Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fosfor, P (kemi) - Fosforbrons - Fosforescens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOSFORBRONS
tiga f.-föreningar; så är kalciumfosfat
huvudbeståndsdelen i benaska, och hjärn- och
nervsubstanserna äro särsk. rika på f.
F.-förening-arna avskiljas åter genom exkrementen. De
s. k. koproliterna äro förstenade exkrement av
djur från tidigare perioder och bestå till
största delen av kalciumfosfat. En stor del av de
nuv. fosfattillgångarna i regnfattiga delar av
jorden, ss. Nordafrika och kusterna av Peru,
äro guanobildningar av sådant ursprung. —
F. upptäcktes 1669 av alkemisten Brand i
Hamburg vid försök att framställa guld genom
de-stillation av intorkad urin. F. framställes
genom upphettning av fosforit el. benaska med
kol och kvartssand, SiO2. Därvid frigöres f.
som avdestilleras och uppsamlas under vatten;
det kommer vanl. i handeln i form av
fingertjocka stänger. F. förekommer i flera
modifikationer, av vilka de viktigaste äro gul (vit)
och röd f. G u 1 f. smälter vid 44,i° och
kokar vid 287°; spec. v. 1,8. Gul f. är olöslig
i vatten, lättlöslig i kolsvavla, reagerar ytterst
energiskt och antänder sig själv i luften, varför
den måste förvaras under vatten; förbrinner
med gulvit låga till pentoxid. Gul f. är
mycket giftig. 0,05—0,i gr. är dödlig dos. R ö d f.
erhålles genom upphettning av gul f. utan
lufttillträde till c:a 260°. Röd f. är oskadlig och
betydligt mindre reaktionskraftig, är olöslig i
kolsvavla; spec. v. 2,2. Gul f. har på gr. av
sin giftighet mycket ringa användning. Röd f.
användes i stor mängd inom
tändsticksindu-strien. — F. ger två oxider, t r i o x i d, P2O3,
och pentoxid, P2Og. Trioxiden,
fosforsyr-lighetsanhydrid, erhålles vid förbränning av f.
vid inskränkt lufttillträde ss. en vaxliknande
massa. Pentoxiden, fosforsyreanhydrid,
erhålles som en snöliknande massa vid förbränning
av gul f. vid rikligt lufttillträde och är det
kraftigast vattenabsorberande medel, man
känner, varför den användes som torkmedel samt
för att avlägsna vatten ur kemiska
föreningar, särsk. inom den organiska kemien. De
oxiderna motsvarande hydraten äro
fosfor-sy r li g h e t och fosforsyra.
F.-syrlig-het, H3PO3, som lättast framställes genom
hydrolys av f.-triklorid, utgöres av färglösa
kristaller, som äro lättlösliga i vatten; kraftigt
reduktionsmedel. Den ger två serier salter,
primära och sekundära f o s f i t. F.-syra
existerar i tre olika former o r t o-, p y r o- och
met af os forsyra. Orto-f.-syra, H3PO4,
erhålles genom att oxidera f. med salpetersyra,
tekniskt huvudsaki. genom att sönderdela
kalciumfosfat med utspädd svavelsyra,
kristalliserar i vattenklara, hårda kristaller, som
sön-derflyta i luften; är blandbar med vatten i alla
förhållanden och förekommer i handeln som
en sirupös koncentrerad lösning (80—98 °/o-ig).
Orto-f.-syran, en trebasisk syra, ger tre serier
salter, primära, sekundära och tertiära f o
s-fater (se d. o.). Upphettas ortosyran till
200—300°, avger den vatten och övergår i
pyro-f.-syra, H4P2Or Vid starkare upphettning
bildas meta-f.-syra, HPO3. — Ledes torr klorgas
över smält gul f., förbrinner f. till f o s f o
r-t r i k 1 o r i d, PC13, en i fuktig luft rykande
vätska, kokpunkt 75, °, som av klor överföres
i pentaklorid, PC15, en i rent tillstånd
vit kristallmassa. F osforoxidklorid,
POC13, en färglös, ljusbrytande vätska,
framställes genom inverkan av pentaklorid på
oxalsyra. F:s klorföreningar användas inom den
organiska kemien som kloreringsmedel. Bland
f:s sulfider, som erhållas vid
sammansmältning av svavel och f. i kolsyreatmosfär,
märkes den s. k. seskvisulfiden, P4S3, som
förr användes för framställning av tändstickor.
F. ger tre föreningar med väte, näml,
gasformigt fosforväte, PH3, även kallat
fosfin, flytande fosforväte, P2H4, och
fast fosforväte P2H. F. bildar med
de flesta metaller föreningar, s. k. f o s f i d e r,
t. ex. Ca3P2. Lj.
Fosforbrons, legering av koppar och tenn,
som vid framställningen desoxiderats med
fosfor. Denna behandling avser att ur den smälta
legeringen avlägsna de små kvantiteter syre,
som inkomma vid smältningen genom
oxidation av metallerna. Man erhåller på detta sätt
en tät legering med väsentligt förbättrade
håll-fasthetsegenskaper. Tillsatsen av fosfor
av-väges så, att den möjligast nära motsvarar
smältans syrehalt. En överskjutande
fosforhalt, som kvarstannar i legeringen, är näml,
till skada såväl för dess
hållfasthetsegenska-per som för dess elektriska ledningsförmåga.
En fullgod f. bör därför i färdigt skick endast
innehålla spår av fosfor. Fosfortillsatsen
gö-res vanl. i form av fosfor koppar,
innehållande c:a 10 °/o fosfor, vilken framställes
genom reduktion av fosforsyrad kalk med kol
i närvaro av kiselsyra (kvarts) och metallisk
koppar. I.S.
Fosforescens [-je’ns el. -se’ns],fys., ett
fenomen, som består däri, att vissa substanser
under inverkan av olika slags strålning ha
förmågan att absorbera denna för att sedan efter
längre el. kortare tids förlopp återutsända den
absorberade energien i form av ljusstrålning.
Jfr Fluorescens och L u m i n e s c e n s.
F.-fenomenet blev först mera allmänt känt genom
upptäckten av den s. k bolognesiska lysstenen
(se d. o.). Dylika lysstenar, som efter
föregående bestrålning själva förmådde lysa i
mörker, kallades f o sf o’r er (av grek, fos, ljus,
— 1139 —
— 1140 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
