Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folklekar - Folklivsforskning - Folklore - Folklore fellows communications (FFC) - Folkloristik - Folklåt - Folkmedicin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKLIVSFORSKNING
Staffans skede på annandag jul, ringridning
vid fastlagen m. m. Ss. eggelse vid sådana
tävlingar förekomma visserligen skämtsamma
löften om att vinnaren skall bli först färdig
med allting under hela året o. d., men detta
har knappast varit någon allvarlig tro; det har
säkert sekundärt fästs vid f. och ej gett
upphov till dem. Många f. ha också som klart
uttalat syfte att avgöra vem i ungdomsskaran,
som skall vara den främste, el. om man är
”fulltaka” dräng, t. ex. övningar att lyfta s. k.
lyftestenar. På Gotland ha f. haft en viktigare
plats inom folklivet än i övriga sv. bygder,
det tävlingar i pärk, varpa m. fl. anordnas
mellan olika byalag. I våra dagar äro f. här
i landet starkt på retur, emedan internationell
sport och idrott dragit till sig så gott som allt
intresse. — Bland litteratur rörande svenska f.
förtjänar främst nämnas Olaus Magnus’
”Historia om de nordiska folken” (sv. uppl. 1909—
25), varjämte olika bygdeskildringar, ss. N.
Loven, ”Folklivet i Skytts hd” (1847, ny uppl.
1924) och N. G. Bruzelius, ”Allmogelivet i
Ingel-stads hd” (1870), särsk. kunna framhållas. Se
f. ö. J. Götlind, ”Idrott och lek” (i ”Nordisk
kultur”, 25, 1932). v.S-w
Folklivsforskning, beteckning för ett allsidigt
studium av folket, dess liv, traditioner och
materiella kultur (jfr Folkkunskap). 1909
förordnades Sven M. Lampa till docent i
svensk f. vid Uppsala univ. för att ge
instruktion åt dialektforskare ang. insamling av
uppgifter om allmogens kultur. 1918 donerades av
greven och grevinnan Hallwyl till Nordiska
museet en forskningsprofessur i nordisk och
jämförande f. Beteckningen f. har emellertid
alltmer uppfattats att innebära utforskningen
av folkets materiella kultur i motsats till
folkminnesforskning (se d. o.), som arbetar
med folkets andliga kultur, och den har för
undvikande av missförstånd och i anslutning
till internationellt språkbruk numera utbytts
mot beteckningen etnologi. v.S-w
Folklore [sv. uttal -lår, eng. uttal fåu’klä]
(eng.), ”folkets lära”, d. v. s. folkets tradition
av diktning, tro och sed el. vad som på sv.
kallas folkminnen (se d. o.). Termen f.
har först använts 1846 av den engelske
forn-forskaren W. J. Thoms (1803—85) och fått
internationell användning ss. beteckning dels för
folkminnen, dels för vetenskapen om dem, för
vilken även termen folkloristik kommit
till användning. På gr. av den engelska
forskningens ensidiga inriktning på primitiv
tankegång och dennas förekomst i tro och sed, har f.
fått en trängre innebörd än vårt sv. f o 1 k m i
n-n e s f o r s k n i n g (se d. o.). Representativ för
engelsk f. är den engelska föreningen F. society
i London med dess tidskr. ”F.” och dess
stora skriftserie. v.S-w.
Folklore fellows Communications (FFC)
[f£u’klä fä’I5iiz kamjönikéi’fanz], en tidskr. el.
snarare skriftserie, som av Finska
vetenskaps-akad. i Helsingfors utgives ss. organ för det
1907 stiftade förbundet Folklore fellows (FF).
Serien, som sedan 1910 utkommit, omfattar nu
nära ett hundratal n:r (33 bd) och har haft
stor betydelse för folkminnesforskningen, särsk.
genom sagokataloger för olika länder och
folk-sagomonografier av A. Aarne o. a. v.S-w.
Folkloristi’k, detsamma som
folkmin-nesforskning och folklore (se d. o.).
Folklåt, se Låt.
Folkmedicin. I f. användas talrika
läkemedel härstammande från äldre tider. Flertalet
av dessa el. i dem ingående beståndsdelar ha
en gång haft sin glansperiod i medicinens
historia och varit upptagna i äldre farmakopéer,
ofta i flera uppl. efter varandra med
varierande sammansättning. Den moderna läkekonsten
har emellertid för länge sedan skilt sig från
dem, då många medels användning grundade
sig på ren vidskepelse och föråldrad
uppfattning av sjukdomarnas väsen. De ha också
ersatts med nyare, mera ändamålsenliga
preparat. Dock efterfrågas en talrik mängd sådana
på våra apotek, och vissa ha fått anseende som
verkliga universalmedel, särsk. hos den äldre
generationen. Salvor av olika slag, ss.
galmej-salva, Deutens salva, torkande salva användas
för läkande av gamla bensår. Ss. sårläkande
medel i övrigt användes rigabalsam, riga- och
kommendörbalsam, karbololja,
arkebusadvat-ten. För behandling av värk, sensträckningar
m. m. johannesolja, senolja, sensalva,
krampolja, lundakvinnans el. kokvinnans olja,
smärtstillande vatten m. m. Bruket att avleda
huvudverk med biåsdragande medel, ss. spansk
fluga el. hannoverskt flugplåster, förekommer
ännu, ävensom användandet av dragsalva och
fontanellsalva. Plåster anlitas mycket för
bölder, särsk. Kjöngs plåster, gummiplåster,
läke-och flussplåster och tvålplåster. Bland
stimulerande medel intaga Hoffmanns, nerv- och
hjärt-styrkande droppar främsta rummet, för kramp
och hysteri bävergällsdroppar och prinsens
droppar. Till f. torde man även kunna räkna
användandet av blodiglar mot huvud- och
tandvärk, och på ren vidskepelse grundar sig
tron att genom tändandet av trollrökelse el.
tolv slags rökelse kunna fördriva sjukdom. J.H.
Jämte de läkemedel, som folket enl.
folkme-dicinsk praxis sökt erhålla på apoteken, ha en
mängd rent magiska metoder kommit till
användning och föreskrivits av s. k. kloka gubbar
och gummor (se d. o.), vilka kunna anses ss.
— 967 —
— 968 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
