Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fläskänger, fläskbagge - Flätning - Flätsöm - Flätverk - Flöde - Flödevigen - Flöj, flöjel el. styr-flöj - Flöjt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLÄTNING
larda’rius, en till fam. Derme’stidæ hörande
skalbagge av 7—8 mm. längd. Kroppen är
långsträckt oval, täml. kullrig samt kort och tätt
luden. Antenner äro korta och klubblika.
Benen, som ha 5-ledade fötter, kunna i likhet med
antennerna indragas och hållas tätt tryckta till
kroppen, när djuret oroas (skyddsmedel).
Färgen är svart, med ett askgrått, svartprickigt
tvärband på täckvingarnas bas. Larven är
långsträckt, brun, undertill vit, beklädd med långa
upprätta borst. Den lever liksom skalbaggen av
animaliska ämnen och förekommer allmänt
inomhus, där i sht larven ofta gör svår skada
på pälsverk, yllevaror, m. m. — Ett ej mindre
svårt skadedjur på alla slags djurämnen är
den närstående pälsängern, Derme’stes
(Attage’nus) pe’llio, som är något mindre och
till färgen svart med en vit prick i mitten av
varje täckvinge. S.Bgtn
Flätning, bland allmogen brukad textilteknik
som utfördes på en vävnads varptrådar, ant
Frans i treflätning, Blekinge.
med dem, som i början el. slutet av väven aldrig
haft inslag, el. på upprepad varp, vars trådar
flätades i tre- el. fyr-f. Tre-f. begagnades i de
sydliga landskapen och visar stark frändskap
med den knypplade 1500-talsspetsen (även
knyppling på varp kan förekomma, jfr Spets).
Fyr-f. utövades i de mellersta och n. landskapen
upp till Jämtland och liknar den gamla
”sprängningen” (se d. o.; även sprängning kan utföras
på varp). F. begagnades som dekorativ frans
på dukar, handkläden, hängkläder, lister m. fl.
linneföremål. — Litt.: A. Branting, ”Knytning,
knyppling och sprängning” (i ”Fataburen”,
1907); M. Collin, ”Den äldsta kända f.” (i
”Fataburen”, 1922); A. Petersson-Berg,
”Fransflät-ning” (1923); ”Textilt bildverk”,
utg. av E. von Walterstorff (1925).
/.
Flätsöm, prydnadssöm av mera
yt- än linjekaraktär, vars huvud
sakl. på rätan synliga styng läggas
så, att ytan får utseendet av en
fläta. I.
Flätverk. 1) Konsth., flätornament,
seBand-flätning.
2) Krigsv., en rad på o. 0,4 m:s inbördes
avstånd nedslagna pålar, mellan vilka ris el. halm
flätats. F. användes vid fältbefästningar för
beklädnad av branta jordsluttningar. A.W.G.
Flöde, högvatten i vattendrag, se Flod 1).
Flödevigen, se D a n n e v i g.
Flöj, flöjel el. s t y r-f., en liten vimpel
el. tunn flaggdukspåse, som uppsättes på
masttopp el. dyl. för att utvisa vindriktningen. H.S-k.
Flöjt (ital. flauto, fra. flüte), ett redan i äldsta
tider förefintligt träblåsinstrument, i vilket to-
. Flöjtblåsare. Ur ”The Genteet companion”,
London 1683.
nen frambringas genom att en smal luftpelare
frampressas och klyves mot en skarp kant.
Man skiljer mellan två slag, 1 å n g-f. och tvä r-f.
Den förra, på fra. efter sin mjuka ton kallad
flüte douce, därav sv. ”flöjtdus”, anblåses från
spetsen och har sin enklaste form i panflöjten
(se d. o.); den utvecklades under
1500—1600-taL n men förlorade på 1700-talet sin betydelse
och förekommer numera enbart som flageolett
(se d. o.). Den senare, tvär-f., på fra. flüte
traversière, därav sv. ”flöjttravär”, som anblåses
från sidan, förekom tidigt hos de österländska
kulturfolken, uppträdde på 900-talet i Europa
men erhöll först på 1600-talet vidare utbredning,
undanträngande på 1700-talet lång-f., och fick
genom T. Böhm under 1800-talets förra hälft
— 879 —
— 880 —
Flätsöm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
