FILIPPA Fili'ppa, engelsk drottning (1314—69), dotter till greve Vilhelm av Hainaut, 1328 g. m. Edvard II av England. F. uppnådde i England stor popularitet bland folket på gr. av sin godhet och välgörenhet. — Litt.: B. C. Hardy, ”Philippa of Hainaut” (1902). H.Bg. FilFpperbrevet, som tillhör de s. k. ”fången-skapsbreven” (Ef., Kol., Filem.) i N. T., är skrivet av Paulus till församlingen i Filippi (se d o.). Mellan denna församling och Paulus bestod ett särsk. förtroligt förhållande, som återspeglar sig i brevets varma, personliga ton. Det var den enda församling, av vilken Paulus ville mottaga pekuniärt understöd. Paulus tackar i F. för en penninggåva och berättar om sig själv och sina närmaste vänner. Han manar till endräkt, ödmjukhet och ständig glädje och varnar skarpt mot judarna (”hundarna”, ”de sönderskurna”). — Liksom brevet till File-mon ger F. en värdefull inblick i Paulus’ personliga väsen; viktiga äro apostelns yttranden om sitt fariseiska förflutna (kap. 3). Paulus’ syn på lidandet (martyriet) tar sig gripande uttryck i F. Hans kristologi framträder i en svårtydd formulering 2: 5—11. För första gången i kyrkans historia omnämnas i F. biskopar och diakoner. F. är trol. författat under Aren 59—61 i Cæsarea. Många anse dock, att det är skrivet under fångenskapen i Rom (62—64) el. i Efesus på slutet av 50-talet. — Litt.: E. Lohmeyer, ”Der Brief an die Philip-per” (8 Aufl. 1928); K. Barth, ”Erklärung des Philipperbriefes” (1928). A.J.F. Fili'ppi (grek. Fi'lippoi, lat. Phili'ppi), stad i Trakien, grundlagd av Filip II av Makedonien 358 f. Kr. och efter 168 f. Kr. under romerskt övervälde. Vid F. utkämpades 42 f. Kr. den betydelsefulla striden mellan Octavianus och Antonius å ena samt Cæsarmördarna under ledning av Brutus och Cassius å andra sidan. Under senare romersk tid var F. bekant under namnet Colonia Augusta lulia Philippi el. Phi-lippensium. Ruiner vid nuv. Filibedjik. — IF. grundade Paulus under sin 2:a missionsresa den första kända kristna församlingen i Europa (jfr Filipperbrevet). C.F.; S.N. Filippi'k (fra. philippique), skarpt, häftigt och bitande angrepp i tal el. skrift. Beteckningen härrör från de skarpa tal, som Demos-thenes höll mot konung Filip av Makedonien (grek, filippikoi'), och begagnades även om dem, som Cicero riktade mot Catilina och Antonius (lat. oratio'nes phili'ppicæ, d. v. s. filip-piska tal). E.H. Filippi'n, se F i 1 i p i n. Filippi'nerna (eng. Philippine islands, spa. Islas Filipinas), den till U. S. A. hörande, n. v. delen av den bortreindiska övärlden, mel lan 4° 41' och 21° 10' n. br. och mellan 116° 40' och 126° 34' ö. Igd. Gränser, areal och terräng för hållanden. F. bestå av över 7,000 öar och gränsa i v. till Sydkinesiska sjön, i ö. till Stilla oceanen, vars största sänka, den s. k. Filippingraven (10,793 m.), ligger blott 100 km. utanför kusten, och i s. till Celebes-sjön. Arealen är 296,295 kvkm. Den största ön, Luzon (105,706 kvkm., 5,095,128 inv. 1918), ligger i ögruppens n. del, den näst största Mindanao (95,586 kvkm., 793,180 inv.), längst i s. o. Den mellersta delen av F. består av en mängd mindre öar: Samar (13,271 kvkm., 379,575 inv.), som bildar Luzons fortsättn. i s. o., Mindoro (9,826 kvkm., 71,923 inv.), som bildar övergången från Luzon till den åt s. v. mot Borneos n. spets framskjutande långsmala Palawan (11,655 kvkm., 69,053 inv.), och i centrum Negros (12,698 kvkm., 669,157 inv.), och Panay (11,520 kvkm., 950,613 inv.). De båda sistn. jämte Samar, Leyte (7,240 kvkm., 597,950 inv.), Bohol (3,973 kvkm., 358,387 inv.) och Cebu (4,390 kvkm., 855,065 inv.) bruka sammanfattas under benämningen Visaya-gruppen. Från Mindanaos v. del löper en ö-kedja, Jolo- el. Suluöarna (Sulu archipelago), mot s. v. till Borneos östligaste udde. Mellan dessa och Palawan utbreder sig ett stort inhav, Sulusjön, ända till 5,576 m. djupt. — F. tillhöra den tertiära veckningszonen, d. v. s. det bälte av bergskedjor, som sammansköts under tertiärtiden. De utgöra en betydelsefull förenings-länk mellan två inbördes olikartade partier av denna zon, näml, de östasiatiska ökedjorna å ena sidan och den bortreindiska övärlden å den andra. F:s terräng är helt och hållet präglad av bergskedjeveckningar och därmed besläktade processer. Sedimentära bergarter äldre än juraformationen saknas. Veckning-arna och sammanskjutningarna började i tidig tertiär tid, de avbrötos av en sänkning och transgression av havet i mitten av miocentiden, men senare ha nya veckningar försiggått, olikformiga höjningar om ända till 1,500 m. och vertikalförskjutningar längs otaliga spricklinjer ha ägt rum, och till sprickorna har anknutits en vitt utbredd vulkanisk verksamhet. Ännu finnas på F. mera än ett dussin verksamma vulkaner. — De tertiära bergskedjorna uppträda på n. Luzon som ett system n.-s. parallellveck, som längre söderut börja divergera och s. om denna ö solfjäderformigt breda ut sig mot s. ö., s. och s. v., så att de förbinda denna ö dels med Borneo i s. v., dels med Panay och Negros i s. samt med Mindanao i s. s. ö. I sistnämnda ö övergår bergskedjornas strykning småningom till s. och s. s. v., i det att en kedja löper över Sulu-öarna till ö. Borneo, medan fl. — 375 — — 376 —