Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fouillée, Alfred - Foul - Foulard - Fould, Achille - Foulé - Foulques - Fountain pen - Fouqué, Friedrich de la Motte- - Fouqué, André - Fouquet - Fouquet (Foucquet), Jean - Fouquet, Nicolas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOUQUET
lad i den platonska filosofien har F. strävat att i
en omfattande syntes förena platonismen med den
moderna utvecklingslärans grundtankar.
Kärnbe-greppet i hans filosofi är därvid idéerna, fattade
som krafter (idées-forces). Därmed vänder sig F.
mot epifenomenlärans och Spencer-Huxleys tolkning
av dem som endast matta, verkningslösa speglingar
(idées reflets). Ytterst uppbygges tillvaron inom
och utom oss av sådana idékrafter, vilka överallt
sträva till klarhet, solidaritet och frihet. Denna
strävan förverkligas emellertid icke i strid med
naturordningen utan genom denna, vilken, sedd
utifrån, ur naturvetenskaplig synpunkt, ter sig
som nödvändighetsbunden, som en serie av
orsaker och verkningar, sedd inifrån, med psykologens
ögon, däremot framstår som en serie av medel och
ändamål. Följdriktigt betecknas också filosofien
som en till universum utvidgad psykologi (une
psychologie étendue å 1’univers). F:s
världsåskådning gestaltar sig på denna grundval till en
idékrafternas utvecklingslära, med spridda drag från
både Leibniz och Maine de Biran. I en rad skrifter,
utmärkta av föredragets klarhet, synpunkternas
rikedom och dialektikens vighet, har F. sökt
genomföra denna grundåskådning på både psykologiens,
etikens och sociologiens område. Betydelsefullast
äro: ”La philosophie de Platon” (2 bd, 1869; 2 éd.,
4 bd, 1888 och senare), ”La liberté et le
déterminis-me” (1872, 7 éd. 1923), ”L’avenir de la
métaphysi-que” (1889), ”La psychologie des idées-forces” (2
bd, 1893, ny ed. 1921), ”L’évolutionnisme des
idées-forces” (1890, 6 éd. 1920), ”La morale des
idées-forces” (1908, 3 éd. 1921), ”Esquisse d’une
interpré-tation du monde” (1913). Viktig är även ”Critique
des systèmes de morale contemporains” (1883,
7 éd. 1921). — Litt.: H. Höffding, ”Möderne
Filosofer” (1904); V. Norström, ”Nutida franskt
tänkande” (i ”Tankar och forskningar”, 1915); L
Benrubi, ”Philosophische Strömungen der
Gegen-wart in Frankreich” (1928). N.
Foul [faul] (eng., eg. rutten, även regelvidrig, i
allm. motsatt fair*), eg. f. blow [blåu], otillåtet
slag vid boxning*. F. användes numera om brott
mot tävlingsreglerna även i andra sport- och
idrottsgrenar, särsk. när risk för skada å
medtävlare uppstår.
Foulard [fra. utt. fola’r, sv. -la’rd], ett tunt, vanl.
tvåskaftat klänningssiden (ofta imiterat i bomull)
med brokigt tryckta mönster.
Fould [fold], A c h i 1 1 e, fransk politiker (1800
—67), judisk bankir, 1847 och 1848 deputerad,
utövade stort inflytande som finansexpert och
utnämndes av Ludvig Napoleon till finansminister.
Senator och statsråd 1852, var F. ånyo
finansminister 1861—67.
Foulé [fole’] (fra., valkad), ett kyprat, lätt ulligt,
valkat ylletyg, som begagnas till finare herrkläder.
Foulques [folk], konung av Jerusalem, se Fulco.
Fountain pen [fau’ntin penn’] (eng.),
reservoarpenna.
Fouqué [foke’], Heinrich Friedrich Karl de
la M o 11 e-F., tysk författare (1777—1843),
deltog i Rhenfälttåget 1794 och i frihetskriget 1813
samt levde efter 1815 med majors avsked på sitt
gods vid Rathenow. F. debuterade med
”Drama-tische Spiele” (1804), strax därpå följde
diktsamlingen ”Romanzen vom Thale Ronceval” (1805)
och romanerna ”Historie vom edlen Ritter Galmy”
(1806) och ”Alwin” (1808), i vilka nordiska sagor
och sentimental riddarromantik sammanvävts till
en fantastisk värld. Hans bästa verk är ”Undine”
(1811; sv. övers. 1819, 1929), varpå E. T. A.
Hoffmann och G. A. Lortzing byggt sina operor.
F. utvecklade under årens lopp en stor
produktivitet. Bland hans
dramer märkes trilogien
”Der Held des
Nordens” (1810), den
första moderna tyska
dramatiseringen av
Ni-belungensagan. En
”Lebensgeschichte”,
behandlande F:s liv fram
till 1813, utkom 1840.
F :s popularitet var
under 1810-talet betydlig
men avtog på gr. av
hans brist på djupare
originalitet och
förmåga av självförnyelse.
F:s ”Ausgewählte Werke” utkommo i 12 bd 1841.
— Litt.: E. Hagemeister, ”F. als Dramatiker”
(1905); Th. Krämer, ”Das romantische Ritterepos
bei F.” (1913). A.Bd.
Fouqué [foke’], Ferdinand André, fransk
mineralog (1828—1904), prof. 1877 vid Collège de
France, Paris, ägnade sig åt det mikroskopiska
studiet av mineral och bergarter samt deras
framställning på syntetisk väg ävensom åt
vulkanolo-giska studier (Santorin). Flera av sina mest
betydande undersökningar utförde och publicerade
F. i samarbete med A. Michel-Lévy*.
Fouquet [fokä’], se även Foucquet.
Fouquet [fokä’] (Foucquet), Jean, fransk
målare (o. 1415—o. 1480), det franska
1400-tals-måleriets störste representant. F:s ungdoms- och
läroår äro höljda i dunkel. Man vet, att han
o. 1445—50 företog en resa till Italien, där han
fick stifta närmare bekantskap med den
italienska konsten. Särsk. Fra Angelico synes ha
gjort starkt intryck på honom. Sina största
framgångar vann F. vid det franska hovet som
porträtt- och miniatyrmålare. Ett porträtt av
Karl VII visar, att F. var en mästare i den
psykologiska karakteristiken. Som F:s bästa
porträttverk brukar nämnas den s.k.
Melundipty-ken, föreställande Étienne Chevalier och hans
skyddspatron, S:t Étienne, tillbedjande madonnan.
Den franska andan i F:s konst kommer tydligt till
synes i den världsligt uppfattade madonnan, som
enl. traditionen bär Agnes Sorels drag. F:s
miniatyrer präglas av en lyrisk känsla för naturen, som
bl.a. tar sig uttryck i en realistisk behandling av
ljuset och atmosfären. De mest berömda av hans
illustrationsverk äro ”Boccaccio” i Münchner
Staatsbibliothek och Étienne Chevaliers bönbok i
Chantilly. — Bilder se följ, uppslag. — Litt.: T.
Cox, ”J. F.” (1931). B.B.
Fouquet [fokä’], N i c o 1 a s, markis de
Belle-Isle, fransk ämbetsman (1615—80), blev vid 13 år
medl. av parlamentet och sedermera intendent.
Som sådan väckte F. Mazarins uppmärksamhet
och gjorde under fronden denne åtskilliga tjänster.
Från 1650 generalprokurator blev han 1653 finans-
— 197 —
— 198 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
