Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
tur. Kubismen genomlöpte flera stadier av
abstrakta, geometriska formövningar, varvid avbildning
och natursammanhang helt slopades; bland dess
övriga företrädare märktes bl.a. de moderata
Roger de La Fresnaye (1885—1925) och André
L h o t e (f. 1885), vidare Albert Gleizes (f.
1881), Jean Metzinger (f. 1883) och
spanjoren Juan Gris (1887—1927). De
efterku-bistiska rörelserna kommo tydligast till uttryck i
Fernand Légers (f. 1881) ingenjörsmässigt
linjeklara och färglysande konstruktioner. P
u-rismen arbetade med liknande förenklingar 1
strängt ytbundna mönster; den skapades i
början av 1920-talet av Amédée Ozenfant (f.
1886) och syftade mot en rening av
uttrycksmedlen. — Från de abstrakta riktningarna var
övergången till surrealism ganska nära;
under 1920-talet gåvo italienaren Giorgio de
C h i r i c o (f. 1888) och ryssen M ar c Chagall
(f. 1887) de mest personliga bidragen, och under
1930-talet märktes främst spanjoren Salvador
D a 1 i (f. 1904) och fransmännen Y v e s T a
n-g u y (f. 1900) och André Masson (f. 1896).
Naivismen och primitivismen ha
blivit medvetna stilriktningar efter en rad
själv-bildade målares framträdanden. Både
naturfolkens direkta och oreflekterade konst och
barnkonstens omedelbarhet ha gett impulser åt dessa
ofta samverkande riktningar. Den förste mästaren
var Henri Rousseau (1844—1910), som var
en äktnaiv autodidakt, och bland hans
själsfränder märkas André Bauchant (f. 1873) och
Camille Bombois (f. 1883), medan M a
u-r i c e U t r i 11 o (f. 1883) ofta har något av
impressionismens lätthet i sina stadsbilder. — En
klassiskt inspirerad period med ren teckning och
betonad plasticitet inleddes av Picasso vid
1920-talets början, och detta måleri gick över i
nysaklighet hos Derain. Samtidigt utvecklade den
expressionistiskt skolade Marcel Gromaire
(f. 1892) en sträng, tung och mörk
färgarkitek-tonik, delvis under påverkan av tapisserikonsten,
till vars förnyare han hör, medan den äldre
pateti-kern Rouault mera närmade sig det gotiska
glasmåleriets verkningar. Mildare var Charles D
u-fresne (1876—1938). Under 1930-talet
fortsatte de gamla kubisterna med nya experiment
och vunno nya anhängare, men samtidigt hade
en mera reaktionär riktning, nyhumanismen,
ett visst inflytande; bland dess ledare märktes
Roger C h a p e 1 a i n-M i d y (f. 1904). Tiden
före och efter 2:a världskriget har dominerats
av moderna, abstrakta rörelser. Bland de
ledande yngre konstnärerna märkas Jean Bazaine
(f. 1904), Maurice Estève (f. 1904) och
Charles Lapicque (f. 1898), vilka arbeta i
en stundom något kaotisk el. kaleidoskopaktig
stil, där verklighetselement kunna skymta fram
genom färgvävnaden särsk. hos den
Bonnard-influerade Estève. Med spiritualitet ge
spanjoren Francisco Borès (f. 1893) samt
Eugène de Kermadec (f. 1899) och André
B e a u d i n (f. 1895) rytmiska omtolkningar av
verklighetsmotiv. Kraftigt och dekorativt
klingande äro arbeten av Pierre Tal Coat (f. 1905)
och Édouard Pignon (f. 1905), varjämte de
ännu yngre Claude Vénard (f. 1913) och
Antoni Clavé (f. 1914) frappera genom
personlig färgbehandling.
Av dessa starkt motsatta riktningar består
nutidens parisiska måleri. Det är ofrånkomligt, att
inom detsamma experiment och obearbetade
impulser ävensom uppreklamerad spekulation få i
tidigare osedd utsträckning göra sig gällande
bredvid konstnärligt fullgångna skapelser. Om
parismåleriets höga allmänna nivå vittnar dock dess
förmåga att som den moderna konstens skola
befordra skapandet inom alla nationer; för svenska
målare har särsk. Matisse varit av den allra
största betydelse. [E.W.;K.E.S.]Ä.;H.Ge.
Litt.: Geologi och geografi: L. de
Lau-nay, ”Géologie de la France” (1921); H. Ormsby,
”France. A regional and economic geography”
(1931); ”Handbuch der geographischen
Wissen-schaft: West- und Nordeuropa” (1938);
”Géogra-phie universelle”, 6 (av de planerade 3 delarna ha
2 [1948] utkommit, ”France physique” av E. de
Martonne 1947 och ”France économique et
hu-maine”, 1, av A. Demangeon 1946; med utförliga
litt.-anvisningar); G. Pilliet & G. Craonelle,
”In-ventaire économique de la France” (1944—45). —
Växt- och djurvärld: G. Rouy, ”Flore de
France” (14 bd, 1893—1913, jämte suppl. 1927; 1—3
tills, med J. Foucaud, 6—7 tills, med E.-G. Camus);
”Faune de France”, 1—46 (1921—46). —
Förhistoria: C. Barrière-Flavy, ”Les arts industriels
des peuples barbares de la Gaule” (3 bd, 1901);
J. Déchelette, ”Manuel d’archéologie”, 1—6 (1908
—34). — Folkkultur: P. Sébillot, ”Le
folklore de France” (4 bd, 1904—07); G. Jeanton, ”Le
Mäconnais traditionnaliste et populaire” (4 bd, 1920
—23); A. van Gennep, ”Le folklore” (1924),
”Manuel de folklore franqais contemporain”, 1:1—3,
3—4 (1937—47); ”Contributions au folklore des
provinces de France” (1934 ff.); M. Vloberg, ”Les
fetes de France” (1936); P. L. Menon & R.
Le-cotté, ”Au village de France” (1945). — Historia:
H. Taine, ”Les origines de la France
contemporai-ne” (6 bd, 1875—93); E. Lavisse m.fl., ”Histoire de
France depuis les origines jusqu’å la révolution” (9
bd, 1902—11), ”Histoire de France contemporaine”
10 bd, 1920—22); M. Marion, ”Histoire financière de
la France depuis 1715” (6 bd, 1914—31); G.
Hano-taux m.fl., ”Histoire de la nation franqaise” (15
bd, 1920—29). — C. Jullian, ”Histoire de la Gaule”
(8 bd, 1907—26); A. Dopsch, ”Die
Wirtschaftsent-wicklung der Karolingerzeit” (2 bd, 1912—13),
”Wirtschaftliche und soziale Grundlagen der
euro-päischen Kulturentwicklung aus der Zeit von Cäsar
bis auf Karl den Grossen” (2 bd, 1918—20); N.
D. Fustel de Coulanges, ”Histoire des institutions
politiques de 1’ancienne France” (6 bd, 1875—92);
A. Luchaire, ”Histoire des institutions monarchiques
de la France sous les premiers Capétiens” (2 éd.,
1891); L. Romier, ”Les origines politiques des
guerres de religion” (2 bd, 1913—14); K.
Chl^dow-ski, ”De sista Valois” (1923); G. Hanotaux & A.
A. La Force, ”Histoire du Cardinal de Richelieu”
(5 bd, 1893—1944); G. d’Avenel, ”Richelieu et la
monarchie absolue” (2 éd., 4 bd, 1895); A. Chéruel,
”Histoire de France pendant la minorité de Louis
XIV” (4 bd, 1879—80), ”Histoire de France sous
le ministère de Mazarin 1651—61” (3 bd, 1882);
C. Gaillardin, ”Histoire du règne de Louis XIV”
— 411 —
— 412 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
