Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Fornminnen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
och karaktär än den föregående periodens. S.
Österbotten hör nu till de fyndfattigaste
delarna, under det att andra områden, särsk.
Karelen, kraftigt rycka upp. I Lappmarken äro
från denna tid gjorda betydande depåfynd (se
d. o.), tolkade ss. vittnesbörd om
handelsförbindelser mellan Nordskandinavien och
Ryssland. Under denna tid inträder en
avmattning i de sv. påverkningarna, och kulturen i
F. får en nationell prägel med ett flertal
självständigt utvecklade fornsakstyper. Av
materialet att döma ha förbindelserna med de
östbaltiska länderna och Ryssland varit livligare
än med Skandinavien. Av de i Finland funna
o. 1,400 arabiska mynten härröra dock ej
mindre än 1,100 från Älandsöarna. Liksom i
Sverige avlösas i F. de arabiska myntfynden
av angelsaxiska och tyska (7,000—8,000 st.),
och dessa inflytelser pågå ännu under den
äldsta historiska tiden.
I fråga om de nationella förhållandena
under F:s förhistoriska tid råda stor osäkerhet
och motstridiga meningar på gr. av den nästan
fullständiga bristen på skelettmaterial, en följd
av den finska jordens bristande kalkhalt. Den
första invandringen antages i allm. ha skett
från länderna s. om Finska viken. Här peka
de täml. talrika skelettfynden i den riktningen,
att urbefolkningen tillhört samma blandade
men till övervägande grad långskalliga
folkelement som den skandinaviska stenålderns.
Även i F. kan därför det antropologiska
bottenskiktet antagas vara detsamma. Om
bronsålderns kulturella dualism i F. betyder något
mer än verkningar av olika förbindelser är
ovisst. Däremot torde uppkomsten av den
utpräglat östbaltiska kultur, som århundradena
närmast e. Kr. utmärker Västfinland, få en
naturlig förklaring i antagandet av en
begynnande ny invandring söderifrån. Dessa
invandrare ha antagits tillhöra västfinska
stammar, som i länderna s. om Finska viken
tillägnat sig en halvgermansk kultur. En täml.
fåtalig urbefolkning har emellertid kvarlevat
och är enl. vissa forskare att uppfatta ss. de
nuv. sv. finländarnas förfäder. Enl. andra ha
dessa invandrat först vid början av den
historiska tiden och i samband med den sv.
erövringen. Den under vikingatiden påvisade
upp-blomstringen i trakterna n. om Ladoga har
tagits ss. tecken på karelernas inträngande i ö.
Finland. G.Em.
Historia. Finnarna, vilka utgöra det
övervägande flertalet av F:s befolkning, tillhöra
den finsk-ugriska folkgruppen. Till sina
rasegenskaper likna de mest övriga nordeuropéer.
Att döma av lånord i deras språk ha de i en
avlägsen forntid kommit i beröring med något
indoiranskt folk och sedermera starkt påverkats
av indoeuropeisk kultur. I början av vår
tideräkning ha de antagl. levat s. ö. om de baltiska
länderna i närheten av letternas och
litauer-nas förfäder samt omedelbart därefter i
grannskap av något germanskt folk. Här ha de
för-kovrat sig i åkerbruk, byggnadskonst, smide,
vävnad och skeppsbyggeri. Under den stora
germanska folkvandringen ha de överflyttat till F.;
flyttningen synes ha pågått till inemot slutet
av 700-talet. Av de finska stammarna torde de
s. k. egentliga finnarna och möjl. tavasterna
ha anlänt över Finska viken, kvänerna och
karelerna österifrån. Det har förmodats, att
någon del av landet under en tidigare period
varit bebodd av en germansk befolkning; vid
finnarnas ankomst drogo sig landets dåv. inv.,
de kringströvande lapparna, allt längre norrut.
Under hednatiden ha de egentliga finnarna
varit bosatta vid havskusten och vid
flodmynningarna i s. v. hörnet av F. Tavasterna slogo
sig ned i en vid båge bakom de egentliga
finnarnas boplatser, från stränderna av Kumo
älv längs vattenvägarna i v. och s. Tavastland.
Den arabiske resenären al-Idrisi omtalar i
mediet av 1100-talet det egentliga F. som ett
konungadöme med två folkrika städer, Åbo
och Kalais (i närheten av nuv. Nystad), samt
Tavastland med dess stora stad, som torde ha
legat vid utloppet av Kumo älv och vars namn
har uttytts till Ragvalda. Karelerna togo i
besittning näset mellan Finska viken och
Ladoga samt landet n. om denna sjö. Kvänerna
(en stam, vars språkförhållanden och öden äro
av forskningen omstridda) synas ha trängt upp
till ö. och mellersta Österbotten. Ett nät av
förhistoriska borgar, dels tjänande som
tillflyktsorter, dels behärskande vattenlederna,
har utgjort ett skydd för de finska stammarna.
De områden, som tagits i besittning, upptogo
endast en bråkdel av nuv. F:s areal. Vida,
öde skogstrakter skilde stammarnas boplatser
från varandra. Hela mellersta och n. F. låg
öde. De v. och de östra stammarna kommo
härigenom att stå främmande för varandra.
De förra rönte inflytande från grannfolken i
väster, de senare österifrån. Det uppstod en
betydelsefull motsats i sedvänja och kultur,
vilken lämnat spår efter sig ända intill denna
dag. Gränsen mellan v. och ö. gick längs
Kym-mene älv och Päijänne sjö; den skilde
tavas-ternas och karelernas ödemarker åt. Inv., vilka
brukade sin jord i byalag, vunno ökad
bärgning genom att ströva långt in i de öde
skogstrakterna för att jaga, fiska och idka
svedjebruk. Redan i förhistorisk tid synas en del
av ödemarkerna högt uppe i n. ha blivit
utnyttjade på gr. av hävdvunnen äganderätt som
— 455 -
— 456 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
