Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Slottet i. Blois.
nämste befordrare. Hans namn är också knutet
till den i Chantillymuseet förvarade berömda
bönboken (”Les très riches heures du duc de Berry”),
som utförts före 1416 av bröderna Pol,
Janne-quin och Hermann de Limbourg. Dessa
konstnärer inledde, jämte bröderna van Eyck, det
realistiska 1400-tals-måleriet.
I Dijon, det burgundiska residenset, uppstod
en märklig bildhuggarkonst, vars förnämste
utövare var den holländskfödde Claus Sluter (d.
1406), skaparen av statyerna vid kartusiankyrkans
portal (1390-talet) och den s.k. Mosesbrunnen,
arbeten av individuell kraft och storslagen
uppfattning. Mosesbrunnen — fullbordad av Sluters
frän-de Claus de Werve (d. 1439) — sättes ofta
som inledningen till renässansen inom
skulpturen n. om Alperna. Med Michel Colombe
(o. 1430—efter 1512), den förnämste mästaren från
denna tid i det konstnärligt betydande
Loire-om-rådet och en av de förnämsta bildhuggarna n. om
Alperna, gjorde sig den tidiga renässansen fullt
gällande. Inom måleriet fortsattes miniatyrkonsten,
där Jean Fouquet (o. 1420—80) och Jean
Bourdichon (o. 1457—1521) voro de
förnämsta; den förre framträdde också med större
bilder (i olja). Bredvid honom må nämnas S
i-m o n M a r m i o n (d. 1489) från Amiens och
Jean Perréal (d. efter 1529) från Paris, i
vilken senare man velat se mästaren till det
ståtliga altarverket i katedralen i Moulins (”maitre de
Moulins”).
Från 1400-talet blevo förbindelserna med Italien
allt livligare och inflytandet därifrån även på n.
F. alltmera märkbart. I sht inkallades
italienska dekoratörer, gravörer o.a konsthantverkare.
Inom byggnadskonsten ser man de äldre
(go
tiska) dragen länge
bibehålla sig i planläggning
och resning, på det
kyrkliga området in på
1500-talet, under det att
renässansen får insteg i
detaljernas formgivning
(koret av S:t Pierre i
Caen samt S:t Étienne
du Mont och S:t Eustache
i Paris). Genom Frans
I, som inkallade en
mängd italienska
konstnärer — bland andra
vistades teoretikern Seb.
Serlio länge här —, blevo
renässansdragen
genomgående i
slottsbyggnader, där dock den
medeltida prägeln genom
mittorn (donjon) och
hörntorn samt hög
takresning med dekorerade
fönster och skorstenar
länge bibehölls. Gaillon
(vid Seine) var ett vackert
ex. (portalfasaden nu
an-bragt i École des
beaux-arts, Paris, liksom
detaljer från slottet Anet).
Framför allt vid Loire
ha vi att finna den franska ungrenässansen väl
representerad: Blois, Chambord m.fl., vidare hus
i Orléans, Rouen, Paris (Frans I:s hus). Mot
1500-talets mitt utvecklade sig i ren klassicism den
franska högrenässansen med Jean G o u j o n (o. 1510
—före 1568, mera känd som bildhuggare än som
arkitekt), Pierre Lescot (o. 1510—78), P h
i-libert Delorme (o. 1515—70) samt Jac
ques och Baptiste Ducerceau (o.
1510-efter 1584, resp. o. 1545—90). Paris blev fråa
denna tid ledande centrum också på detta område.
Betydelsefull var särsk. Lescots ombyggnad av
Louvren med indelning i paviljonger,
kolonnställningar m.m.
Från denna tid blev det stränga klassiska
jämnmåttet med klar överskådlighet och symmetri,
harmoniska linjer och proportioner samt måttfull
dekorering karakteristiskt för den franska smaken.
Den franska arkitekturen utbildades vid 1500-talets
slut, under den s.k. senrenässansen, i
klassisk renhet, höghet och storslagenhet. Här
framstår Salomon de Brosse (1562—1626), som
bl.a. för Maria av Medici byggde
Luxembourg-palatset. Under 1600-talets förra del verkade i
denna anda Jacques Lemercier (1585—1654).
På detta sätt förbereddes den stora franska
byggnadskonsten, som var karakteristisk för Ludvig
XIV:s tid (style Louis XIV). Den ”stora
ordningen” med över två el. flera våningar gående
kolonn-el. pilasterställning, vilken redan förekommit
under 1500-talet, blev nu vanlig. Vid tävlan om
Louvrens monumentala kolonnfasad (1665) segrade
Claude Perrault (1613—88) över Bernini,
vilket brukar betecknas som den avgörande
brytningen mellan fransk och italiensk stil. Slottet
vid Versailles, urspr. ett mindre jaktslott, började
— 399 —
— 400 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
