Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finnmarker - Finnmossen, Finnmossegruvorna - Finnmyrten - Finno (Suomalainen), Jakob - Finnrevet - Finnshyttan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINNSHYTTAN
togo tjänst hos bönderna över vintern och
återvände hem följ. vår. Andra voro duktiga
smeder och stannade för alltid som arbetare
vid bruken och bergverken, t. ex. vid Sala
gruva. Denna invandring av finnar stegrades
hastigt mot årh:s slut på gr. av de svåra inre
förhållandena i Finland, som då hemsöktes av
inbördeskrig och hungersnöd. Hertig Karl,
som målmedvetet arbetade på uppodlingen av
de stora öde skogsområdena i sitt hertigdöme,
föranledde, att de finska invandrarna slogo sig
ned som nybyggare i skogstrakterna i
Södermanland (n. och v. om Nyköping), i v. Närke,
i v. Västmanland och i Värmland. Senare
öppnade Karl IX och Gustav II Adolf
kronoskogar-na för finnarnas kolonisation. Denna nådde
sin höjdpunkt o. 1630. Invandringen avtog
sedan, allteftersom förhållandena i Finland blevo
bättre, men fortsatte dock ända in på
1700-talet. Då hade f. uppstått i följ, delar av
Sverige. Ett område fanns vid Tåsjö i n., ett
annat vid Viksjö i s. Ångermanland. En stor f.
låg på gränsen mellan Medelpad och
Hälsingland och omfattade de sammanhängande
skogsmarkerna i Attmar, Tuna, Stöde, Torp och
Borgsjö socknar i Medelpad och i Gnarp,
Bergsjö, Hassela, Bjuråker och Ljusdal i
Hälsingland. Den v. om Ljusnans dalgång belägna
delen av sistn. landskap var en så gott som
sammanhängande finnbygd, som även
omfattade gränstrakterna mot Härjedalen och
Da-larne (Los, Orsa, Ore). I s. Hälsingland tätast
bebodd, fortsatte denna f. in i Gästrikland, där
den omfattade v. Ockelbo och Järbo socknar
och därifrån nådde in i Svärdsjö i Dalarne.
StOia f. lågo vidare i Bergslagen (Söder- och
Norrbärke, Grangärde, Ljusnarsbergs bergslag
och Noraskog) och angränsande delar av
Dalarne (Floda, Säfsnäs, Nås, Järna, Äppelbo).
I Värmland funnos f. i Karlskoga och därifrån
vidare norrut överallt i gränsskogarna mellan
Värmland och Dalarne, i n. Klarälvsdalen i
skogarna mellan denna och Norge samt i v.
Värmland ned till Glavsfjorden.
Medan den sv. bebyggelsen huvudsaki. var
grundad på odling av sedimentära jordarter
(mosand, havs- och älvdalsleror), gick den
finska kolonisationen till de hittills öde
skogs-och moränmarkerna, som lämpligast kunde
tagas i bruk genom den för finnarna
egendomliga åkerbruksmetoden, svedjandet. Genom den
finska kolonisationen röjdes alltså bygd i
förut obeboeliga delar av vårt land. Den
underlättades också av staten, därigenom att
kolonisterna erhöllo skattefrihet under vissa
frihetsår samt understöd till kreatur och utsäde.
Emellertid inskränkte sig en del finnar till att
leva av jakt och fiske. Mot dessa ”lösfinnar”
anförde de sv. bönderna klagomål, emedan de
utrotade villebrådet. Även med de bofasta
finnarna uppstodo tvister, emedan de tillägnade
sig de sv. böndernas avlägsnare slåttermarker
Vidare uppstodo misshälligheter med bruks
ägarna i Bergslagen, som beklagade sig över
att svedjandet förstörde skogarna. Regeringen
utfärdade därför 1647 förordningar mot de
kringströvande finnarna och mot svedjandet. 1
Värmland kom det emellertid till långvariga
fejder mellan skogsfinnarna och de sv. bön
derna. Man sökte därför mot slutet av 1600
talet begränsa den finska invandringen och
genom påbud, att finnarna skulle lära sig
svenska, minska friktionen emellan de båda folk
elementen.
Den finska befolkningen i mellersta
Skandinavien beräknas vid 1600-talets slut ha upp
gått till 12 ä 13,000. Den har sedan dess
småningom assimilerats av den svenska. Detta
gäller icke minst språket. På 1880-talet utdog
det finska språket i Dalarne. I Värmland
talades det ännu i början av 1900-talet, men blott
i en enda by (Viggen i Nyskoga s:n). Även
levnadssättet och bebyggelsetypen ha
försvenskats. Jfr Finnskogar. — Litt.: P.
Nord-mann, ”Finnarna i mellersta Sverige” (1888);
K. B. Wiklund, ”Finska språkets nuv.
utbredning i Värmland och Grue finnskog” (i ”Ymer”,
1902); S. Lönborg, ”F. i mellersta Skandina
vien” (i ”Ymer” s. å); G. Åkerhielm, ”En an
tropologisk resa genom Värmlands finnskogar
i mars 1907” (i ”Ymer”, 1907). J.F.
Finnmossen, Finnmossegruvorna
järngruvor med rik svartmalm inom
Nordmarks gruvfält (se d. o.).
Finnmyrten, Chamæda’ phne (Andro’meda,
Cassa’ndra) calycula’ta av fam. ljungväxter, är
en o. 3 dm. hög buskartad växt med ovala,
lä-derartade blad och i ensidig klase ordnade, vita
blommor, som förekommer sällsynt på fuktig
mark i Norrbotten. A.V-e.
Finno (Suomalainen), Jakob Persson,
finsk psalmförf. (d. 1588), rektor vid
katedralskolan i Åbo. På Johan HI:s uppmaning utgav
F. 1580—83 den första finska psalmboken med
flera av honom själv författade psalmer samt
en bönbok och en katekes, likaså på finska. S.N
Finnrevet, agafyr s. ö. om Furö, utanför
Oskarshamn. Fyren är byggd på en upp till
vattenytan nående rullstensås och är konstrue
rad för att kunna motstå ispressning. E.Hg.
Finnshyttan, masugn, gjuteri och mekanisk
verkstad i Färnebo s:n, Värmlands län,
tillhöriga A.-b. Finshyttan (grundat 1903,
omslutning S1/i2 1929 3,s mill. kr., därav aktiekapital
0,8 mill., arbetarantal c:a 350). Tillverkning av
— 541 —
— 542 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
