärande idel förkonstling och omvägar för
tanken. — Litt.: H. Larsson, ”Logik” (2 uppl.
1916); A. Nyman, ”Kants väg” (1919),
”Rums-analogierna inom logiken” (1926). — Jfr
Begrepp, Omdöme, Omvändning,
Slutledning och Modus. A.N.
4) Mus., en rytmisk el. melodisk
konstruktion, vars ändamål är att göra den musikaliska
satsen rikare och fylligare i uttrycket (se F
i-guration). E.A.
5) Språkv., retorisk f., uttryckssätt, som
avser att göra framställningen mera målande
och åskådlig, t. ex. antites, klimax; se f. ö.
Bild, Metafor och T r o p. E.H.
Figura’nt, balettdansör, som dansar i corps
de ballet, d. v. s. ej är solist.
Figura’lmusik, äldre benämning på
mensu-ralmusik (se d. o.).
Figuration [-Jo’n], mus., kallas en melodis
utsmyckning med rytmiskt regelbundet
genomförda motiv; genomgångstoner, granntoner,
ackordtoner o. d. indragas i den melodiska
utformningen, så att den egentliga melodikärnan
beslöjas. F. kan också bestå i ett spel av brutna
ackord (ackord upplösta i sina beståndsdelar
och melodiskt utnyttjade, h a r m o n i s k f.) el.
i rytmisk förändring av givna rytmiska
bildningar (metrisk f.). En sats, som har
undergått sådan utsmyckande behandling, kallas
figurerad. E.A.
Figurdans, en dans, i vilken de dansandes
rörelser, projicierade på dansgolvet, bilda en
bestämd, oftast symmetrisk, geometrisk figur.
Ex: Menuettens dubbelzäta zz (urspr. SS).
F. bör ej förväxlas med kontradansernas
”turer”. V.F-i.
Figure’ra (ytterst lat. figura’re), uppträda,
förekomma, synas; utföra figurer i dans. F
i-gu r e r a d sats, mus., se Figuration.
Figuri’n (fra. figurine, ital. figurina), liten
figur, statyett.
Figu’rkapitäl, bildkapitäl, med figurer
el. till människo- el. djurlivet hörande föremål
smyckade kapitäl, framkommo redan i den
egyptiska konsten; perserna använde
djurgestalter i kapitälen ss. tjur-protomer, och under
senantik tid blevo f. hos greker och romare
vanliga, fortlevde i den gammalkristna konsten
och fingo en rik användning i den romanska
för att i gotiken uppträda mera sparsamt.
Renässansen och i sht barocken upptogo det
senantika f.; även i nyare tid framträda
varianter därav. E. W.
Figu’rlig, bildlig (”i figurlig bemärkelse”).
Figu’rtal kallas de tal, som förekomma i
Pascals aritmetiska triangel. Triangeln er
hålles, om på ett vanligt rutat räkneblad i
varje ruta i den översta vågräta raden och likaså
i den lodräta raden längst till v. skrives
siffran 1. De övriga rutorna fyllas sedan
successivt med siffror så, att varje siffra är =
summan av siffran närmast över och närmast till
v. Triangeln kan användas för att finna
koefficienterna i utvecklingen av t. ex. (a + b)4,
genom att draga den fjärde diagonalen,
aritmetiska serier (se d. o.) av godtycklig ordning,
antalet kombinationer m. m. H.D.
Figu’råkning el. konståkning, smidig,
elegant och med god kroppsbehärskning utförd
skridskoåkning (se d. o.).
Figus Bystry [figöj-], V i 11 i a m, slovakisk
tonsättare (f. 1875), organist och musiklärare
i Bånskå Bystrica, har samlat och
harmoniserat talrika slovakiska folkvisor (l:a häftet
1906) samt komponerat sånger, körverk,
kammarmusik, orkestersvit, kantaten ”Slovenskå
piesen” (”Den slovakiska sången”) och operan
”Detvan” (1928). E.A.
Fiholm. 1) Gods i Jäders s:n, Söderman-
— 345 —
— 346 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
