Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finansperiod - Finansplan - Finanspolitik - Finansrätt - Finansstatistik - Finanstull - Finansvetenskap - Finansväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINANSPLAN
lunda alltid sammanfallande med kalenderåret.
En f. blir därför liktydig med ett budget- el.
statsregleringsår. Jfr Budget. J.E.N.
Finansplan, i Sverige gängse benämning på
det aktstycke, vari finansministern vid början
av varje lagtima riksdag redogör för de
principer, som för honom varit vägledande vid
beräkningen av statens inkomster under närmast
följ, budgetår. Denna f. finnes i bil. 1 till
stats-verkspropositionen. I vidsträcktare mening är
f. detsamma som budget (se d. o.). — Ordet
f. kan emellertid fattas i vidare bemärkelse ss.
de allmänna riktlinjerna för en stats
(kommuns) finanspolitik en längre tid framåt. J.E.N.
Finanspolitik, det praktiska genomförandet
av finansrättsliga och finansvetenskapliga
normer för åstadkommande av en ändamålsenlig
hushållning inom stat och kommun. N.G-t.
Finansrätt omfattar framställning av statens
positiva lagar rörande de samhälleliga
organisationernas rätt till inkomster samt
skattskyldighet av olika slag, skatternas bestämmande,
beräkning och uppbärande samt medlens
förvaltning, användande och redovisning. A.Vr.
Finansstatistik, en med användande av
statistiska metoder genomförd framställning av den
offentliga finansförvaltningen i dess olika
grenar. — I Sverige handhaves f. av Statistiska
centralbyrån, som har en särsk.
finanssta-tistisk avd. I den äldre serien av ”Sveriges
officiella statistik” (till 1910) publicerades
endast f. ang. kommunerna, men i den nyare
serien ingår även statistik rörande
taxeringarna till inkomst- och förmögenhetsskatt (1917
och 1920) samt skattetaxeringarna årl. från
1922. Av Kontrollstyrelsen utges årl. statistik
ang. accispliktiga näringar och
rusdrycksför-säljningen. Sammanfattningar av f. finnas i
”Statistisk årsbok” och ”Årsbok för Sveriges
kommuner”. N.G-t.
Finanstull. En f. har till ändamål att
bereda staten inkomster men däremot icke, i
motsats till skyddstull, att skydda någon
inhemsk näring. En f. pålägges därför sådana
varor, som ej tillverkas inom landet, el. på
vilka landet har monopol. Om en f. pålägges
en vara, som även tillverkas inom landet, kan
dess skyddskaraktär upphävas genom lämplig
accis, som pålägges den inhemska produktionen.
Någon skarp gräns mellan f. och skyddstull
är icke alltid möjlig att draga. A.Vr.
Finansvetenskap är läran om de offentliga
samhällenas hushållning och har till uppgift
att teoretiskt och principiellt belysa de
finansrättsliga reglerna samt grunderna för den
offentliga finansförvaltningen och
finanspolitiken. Till f. hänföras även f i n an s his t
o-r i a och finansstatistik. N.G-t.
Finansväsen. Med f. förstås statens el. annan
samhällelig organisations verksamhet för att
genom medels anskaffande sörja för sådana
uppgifter, som ansetts lämpligen böra
omhän-derhas icke av den enskilde utan av den
kollektiva samhälleliga sammanslutningen. I vilken
utsträckning detta sker och hur f. är ordnat,
beror av samhällsmaktens organisation och
den allmänna kulturutvecklingen. Man kan
i allm. säga, att f. speglar samhällets
materiella och kulturella liv. Ju högre ett
samhälle nått materiellt och kulturellt, desto mera
omfattande äro de uppgifter, som
samhällsorganisationen sköter om. I ett primitivt
samhälle få de enskilda medborgarna i största
utsträckning själva sköta täckandet av alla behov,
men i den mån utvecklingen fortskrider,
överflyttas allt mera på samhället. De uppgifter,
som lösas kollektivt av staten, förorsaka ut
gifter, som täckas av statens inkomster. Den
prestation, staten utför t. ex. i fråga om
rättssäkerheten och landets försvar, är emellertid
ofta ej mätbar och uppdelbar på varje enskild
individ. Någon av nyttan bestämd grund för
utgifternas fördelning på de enskilda
medborgarna är därför svår att finna, och samhället
tar tvångsvis ut nödiga bidrag efter grunder,
som växla med samhällets kulturutveckling.
Hur mycket som kan tas ut, beror av de
särskilda omständigheterna i varje fall, och den
övre gränsen bestämmes av rådande
ekonomiska förhållanden i relation till utgiftens
nödvändighet. Vad som under normala
omständigheter skulle betraktas som ren konfiskation,
kan i en kritisk tid vara en fullt berättigad
uttaxering. Det till sist avgörande är, vilken
nytta som blir den största, om den enskilde
el. samhället fyller en behövlig uppgift. Om
nyttan blir större, då samhället fyller den, blir
en absolut sett hög skatt för täckande av
kostnaden i själva verket låg, liksom en till
beloppet låg skatt är att anse som för hög,
ifall den enskilde själv bättre el. billigare
kunnat fylla uppgiften. I ett glest befolkat land,
som lever kvar på naturahushållningens grund,
måste statens utgifter bli förhållandevis få och
små. Det är då ofta över huvud icke möjligt
att transportera och förvara en av
medborgarna uttagen tribut i naturaform. Det
framgår bl. a. av det förhållandet, att medeltidens
regenter trots de dåliga kommunikationerna
ständigt befunno sig på resa, då det var det
enda sättet för dem och hovet att leva genom
att bege sig dit, där förråden funnos. —
Småningom gledo utgifterna över till att bli
penningutgifter (legotruppernas sold), men
inkomsterna kvarstodo ss. naturainkomster. I
utlandet tillgrep man då i stor utsträckning
— 423 —
— 424 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
