FINLAND Medan F:s förändrade ställning efter den ryska erövringen i allm. verkade förlamande på konstlivet i landet, gav den likväl upphov till en utomordentligt intensiv officiell byggnadsverksamhet. Detta av empirens stilideal behärskade skede inledes närmast av Desprez’ elev, den svensk-italienske arkitekten Charles Bassi (1772—1840), som smidigt och självständigt omformat de palladianska formerna för de nya kraven; sin i alla avseenden märkligaste och mest helgjutne representant får denna epok likväl i den 1814 inkallade, tyskfödde arkitekten Carl Ludvig Engel (1778—1840), den egentlige skaparen av F:s moderna byggnadskonst. Hans mångsidiga, av sträng stilkänsla och behärskning präglade verksamhet kulminerar i stadsplanen för den nya huvudstaden Helsingfors, framför allt i det monumentalkomplex av offentliga byggnader (Statsrådsborgen, Universitetet, Nikolaikyrkan och Universitetsbibl.), som han skapat kring Senatstorget i stadens dåv. centrum. 1800-talets senare hälft behärskas av en allmän eklekticism, vars bästa sidor representeras av arkitekterna Georg Chiewitz (1815—62), Frans Sjöström (1840—85), Karl Theodor Höi jer (f. 1843) och Carl Gustaf Nyström (f. 1856). Kring sekelskiftet frambryter under ledning bl. a. av A r-mas Lindgren (f. 1874), Eliel S a a r i-nen (f. 1873), Lars Sonck (f. 1870) och Bertel Jung (f. 1872) en ny, av medeltids-arkitekturens dekorativa former inspirerad, romantisk-nationell strömning, vilken redan ett decennium senare följes av en mot lugnare, mer klassicistiskt betonade former syftande reaktion, till vars mest framträdande uttryck kan räknas Saarinens senare, blott delvis i F. förverkligade monumentalprojekt, O i v a K a 1-I i o s (f. 1884) stadsplaneförslag för Helsingfors samt Johan Siréns (f. 1889) 1931 fullbordade riksdagshus i samma stad. Långt svårare gestaltade sig bildkonstens livsmöjligheter under årtiondena efter den ryska erövringen. Såväl behovet av som tron på en egen nationell konst saknades så gott som fullst. hos den bildade samhällsklassen. Bristen på ekonomiskt och moraliskt understöd drev den utomordentligt begåvade målaren Gustaf Vilhelm Finnberg (1784 —1833) att efter Äbo brand 1827 överflytta till Stockholm. Tio år tidigare hade den framför allt ss. en livfull och vaken folklivsskildrare samt utomordentlig tecknare märklige Alexander Lauréus (1783—1823) i Rom avslutat sin korta levnadsbana, vilken helt utspelats utanför hemlandet. Och när Sergels elev Erik Cainberg (1771—1816) efter läroåren i Stockholm och Rom sattes i tillfälle att utföra en större klassicistisk fris för Äbo akad., fick hans jämförelsevis svaga insats under årtionden ingen efterföljd. Först den i samband med de förändrade politiska förhållandena på 1840-talet uppflammande nationella väckelserörelse, som mäktigt ingrep i landets hela kulturella och sociala liv, skapade djupare betingelser för och ett starkt känt behov av en inhemsk konst i F. Medelpunkten för dessa strävanden blev den 1816 stiftade Finskakonstföreningen (sed. o.). Vid samma tid återvände den framför allt ss. F:s förste folklivsskildrare anmärkningsvärde Robert Wilhelm Ekman (1808—73) till hemlandet, där hans entusiastiska personlighet och romantisk-patriotiska konst hälsades med ett bifall, som aldrig senare kommit någon finländsk konstnär till del. Ss. personligt egenartade representanter för tidens minutiösa, av hängivet naturstudium präglade biedermeier-stil framträdde nu även de halvt autodidak-tiska bröderna Magnus (1805—68), Wilhelm (1810—87) och Ferdinand v. Wright (1822—1906). Särsk. den sistn:s tidigare djur- och landskapsmålningar utmärka sig genom harmonisk färg samt monumental storhet och kraft i kompositionen. Det följ, skedet, som omfattar decennierna efter seklets mitt, står under den tyska Düsseldorfskolans inflytande. Den centrala gestalten är Werner Holmberg (1830—60), som i sina senare, djärva och ytterst personliga, av omedelbar naturskildring, av koloristisk finhet och målerisk bredd präglade landskap helt frigjort sig från skolans begränsning. Efter Holmbergs död fullföljdes denna bana under allt starkare franskt inflytande, framför allt av Hjalmar Munsterhjelm (1840—1905) och Berndt Lindholm (1841—1914), av Fanny Chur-berg (1845—92), som med sin dramatiskt intensiva naturskildring intar en förgrundsställ-ning i denna krets, samt av Viktor W e s-terholm (1860—1919), vilken i sin kraftfulla, episkt breda landskapsstil givit en finländsk syntes av Düsseldorftradition och fransk impressionism. Medan den tidigare Düsseldorfskolans romantiskt-sentimentala figurmåleri representeras av den även ss. officiell porträttmålare verksamme Erik Johan Löfgren (1825—84), får den novellistiska allmogeskildringen en märklig företrädare i Karl Emanuel Jansson (1846—74), vars koloristiskt friska och omedelbara interiörstudier och porträtt vid sidan av den rent franskt skolade Adolf von Beckers (1831—1909) idylliska genremålningar bilda en övergång till 80-talets naturalistiska friluftsmåleri. Den ledande ocb Uppslagsbok. IX. — 513 ______ — 514 —