Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fondpapper - Fondstämpel - Fonem - Fonetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FONDSTÄMPEL
aktier, banklotter, obligationer och övriga
värdepapper, med vilka affärer göras å fondbörs.
Fondstämpel, stämpelavgift å avräkningsnota
vid överlåtelse av fondpapper. Vid köp av
obligationer utgår f. med 10 öre för varje
påbörjat 100-tal kr. av värdet. För andra
fondpapper är f. 30 öre pr 100 kr. Vid byte av
fondpapper är f. hälften av stämpelavgiften
vid köp. Även vid köp kan f. emellertid vara
5, resp. 15 öre pr 100 kr., om näml, köparen
el. säljaren är fondhandlare och köpet
avslutas i kommission. F. erlägges ej vid köp av
obligationer, som utfärdats el. garanterats av
sv. staten, ej heller vid utlämnande av
obligation, som utfärdats av landsting, kommun eller
sv. a.-b. med ändamål att idka belåning av fast
egendom eller tomträtt. T.E-r.
Fone’m [få- el. fo-] (fra. phonème, av grek.
fo’nema, ton, röst; en i sv. av A. Noreen införd
term), språkv., språkljudmassa (utan bibegrepp
av betydelse), motsatt: morfem och s
e-m e m. E.H.
Foneti’k (av grek, fone’, röst, ljud),
vetenskapen om språkens uttal och de psykologiska,
fysiologiska, anatomiska och akustiska
förutsättningarna härför. F. sysselsätter sig således
med de rörelser i luften, som talorganen
förorsaka och som den hörande uppfattar som ljud,
samt med talorganens, örats och hjärnans
byggnad och verksamhet, i den mån dessa
organ stå i talets tjänst. Man skiljer mellan
akustisk och genetisk f. Den senare
undersöker huvudsaki. talorganen och deras
verksamhet, den förra ljudvibrationerna i luften.
Speciell kallas f., då den sysslar med de
särskilda språkens (svenskans, tyskans, ryskans
o. s. v.) ljud-, kvantitets-, tonalitets- och
inten-sitetsförhållanden; eljest säges den vara
allmän. F. är historisk el. e v o 1 u t i v, då
den undersöker de fonetiska förändringar,
språken under tidernas lopp genomgått, eljest d
e-skriptiv, beskrivande. Som vetenskap är f,
ung, men värdefulla fonetiska iakttagelser gjor
des redan mycket tidigt. De gamla indiska
grammatikerna uppställde ett ljudsystem, som
grundar sig på förvånansvärt goda insikter i
talorganens verksamhet. Däremot hade
grekerna och romarna endast ringa kännedom om
språkljudens natur, och under medeltiden
tillkom intet arbete av självständigt fonetiskt
värde, om undantag göres för en liten märklig
grammatisk avhandling från 1100-talet, förf, av
en isländing. Först på 1500-talet börjar, i
samband med läsundervisningen, intresset för
språkljuden åter vakna (V. Ickelsamer, John Hart,
J Palsgrave, J. Madsen Aarhus [1586]). Av in
tresse för dövstumsundervisning studerades tal
organens verksamhet av spanjorerna Pietro
Ponce (1584) och J. P. Bonet (1620),
engelsmännen J. Wallis (1653), J. Wilkins och W.
Holders (1669) samt schweizaren Amman
(1700). Av samma skäl ha också sedan
döv-stumslärare intresserat sig för f., särsk.
genetisk. Ss. svårare att komma åt, blevo
språkljudens akustiska egenskaper föremål för
undersökning senare än de genetiska. Under
1600-talet börjar dock även akustiken
uppmärksammas. Vokalernas akustiska natur intresserade
t. ex. J. B. van Helmont (”Alphabeti vere
natura-lis hebraici brevissima delineatio”, 1667) och
Samuel Reyher (”Mathesis mosaica”, 1679). Ett
viktigt arbete från 1700-talet är ”De formatione
loquelæ” (1780) av Chr. F. Hellwag, som
följande sitt subjektiva hörselintryck av
vokalernas klangfärg ordnade vokalerna i en s. k.
vokaltriangel, en gruppering, som hållit sig in i
våra dagar. Från 1700-talet är också ungraren
v. Kempelens ur många synpunkter intressanta
”Mechanismus der menschlichen Sprache”
(1791), som innehåller värdefulla iakttagelser
över språkljudens såväl akustiska som genetiska
egenskaper och dessutom lämnar en ingående
beskrivning av en maskin att återge
människornas tal, som v. Kempelen konstruerat. Försök
att frambringa konstgjorda vokaler gjordes
också av andra (t. ex. av Kratzenstein 1782
och Willis 1829).
Under de senaste hundra åren har f. gjort
betydande framsteg, vartill såväl språkmän som
lärare i sång och tal, fysiker, fysiologer och
psykologer bidragit. Betydelsefulla arbeten
från f:s genombrott under 1800-talet äro
engelsmännen A. J. Ellis’ ”Essentials of phonetics”
(1848) och A. M. Bell’s ”Visible speech” (1865),
den tyske fysiologen E. Brückes ”Grundzüge der
Physiologie und Systematik der Sprachlaute”
(1856), den tyske fysikern G. S. Ohms ӆber die
Definition des Tones und die Theorie der Sirene
und ähnlicher tonbildender Vorrichtungen”
(1843) samt H. L. F. HelmhoPz’ ”Die
Klang-farbe der Vokale” (1859) ocn ”Die Lehre von
den Tonempfingungen” (1862).
Den spanske sångläraren Manuel Garcla
uppfann 1854 struphuvudspegeln (laryngoskopet),
vars värde som fonetiskt hjälpmedel snart blev
allmännare bekant genom arbeten av läkare
och fysiologer, t. ex. J. N. Cermaks ”Der
Kehl-kopfspiegel und seine Verwerthung für
Physiologie und Medizin” (1860) och ”Über den Spiri
tus asper und lenis und über die Flüsterstimme "
(1866). Med strupspegeln var en möjlighet
given att undersöka verksamheten hos talorgan,
som icke alls voro tillgängliga för blotta ögat.
Sedan dess har den genetiska f. tagit allt fle?
och fler instrumentella hjälpmedel i bruk, t. ex.
förutom laryngoskopet röntgenfotografering
— 1023 —
— 1024 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
