Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Handel och sjöfart - Kommunikationer - Religiösa förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
varifrån skeppades mera trä och pappersmassa
än från någon annan finsk hamn. —
Handelsflottan utgjordes av 5,360 fartyg med
över 19 tons dräktighet om tillsammans 551,090
ton. Av dessa voro 724 ång- och motorfartyg
om tillsammans 171,542 ton. Den allra största
delen av F:s handelsflotta är sysselsatt i
kustfart och trafiken på de inre farvattnen. Den
direkta sjöfarten mellan F och utlandet
förmedlades 1929 av fartyg om tillsammans
9,295,745 nettoregisterton. Härav voro dock
blott c:a 22 °/o finska, resten voro bl. a. tyska,
sv., engelska, nederländska o. s. v. F:s
förnämsta rederiföretag är Finska ångfartygs
a.-b., som uppehåller trafik med Östersjö- och
Nordsjöhamnar, med Västeuropa och
Medelhavet. Sjöfarten på främmande världsdelar
skötes huvudsaki. av utländska fartyg. Detta
gäller särsk. trävaru- och
pappersmasseexpor-ten, som sker i stor utsträckning med sv.
ångare. J.F.
Kommunikationer. F. ägde 1929 ett
järnvägsnät med en sammanlagd längd av
5,329 km., varav 5,063 voro statens, resten
tillhörde enskilda bolag. Av F:s städer sakna blott
Nykarleby och Mariehamn järnvägsförbindelse.
Spårvidden är den ryska (1,524 m.). På varje
1,000-tal inv. kom 1,4 km. järnväg. Antalet
befordrade resande uppgick 1928 och 1929 till
23,8 mill. och godsmängden till ll,i mill. ton
årl. De mest trafikerade linjerna voro
Helsingfors—Rajajoki och Riihimäki—Tavastehus.
Statsjärnvägarna hade 1929 ett driftöverskott
på 12,4 mill. kr. Huvudlinjerna äro den ö.—
v. Viborg—Riihimäki—Åbo och den n. s.
Helsingfors — Tammerfors — Uleåborg — Torneå.
Stora delar av landet, framför allt de n., sakna
ännu i stor utsträckning järnvägar, men man
är f. n. ivrigt sysselsatt att avhjälpa denna
brist. Tre nya mycket viktiga linjer äro nu
i det närmaste fullbordade: en
sammanbind-ningsbana mellan de karelska och
österbottniska järnvägarna från Nurmes över Vala till
Uleåborg och linjerna Rovaniemi—Kemijärvi
samt Torneå—Avasaksa. En annan linje
planeras till Petsamo vid ishavskusten.
Landsvägarna äro ännu i mycket primitivt sk’ck.
Dock är man ivrigt sysselsatt med att förbättra
dem. 1927 uppgingo statsutgifterna för detta
ändamål till 10,6 mill. kr.
Motorfordonens antal i F. var 1930 42,249, militärens ej
inberäknade. Vattenvägarna äro av
största betydelse. De talrika stora sjöarna, som
i många trakter ligga på ung. samma nivå,
ha varit lätta att genom kanaler med
slussanordningar sätta i förbindelse med varandra.
Härigenom ha utomordentligt vidsträckta
trafikleder skapats. De längsta äro Saimas, som
från Viborgska vikens inneista del går genom
den 58 km. långa Saima kanal över hela ö.
sjöplatån ända till Idensalmi och Nurmes.
Vidare Päijännes och Näsijärvis. På F:s
vattendrag transporterades 1929 med fartyg 4,2 mill
ton gods. Lufttrafiken mellan F. och
utlandet förmedlades 1929 av linjerna
Helsingfors—Stockholm med 1,774 passagerare och
43,900 kg. post och gods, Helsingfors—Åbo
med 496, resp. 9,000 samt Helsingfors—Reval
med 3,539, resp. 52,700. Post- och
telegrafväsendet är statens. 1929 funnos
2.950 post- och telegrafanslalter. Antalet
postförsändelser var 1929 98 mill. och statens
nettoinkomster av postverket 4,4 mill. kr. F. äger
ett vidsträckt telefonnät, vilket till <dor
del tillhör privata bolag, av vilka det största
är S. F :s interurbana telefon a.-b., som 1929
hade 16,550 km. ledningar i bruk. Hela det
privata interurbana telefonnätet bestod av c:a
18,000 km. dubbelledning. S. å. funnos 2,4
telefonapparater pr 100 inv. F. står genom
un-dervatlentelefonkablar i förbindelse med
Estland och Sverige och genom luflledningar med
Leningrad och Moskva samt n. Sverige och n.
Norge. J.F.
Religiösa förhållanden. Under svenskarnas
färder i österled hade kristendomen vunnit
fotfäste bland deras stamförvanter på Åland
och i s. v. Finland. När korstågstidens
religiösa hänförelse nådde Sverige, företog Erik den
helige jämte biskop Henrik sitt tåg till Finland
på 1150-talet. Också Rom var intresserat av
detta företag för motverkande av den från
Novgorod utgående propagandan för den
grekiska kyrkan. Småningom vanns befolkningen
i s. v. Finland för den romerska kyrkan och
genom biskop Tomas’ (d. 1248) verksamhet
och Birger Jarls korståg 1249 utsträcktes dess
välde till Tavastland. Då genom Tyrgils
Knutssons tåg (1293) v. delen av Karelen förenades
med Finland, blev en del av dess befolkning
grekisk-ortodox. Långsamt vunno de kristna
idéerna insteg bland folket, och länge
kvar-levde hedendom vid sidan därav. I yttre
avseende vann kyrkan småningom stadga:
sockenindelningen fortskred, prästgårdar
anskaffades, stenkyrkor byggdes. 1276 inrättades
domkapitel, Åbo skola nämnes och finländare
företogo studieresor utomlands. Då
domkyrkan i Äbo 1300 invigdes, var denna
organisation avslutad. Småningom ordnades kyrkans
ekonomiska ställning, och henne tillerkändes
samma privilegier som i Sverige: andligt
frälse och egen domsrätt. Genom donationer
ökades hennes egendom, och biskoparna, vanl.
av inhemsk adel, åtnjöto stort anseende ss.
konungens förtroendemän och medl. i hans
— 491 —
— 492 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
