FILIP men röjde en utpräglad böjelse att regera det ofantliga riket i detalj och falla medhjälparna i ämbetet. Ej heller kunde han övervinna de stora svårigheterna i finansförvaltningen. Riket var icke mäktigt den roll, F. tillärnade det; de upproriska moriskernas förjagande 1568— 70 var en ekonomisk blodtappning, och efter den nederländska resningens utbrott 1572, en följd av F:s osmidiga politik, blev statsbank-rutten kronisk. Efter ”den oövervinneliga armadans” undergång i kriget med England gick Spaniens övervälde på havet förlorat, och ne-derländarna slogo sig ned i Portugals ostindiska intressefär. Efter en plågsam giktlik-nande sjukdom avled F. i det av honom uppförda dystra klosterslottet Escorial, efterlämnande en stark konungamakt, men också ett ruinerat rike. Även F :s familjeliv var tragiskt. I det första äktenskapet föddes den olycklige don Carlos (se denne). Det andra äktenskapet var barnlöst. Efter freden i Cateau-Cambrésis 1559 förmäldes F. med Elisabet av Valois (d. 1568). Hans fjärde gemål, Anna, dotter till Maximilian av Österrike, födde honom tronföljaren Filip, om vilken fadern förtvivlad yttrade: ”Prinsen är blott en skugga av en furste.” — Litt.: W. H. Prescott, ”History of the reign of Philipp H” (2 bd, 1855); C. Bratli, ”F. II af Spanien” (1909). P.Dhl. 3) F. III, den föregåendes son, konung (1578—1621), efterträdde 1598 sin fader. F. inleder raden av energilösa och odugliga spanska konungar, som överlämnade styrelsen åt sina gunstlingar. Trots en omsorgsfull uppfostran gjorde F. knappast ett försök att sätta sig in i regeringsbestyren utan överlämnade dem helt åt den oduglige, girige hertigen av Lerma (se denne), som först 1618 fick vika för sin föga bättre son, hertigen av Uceda. F:s egen tid upptogs mest av nöjen och an-daktsövningar, och hans slöseri och frikostighet mot kyrkan försämrade ytterligare finanserna. Den sedan faderns tid fortgående förföljelsen mot moriskerna och dessas slutliga fördrivande skadade i hög grad Spaniens näringsliv. Utrikespolitiken var fredlig, och genom dubbelgiftermålet mellan sin son Filip och den franska prinsessan Elisabet å ena och Ludvig XIII och sin dotter Anna å andra sidan sökte F. närma sig Frankrike. En yng re dotter, Maria, förmäldes med kejsar Ferdinand III. P.S. 4) F. IV, den föregåendes son, konung (1605—65), efterträdde 1621 fadern, var in- Velasquez: Filip IV av Spanien. Prado, Madrid. tresserad av litteratur och konst och som re-gent besjälad av de bästa föresatser men saknade kraft och uthållighet. Blott för kortare tider kunde han själv taga ledningen; i allm. sköttes styrelsen av gunstlingar, ända till 1643 av Olivares, sedermera av Haro (se dessa). Personligen enkel, älskade F. likväl fester och skådespel, vilka kostade mycket pengar, och höll sig med åtskilliga mätresser, vilka dock ej utövade något politiskt inflytande. Under intrycket av de svåra olyckor, som drabbade såväl Spanien som den kungl. familjen — F :s gemål och äldste son dogo strax efter varandra, hans övriga söner buro alla tecken av degeneration — framträdde bos F. allt starkare en religiös mysticism och fatalism. Klarast kommer hans verkliga karaktär fram i hans brevväxling med abbedissan Maria i klostret Agreda. F. var g. 1) m. Elisabet av Frankrike, Henrik IV:s dotter, med vilken han hade döttrarna Maria Teresia, g. m. Ludvig XIV, och Margareta Teresia, g. m. kejsar Leopold I, samt 2) m. Maria Anna av Österrike, Ferdinand IH:s dotter, med vilken han hade sonen Karl. KS 5) F. V, konung (1683—1746), sonson till Ludvig XIV, som fransk prins hertig av Anjou, konung 1700 genom Karl II :s testamente. Vid — 371 — — 372 —