Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franciscus av Assisi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCISCUS
att återställa Guds förfallna hus. Fattande
budet bokstavligt, grep han sig an med att
istånd-sätta de fallfärdiga små kyrkorna vid Assisi,
och då fadern, för vars kassa detta blev för
dyrt, med våld sökte föra honom på andra
vägar, kom det till den stora scenen på torget i
Assisi (sannolikt våren 1206), då F.
oåterkalleligen slet sönder de sista band, som knöto
honom vid det förflutna. Efter ännu några år av
självtukt och inre samling fick han den fulla
klarheten om sin uppgift, då han (1209) i
Por-tiunculakapellet nedanför Assisi hörde Jesu ord
vid utsändandet av lärjungarna (Matt. 10: 9 ff.)
uppläsas. Vad som länge i tysthet förberetts
i djupet av hans själ, bröt våldsamt i dagen
vid åhörandet av evangelieorden. De gåvo
gestaltningen åt hans liv. Imitatio Christi blev det
livsideal, som fyllde F., och med naiv
omedelbarhet och frisk ursprunglighet skapade han
sin egen livsform för att komma i
överensstämmelse med sitt eget väsens krav. Som ”Guds
lille fattige” — den enda titel, han gjorde
anspråk på — gick han att predika omvändelse
och frid, klädd blott i de oundgängligaste och
grövsta plagg med ett rep kring livet,
lämnande sig Guds och människors barmhärtighet i
våld men fylld av en så glödande kärlek till
Gud och människor, att hans liv blev en enda
lovsång. Snart samlade sig kring honom en liten
Giotto: Franciscus stigmatiseras. S:ta Croce, Florens.
krets av likasinnade till ett brödraskap, som
han gav en enkel regel, sammansatt blott av
skriftställen, som inskärpte fullst. apostolisk
fattigdom (Matt. 10:5 ff.; 16:24; Luk. 9:3).
Medl. levde av sina händers arbete och av
allmosor och kallade sig pænitentes de Assisio.
Någon kyrko- el. klosterreform låg icke i F:s’
tankar. Alltigenom kyrkotrogen, ville han blott
inom kyrkans ram få rum för sitt evangeliska
fattigdomsideal, och ehuru i början med sin
lekmannapredikan misstänkt som kättare, sökte
och fann han stöd i kyrkans auktoritet.
Inno-centius III kände intuitivt, att här var en
tillgång för kyrkan, och gav 1210 F. och hans
följeslagare, dock endast muntligt, den begärda
rätten till vandrarpredikan i absolut
egendomslöshet. Mötet mellan den mäktigaste innehavaren
av Petri stol och den fattige botpredikanten fick
i legenden en betydelsefull symbolisk
uttolkning. Sedan rörelsen fått kyrklig sanktion, grep
den kring sig med otrolig hast. 1210—20 är
dess klassiska tid. F. blev en stormakt i den
romerska världen. Som ”Guds spelmän” sände
han ut sina bröder, åt vilka han nu gav
namnet fratres minores, en ödmjukhetens symbol;
och genom sin predikan och sin
självförgätan-de naiva kärleksverksamhet framkallade de en
väckelse, som hejdade det hotande avfallet i
Italien och Söderns länder och åter knöt
massorna till kyrkan. Sin
samlingsplats hade de i
Portiuncula, där de på
bestämda tider möttes
kring F. till s. k. kapitel
och meddelade varandra
sina upplevelser. 1212
indrogos kvinnorna i
rörelsen genom den
18-åri-ga Clara Scifi (se C 1
a-r a) från Assisi; åt
henne och de kvinnor, som
följde henne, gav F. en
särskild regel, och deras
samliv blev från början
klosterartat. F:s’ eget liv
förflöt under växling
mellan vandringar, även
utsträckta till Frankrike
och Spanien, och tider
av strängt avskild
tillbakadragenhet. över
denna periods detaljer och
kronologi vilar dock
mycken dunkelhet.
Uppgiften, att F.
sammanträffat med Dominicus i
Rom vid 4:e
Lateran-konsiliet (1215) el. något
— 1247 —
— 1248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
