FINGERDJUR mönstret, som odelad vänder om och bildar en slinga, så skall mönstret hänföras till slingorna. Vanliga virv lar äro mönster med två delta och ett centrum, bestående av cirklar el. ellipser el. spiraler, som vrida sig åt h. el. v. Den sammansatta figuren utgöres av centralslingan (cp), dubbelsling-a n (Ip), tvillingslingan (tl) och t i 11-fälligtmönster (ac). I kärnan av centralslingan befinner sig minst en papillarlinje, som vänder en konvex sida åt slingans inre mynning. I dubbelslingan finnas två slingor, som utmynna åt samma sida. I tvillingslingan utmynna däremot slingorna åt olika sidor. För tillfälligt mönster kunna inga särskilda regler uppställas. Slingorna utgöra ung. 70 °/o av alla mönster. Karakteristiskt för W-gruppen är att det alltid finns två delta. Slingan har däremot endast ett. Efter det att de 10 fingrarnas avtryck avsatts å därför avsedd blankett, av-göres vad slags mönster som förekommer. Därefter skrider man till klassificeringen. Förekommer W-mönster, indelas fingrarna i fingerpar, varvid första fingret inom varje fingerpar kommer i täljaren, andra fingret inom varje fingerpar i nämnaren. Då W förekommer i l:a fingerparet (h. tumme och pekfinger), gäller varje W för 16; i 2:a fingerparet (h. lång- och ringfinger) gäller varje W för 8; i 3:e fingerparet (h. lillfinger och v. tumme) gäller varje W för 4, i 4:e fingerparet (v. pek- och långfinger) för 2 och i 5:e fingerparet (v. ring- och lillfinger) för 1. Därefter tillägger man 1 ss. utjämningskoefficient. De med L (bågar och slingor) betecknade fig. gälla däremot i alla fingrarna för 0. Alltefter f:s beskaffenhet kan man på denna väg uppnå alla bråkvariationer från */i till 32/s2. I fråga om klass Vi, i vilken alla fig. tillhöra de talrikt förekommande L-mönstren, användes en undergruppering. Pekfingret lägges här till grund för den ytterligare indelningen och betecknas med en stor bokstav, i motsats till de övriga fingrarna, som ev. betecknas med små bokstäver. En särskild indelning kräva de f.-blanketter av klassen Vi, på vilka alla avtrycken äro slingor. Indelningen sker då därigenom, att man räknar linjerna i h. och v. pek- och långfinger. Reglerna äro följ.: Är antalet av de mellan inre och yttre gränsen liggande linjerna i pekfingrarna 9 el. därunder, betecknas det på bråkstrecket 1, är det 10 el. däröver betecknas det med O. För långfingrarna betecknas fig. med 1, om den har 10 linjer el. därunder mellan yttre och inre gränsen, och med O, om det är 11 el. däröver. I de huvudgrupper, i vilka alla el. nästan alla fig. höra under W-mönstret, är en ytterligare indelning också nödvändig. Den erhålles genom spårning av virvelgränsernas nedre armar i h. och v. pek- och långfinger. När deltaarmarna mötas, betecknas virveln med M. Går v. deltaarmen innanför den högra, kallas virveln I, går den utanför benämnes den O. För att beteckningarna I och O skola kunna användas, måste minst 3 linjer skilja den spårade linjen och h. deltat. Om alltså endast 2 linjer skilja dem åt, användes beteckningen M. F. har sedan 1906 använts i Sverige för identifiering av brottslingar. F. verkställes på så sätt, att sedan alla fingrarna å den person, som skall undersökas, belagts med trycksvärta, tryckas fingrarna mot en för f. särsk. fastställd blankett. F. skall enl. k. k. 19/n 1920 tagas av varje häktad person samt i vissa fall även å för brott misstänkt, anhållen person, t. ex. om han vägrar uppgiva namn, hemort el. födelseort el. därom lämnar uppgifter, vilka kunna misstänkas vara falska. I allm. verkställes f. av polismyndighet men kan beträffande häktad person jämväl ske genom fängelsedirektörs försorg. För förvaring, registrering och klassificering insändas f. till Centralbyrån för f. i Stockholm, vilken har att stå vederbörande myndigheter till tjänst i identitetsfrågor, som beröra byråns verksamhet. Byrån sorterar under överståthållarämbetet. — Litt.: C. A. Chroona, ”Om f.-signalement som identifie-ringsmedel” (1910); R. Heindl, ”System und Praxis der Daktyloskopie” (1922); H. Söderman och E. Fontell, ”Handbok i kriminalteknik” (1930). A.G.S. Fingerborg, en till fingertoppen passande hylsa, vilken som skydd sättes på långfingret vid handsömnad, varvid nålen hindras att slinta, genom att utsidan el. endast toppen är tätt försedd med små gropar, där nålen finner stöd. F. är känd sedan antiken och hade då mera spetsig (bösskule-) form och göts av brons. Numera är f. kupigt tillplattad i toppen och tillverkas av metall, celluloid, galalit, ben o. d. men gjordes tidigare ibland av horn el. läder. — S y r i n g är en f. utan botten; begagnas av sadelmakare och skomakare. l. Fingerborgsblomma, mera sällan biskopsmössa, biskopsört, växtart, se Digitalis. Fingerborgsörtblad, Digitalisblad, farm., drog, som erhålles av mellanbladen av Digitalis purpu'rea, se Digitalis och Hj ärtgifter. Fingerdjur, a y e-a y e, Daubento'nia (Chi'-romys) madagascarie' nsis, är en egendomlig, i bambuskogarna på Madagaskars ostkust förekommande halvapa. Det till färgen mörkbruna djuret, som är av en katts storlek, är ett utpräglat nattdjur med runt huvud, stora, nakna — 433 — — 434 —