Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands statsarkiv - Finlands statskontor - Finlandssvenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDSSVENSKA
finska myndigheter, förenades med
regerings-konseljens, sedermera senatens ämbetsarkiv
under benämningen Kejserliga senatens
allmänna arkiv med en senatstjänsteman som
arkivarie. Om vidgad förståelse för arkivets
uppgifter utöver de rent administrativa vittnade
det ordningsarbete av dess äldre bestånd, som
1843—56 enl. officiellt förordnande
förtjänstfullt utfördes av docenten J. E. Grönblad, och
i en instruktion av 1869 fastslogs omsider dess
dubbla karaktär av administrativt ämbetsverk
och vetenskaplig forskningsinst.; benämningen
Statsarkivet infördes samtidigt. Det vid
1800-ta-lets mitt nyvaknade intresset för Finlands
historia tillförde arkivet redan på 1860-talet
åtskilliga ur sv. och ryska arkiv utlämnade serier,
ävensom betydande, tidigare i enskild ägo
befintliga samlingar; den trånga yttre ramen
sprängdes snart också såtillvida, att med
arkivet förenades åtskilliga äldre arkiv av central
el. lokal art (bl. a. militära handlingar,
domböcker c:a 1620—1809) och ett omfattande
forsknings- och avskrivningsarbete
påbörjades i arkiv inom och utom landets gränser.
Kravet på arkivtjänstemännens vetenskapliga
kompetens restes av arkivarien, sedermera
statsarkivarien K. A. Bomansson (1869—83),
kraven på lämpligare lokal, förbättrade
arbetsförhållanden och ett starkare betonande av
inst:s vetenskapliga karaktär av Bomanssons
efterträdare R. Hausen (1883—1916). Lokalt
löstes förbindelsen med senaten genom
tillkomsten av en arkivbyggnad 1891 (betydligt
utvidgad och moderniserad 1927—28). Under
Hausens, J. W. Ruuths (1917—26) och K.
Blomstedts (från 1926) tid har — trots
ogynnsamma politiska förhållanden under
1900-ta-lets två första årtionden — F. s. i praktiken
blivit ett centralorgan för rikets arkivväsen,
ett förhållande, som snart även formellt torde
komma att fastslås i samband med en länge
förberedd allmän arkivreform. F. s:s samlingar,
med vilka under senaste tid införlivats bl. a.
generalguvernörernas över Finland och Finska
statssekretariatets i Petersburg arkiv ävensom
åtskilliga privatarkiv, omfatta (1931) ung.
17,000 hyllmeter. Dess ord. personal utgöres
sedan 1931 av 1 statsarkivarie ss. chef, 3
ar-kivarier, 2 äldre och 3 yngre amanuenser.
Under detsamma subordinera f. n. direkt
landskaps-arkivet i Tavastehus (1927) ävensom fr. o. m.
1932 landskapsarkiven i Åbo och Uleåborg samt
planerade likn. inst. i Viborg, Kuopio och Vasa.
— Litt.: R. Hausen, ”öfversigt af F. s:s
uppkomst, tillvext och närvarande organisation”
(1883); K. Blomstedt, ”Arkivväsendet i
Finland” (i ”Meddelanden från Sv. riksarkivet”,
1927); R. Rosén, ”Das Archivwesen Finnlands”
(i ”Korrespondenzblatt des Gesamtvereins der
deutschen Geschichts- und Altertumsvereine”,
1929). R.R
Finlands statskontor inrättades 1875. Nuv.
reglemente gäller från 1901. Statskontoret har
till Uppgift att utöva den närmaste kontrollen
över statsverkets kassarörelse och ombesörja
bokföringen av statsverkets inkomster och
utgifter ävensom att handha förvaltningen såväl
av statsverkets kapitaliserade tillgångar som
av statsskulden. Statskontoret för statsverkets
huvudbok och uppgör bokslut (senast i maj)
för föregående budgetår. Statskontoret
förvaltas av en direktion, bestående av 1
överdirektör och 2 direktörer. A.Vr.
Finlandssvenska är det i Finland gängse
namnet på det sv. språk, som talas och
skri-ves av bildade finländare, vilkas modersmål är
sv. el. som besökt sv. skola; den i Sverige oftast
brukade motsvarande benämningen är
finsksvenska. Det språk, som skrives av rent
sv. finländare med högre bildning, avviker ej
i någon mera påfallande grad från riksspråket.
Ett annat är förhållandet med talspråket.
Även i sin mest vårdade form frapperar detta
omedelbart genom sitt karakteristiska
sjunkande tonfall, beroende på fullständig
avsaknad av riksspråkets stigande ton i två- och
flerstaviga ord som å n d é, å d e r t ö n m. fl.
Därtill komma flera andra
uttalsegendomlig-heter, särsk. i fråga om sättet för språkljudens
bildning, men även hänförande sig till
kvantitet (ljudlängd) och accentuering, beträffande
vilka f. i mycket står kvar på ett äldre
utvecklingsstadium. Det lediga samtalsspråket,
i sht sådant det talas av personer med ordinär
bildningsgrad — och framför allt av personer
av blandad finsk och sv. härkomst el. levande
i finskspråkig omgivning — är starkt
genomsyrat av dels dialektala, dels osvenska (finska)
uttryck, konstruktioner och vändningar. Ur
talspråket ha dessa inträngt också i
skriftspråket, särsk. i de stilarter, som stå
vardagsta-let nära (t. ex. novellstilen), men även i den
s. k. normalprosan och i någon mån jämväl
i högre stil. Källorna till de talrika
egendomligheter som utmärka f., äro fyra: 1)
De sv. allmogemålen i Finland, ur
vilka f. genom påverkan av riksspråket i Sve-"
rige utvecklat sig, ha efterlämnat spår icke
blott i uttalet (tonfallet, ljudbildningen och
ljudens förekomst, t. ex. girs för gärs, Borgd, med
gr-ljud), utan även i ordbildning och ordböj
ning (boda för bod, dial. bodo, vispel för visp
äppel för äpple, adj. saltig för salt, böjningen
galar,-ade, malar,-ade för gal, gol, mal, malde,
inf. måsta, dial. måddas o. s. v.) samt
framför allt i ordförrådet (bässe för gumse el.
bag
— 525 —
— 526 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
