Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFI
i det han visar på de kroppens, själens och
kosmos’ lagar, som betinga lyckan. Slutl.
förankrar han dessa lagar i en idévärld, som ej är
tillgänglig för våra sinnen. Idéerna äro alltså
först och främst normer, men han fattar dem
till slut på samma gång som det verkliga varat,
det enda substantiella, varav vår sinnevärld
blott ger ofullkomliga avbilder. I grunden
omfattar Aristoteles (384—322) samma lära
men tänker sig ej en idévärld bortom tingen,
utan blott idén (formen) som verksam i tingen.
Som en idén motsatt princip antaga båda, vad
som på latin sedan kallades materien:
möjligheten (hos Platon rentav det icke-varande)
gentemot verkligheten, ofullkomligheten
gentemot fullkomligheten; ej att förväxla med
naturvetenskapens rumfyllande materia, snarare
(som hos Platon) att jämföra med själva
rummet. Deras ståndpunkt blev alltså i
substans-frågan idealism, i orsaksfrågan teleologi, i
kunskapsfrågan rationalism; dock så, att
Aristoteles något mera betonade materien, de
mekaniska orsakerna samt erfarenheten. I etiskt,
estetiskt och religiöst avseende ha de båda
hävdat, att idén ger oss ett objektivt mått för
alla värden. — Stoiker och epikuréer
stå som motsats till varandra först och främst
i etiken. De förra sågo det goda i dygden, de
senare i lusten, men E p i k u r o s (347—270)
ställde från den sanna lyckans synpunkt så
stränga fordringar på vårt handlande, att de
ofta sammanföllo med stoikerns. Även i
världsuppfattningen stå de emot varandra. Genom
epikureiska skolan har (under förmedling av
den romerske skalden Lucretius) atomismen
och mekanismen bibehållits i traditionen.
Stoikerna lärde visserligen, att allting var materia,
men en materia som till sin ena sida var
världsförnuft, logos. Världsförloppet behärskades av
en teleologisk nödvändighet, en typ av
nödvändighet (jämte den mekaniska och den
geometriska), som var anlagd redan hos Herakleitos
och som givit upphov till en rad av teodicéer
(se d. o.), av vilka stoicismens var den första.
Liksom Platons och Aristoteles’ skolor ha
stoicismens och epikureismens bibehållit sig som
slutna lärdomssamfund hos grekerna och
alltjämt givit inslag i senare tiders filosofier.
Under de följande årh. märkes inom de
olika filosofskolorna en skeptisk
riktning, representerad av bl. a. platonikern
Karneades (o. 219—129), Aenesidemus
(o. Kr. f.) och Sextus Empiricus (o.
200 e. Kr.). Varken förståndets slutledningar,
vilkas premisser alltid kräva nya premisser, el.
sinnenas mot varandra stridande vittnesbörd
ge oss visshet. I stället började man
emellertid nu utforska lagarna för sannolikhetsforsk-
ningen. En annan riktning var
eklekticismen: man tog från olika skolor det som
syntes användbart. Så var Cicero (106—43)
mera platoniker i sin teoretiska filosofi, mera
stoiker i sin praktiska. En tredje riktning var
mystiken, som nådde sin slutliga och för
alla tider bestämmande form i n y p 1 a t
o-n i s m e n. Medan Platon funnit
sinnevärldens motsägelser övervunna i idévärlden,
menade P1 o t in os (204—270), att vi först i
Det Ena nå över motsägelsen. Detta, som ej
kan fångas i våra begrepp, uppfattas endast i
ett extatiskt tillstånd. Plotinos närmade sig
den kristna åskådningen genom att betrakta
idévärlden (nus) som ett system av på en
gång begrepp och personligheter. I alla
företeelser såg han en verkan av världssjälen och
en kamp mot materien och sinnligheten.
Under medeltidens förra del höll man sig
mera till platonismen, som satt djupa spår
i kyrkans lära, och som alltjämt fortlevde
inom medeltidsmystiken (Mäster Eckart,
o. 1260—1327). I skolastiken (Thomas
a b A q u i n o, 1225—74, m. fl.) kom
Aristoteles mera till heders. Efter att den i kyrkans
tjänst stående medeltidsfilosofien ägnat en
noggrann omsorg ål de filosofiska begreppens
logiska skärpning, emanciperade sig
renässansfilosofien från kyrkan och likaledes från det
mera ensidiga beroendet av Aristoteles. I
stället hämtade man ur den grekiska filosofien
uppslag till fritt och nyskapande tänkande.
Man studerade med egna ögon människan och
naturen. Den platonska ”materien”, den
negativa principen, började erkännas som
nödvändig jämte idén (Giordano Bruno, 1548
—1600, Jakob Böhme, 1575—1624).
Från mitten av 1600-talet kan man
räkna en stark filosofisk utveckling på två linjer:
en rationalistisk linje på kontinenten
genom René Descartes (1596—1650),
Baruch Spinoza (1632—77) och G o
1t-fried Wilhelm Leibniz (1646—1716),
en empirisk genom engelsmännen John
Locke (1632—1704), George Berkeley
(1684—1753) och David Hume (1711—76);
en särställning intar Thomas H
ob-bes (1588—1679) Den moderna
naturvetenskapen främjades av rationalisterna genom
deras matematiska metod, av engelsmännen
genom den iakttagelsemetod, som skisserats av
Francis Bacon (1561—1626). Även
empirister-na antogo ett intuitivt aprioriskt vetande, särsk.
i matematiken, medan rationalisterna ansågo
sig kunna använda intuitionen även till
uppbyggande av en metafysik. Hos Hume
resulterade empirismen i skepticism: ett ting, ett
jag, en orsak är endast ett knippe av
associe
— 405—
— 406 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
