Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frisyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRISYR
håret sattes upp täml. lågt, framhåret låg slätt
bakåtstruket el., vilket var vanligare, bars
halvlångt och yvigt krusat döljande öronen. Små glesa
pannlockar hörde till f. Hårprydnaderna voro få
och enkla. Mot årh:s slut brukades blott ett par
långa, över skuldran hängande lockar, öronen
lädes fria, och håret lockades upp över framhuvudet.
F. förhöjdes med en fontang*. Omkr. 1700
kom-mo ett par korta, hornlika tinningslockar i bruk,
håret låg slätt uppåtkammat över en liten valk.
Rokokofrisyren var mycket liten och slät med
håret högt uppstruket från nacke och sidor. F.
pryddes sparsamt med små smycken och
miniatyrblommor. Omkr. 1770 började f. stiga i höjden,
framhåret kammades rakt upp över höga valkar,
bakhåret lades i stora stela bubblor, överst på f.
brukades vid fest en rik skrud av omväxlande
slag: fjädrar, plymer, blommor o.s.v. Hela
1700-talet var håret vitpudrat. — Den samtidiga
engelska f. var rik och yvig och av ett mera ledigt
och naturligt slag, med ett brett band om. Denna
f. segrade småningom över det franska modet och
var den typiska f. vid revolutionen. Efter denna
nyttjades mest klassisk grekisk f. 1820-talet
stramade åt bakhåret och satte en stel knut högt uppe
på hjässan med en stor kam, medan framhåret
lades i korta pannlockar, vilka på 1830-talet
fördelades till två täta samlingar hårbubblor vid
tinningarna. 1840-talet strök pannhåret rakt upp
mellan två benor men lät sidohåret hänga i rika
lockar över öronen. 1850-talet flyttade hårknuten
långt ned i nacken och brukade en alldeles slät,
mittbenad f. 1860-talet förstorade nackknuten till
en s.k. chinjong, oftast av löshår. 1870-talet
tornade f. högt upp på hjässan och utökade den, där
naturliga tillgångar saknades, med nästan
armtjocka lösflätor och bakåt hängande långa
kork-skruvslockar. 1880-talet gick till motsatt
ytterlighet och stramade åt håret så mycket som möjligt,
vred in nackhåret vertikalt (odette-f. el.
”svinrygg”) och brukade ofta lugg, rak (viktorialugg)
el. hårt krusad. Även knut i nacken brukades.
1890-talets f. var en mera naturlig och mjuk form
av föregående f. Ibland sattes knuten långt fram
på hjässan. Mot 1900 började framhåret göras
yvigare, och man lade snart en ganska lång och
tjock valk under, så att f. var yvig och bred runt
om. Knuten, av flätor, länkar el. bubblor, sattes
växlande djupt nere i nacken el. högre på hjässan.
Modet varade till o. 1910. Efter 1912 var f. nästan
alltid ganska liten med en knut el. rulle i nacken.
Omkr. 1923 började man mera allmänt klippa
håret kort, en f. som helt slog igenom under
1930-talets början. Den korta f. har växlat mellan den
rent manliga Eton crop (som skolgossarna vid Eton
College) el. gargonne-i., shingle (eng., takspån),
bobbat hår (tvärskuret, page-f.) och halvlånga
lockar (Garbo-f.). Viktigt vid f. har sedan slutet
av 1920-talet varit den s.k. permanentonduleringen.
Sedan o. 1940 har ”uppgumning” (med håret
uppåtkammat i nacken) varit rätt modern, och håret
kammas ofta högt över pannan. Festfrisyrerna
ha åter blivit fantastiska.
Hos allmogen ha till mycket sen tid kvarlevat
urgamla föreställningar om kvinnans hår. Redan
hos Paulus framhålles, att kvinnor ej få bevista
gudstjänsten med bart huvud, och detta har
bibe
hållits inom katolska kyrkan. En annan trol.
urgammal föreställning är, att gift kvinna ej skall
få visa sitt hår. Ungmör hade bart hår, men efter
bröllopet, då de sista gången buro det, bands
hustruduken på deras huvud, och de fingo sedan
aldrig visa sig barhuvade. Även bland de högre
stånden har föreställningen om att en gift kvinna
vore ärbarare i mössa länge hållit sig; säkerligen
är den till senaste tid brukade lilla frumössan en
relikt därav.
Manlig frisyr. Hos äldre kulturfolk har
nästan lika stor omsorg lagts på manlig som
kvinnlig f. Antikens orientaler (assyrier,
baby-lonier, perser o.s.v.) med sitt naturligt krusiga
skägg och hår lade stor vikt på vårdad, yvig f.
Det klassiska Greklands manliga f. var för
ynglingar en ibland litet längre, för männen i
naturliga lockar klippt f. Helskägg var regel för män.
Romarna klippte sitt hår mycket kort och
kammade det rakt fram på hjässan. Romarna voro
gärna slätrakade, men på kejsartiden blev helskägg
vanligt, ofta ganska kort. Germanerna buro
säkert rätt långt hår. Bronsåldersfynd av pincetter
och rakknivar ge vid handen, att skägget utrycktes
el. rakades bort. Under järnåldern bars som regel
skägg. Under senantik och bysantinsk tid
bibehöll man det romerska modet med kortklippt,
framkammat hår och mestadels bortrakat skägg,
medan under högmedeltiden man oftast lät
skägget växa, ehuru ej långt, och håret fick nå,
tvärskuret, ned på halsen. 1200-talets mod var
särdeles typiskt med ett par halvlånga inrullade
sidolockar, luggen klipptes kort över pannan. Under
följ, tid fram mot 1500-talets början var håret
ömsevis mycket yvigt krusat och uppklippt högt i
nacken, ömsevis ganska långt, särsk. i nacken,
medan sidohåret skars kortare. Yvigt och långt
helskägg, ibland tvekluvet, bars av äldre män. 1500
var håret ovanligt långt, samtidigt som dräkten
var djupt urringad. Kortare tvärskuret hår och ett
mycket brett kort skägg brukades på
reformationstiden, men då dräkten inemot årh:s mitt blev
höghalsad och man snart anlade pipkrage, klipptes
håret alldeles kort. Ett kort, tvekluvet skägg var
mycket modernt, ävenså ett långt och svallande.
Det äldre 1600-talets typiska skäggmod var
pipskägget och de stora mustascherna, håret var
ömsevis kort och långt, men det senare slog
igenom på 1630-talet. Efter årh:s mitt var långt hår
så viktigt, att man i avsaknad därav anlade peruk
(se d.o. och Allongeperuk). Peruken, som ej
allmänt bortlades förrän mot 1700-talets slut, hade
växlande former, ersattes under 1700-talets senare
hälft ofta av det egna håret, bundet till en
stångpiska el. samlat i en hårpung och vanl. pudrat.
Mustascher buros ofta under 1600-talets senare
del, först rätt långa (Karl X Gustavs typ), senare
smala och korta som ett streck (”knutrand”), men
skägg brukades blott av bönder och rätt allmänt
av präster. 1700-talsmodet föreskrev allmänt ett
slätrakat ansikte. Efter franska revolutionen kom
alldeles kortklippt hår, utan puder, och efter den
tiden har europeisk smak aldrig återtagit det långa
håret, ehuru man ofta under 1800-talet lät det nå
en bit ned på kragen. Därvid ha ömsevis bena
och uppstruket hår brukats, än mera yvigt, än
slätt benat, av eleganta herrar t.o.m. nackbena.
— 659 —
— 660 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
