Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, 2. Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEIJER
skönheten” snart förlorade sitt behag; han bidrog
att fästa vår romantik vid jorden, främst genom
att rikta uppmärksamheten på historiska
realiteter. Han hade också sinne för livets realiteter,
för det sociala skeendet och de praktiska
uppgifter, som detta förde med sig. ”Avfallet” vittnar
om hans förmåga att följa med tiden. Dittills hade
han varit den romantiska uppsalakretsens ledare
och centralfigur, efter 1838 sträckte sig hans
inflytande till vidare kretsar. Med sin filosofiskt
motiverade och religiöst präglade liberalism kom han
att stå som en medlare mellan gammalt och nytt,
lyftande diskussionen till ett ideellt plan och
mildrande brytningen. Hans roll i svenskt kulturliv
var sålunda densamma som Viktor Rydbergs i ett
senare skede. G:s poetiska författarskap är icke
stort men kärnfullt. Med sin tidiga götiska
diktning gjorde han en originell insats i svensk
litteratur; den lockade andra skalder, bland dem
Tegnér, till efterföljd. Mindre konstmässig men mera
omedelbart gripande är de senare årens
centrallyrik. Jämförelsen med Goethe har här inställt
sig av sig själv. I dessa personliga bikter,
stäm-ningsutbrott och meditationer yppar G. sitt
innersta: sin religiösa förtröstan, sin tro på livets
djupa harmoni, vari han känner sig själv ha del
(”Ty af den kärlek, som går genom verlden, föll
ock en strimma in i min själ”). G:s prosa är
personligt präglad, kraftig och tankediger men icke
alltid klar. Tegnér talade 1821 träffande om ”hans
rikedom af genialiska och verkeligen djupa idéer,
som äfven i hans mörkaste skrifter överallt
framlysa såsom blixtar i natten”. I sin behandling av
den svenska historien överträffade han äldre och
samtida historieskrivare. Den filosofiska
skolningen visade sig i hans blick för sammanhanget i
historien, den estetiska i en framställningskonst,
som ger hans arbeten ett bestående litterärt värde.
Hans empiriska forskning betecknar också ett
vetenskapligt framsteg; särsk. gäller detta om
huvudverket ”Svenska folkets historia”. Icke minst
verkade G. genom sin personlighet. Med sitt
harmoniska, fasta och omedelbara väsen var han en
kraftkälla för omgivningen. Sin självständighet
och vilja att ”vara sin bestämmelse trogen”
visade han vid tre viktiga tillfällen i sitt liv: 1812
avböjde han ett hedersamt förslag att bli prins
Oskars lärare, 1834 undanbad han sig trots
stiftets böner och sina närmastes påtryckningar
utnämningen till biskop i Karlstad, och 1840 avstod
han från den plats i statsrådet, som erbjöds honom
av konungen. Avigsidan av denna starka natur
var en självkänsla, som ibland kunde taga sig
stötande uttryck även gentemot vänner; han var känd
för sina ”björnsmekningar”.
G:s filosofiska tänkande, som historiskt på sitt
sätt var hans både första och sista vetenskapliga
intresse, utgår från transcendentalismen (särsk.
Schelling och B. Höijer), med vars alla
huvudurkunder han ägde förtrogen bekantskap. Från
denna utgångspunkt hade han sin antimekaniska,
organiskt teleologiska och idealistiska grundsyn,
från vilken aldrig något ”avfall” skedde.
Fortgången består i ett under djupgående historisk
forskning alltmera stärkt verklighetssinne under
ökat tillgodoseende av erfarenheten, särsk. den
religiösa, med påföljd att ”den filosofiska
konstruk
tionen” fullständigt och principiellt uppgavs. Som
filosofiens mest trängande uppgift sattes därvid
panteismens övervinnande. För ”människans
historia” befinnes religionen fundamental, varmed
också — utifrån grundtanken intet jag utan
du — för G. den filosofiska helhetskonceptionen
(liksom för Boström men under bådas fulla
oberoende av varandra) blir den
personlighetsidealistis-ka och på samma gång kristna. Tillvaron ter sig
därmed som ett kärlekens rike, där alla subjekter
(de ändliga liksom det oändliga) vid hela sitt liv
såväl i sig som i varandra utgöra och framställa
ett egendomligt, ursprungligt individuellt
personligt något. Dessa subjekters system är emellertid
icke av G. tänkt i analogi med talsystemet. Vad
det s.k. ”avfallet” beträffar, ligger däri närmast,
att G. inför historiens lärdomar ej längre kunde
fasthålla vid de fyra stånden som en mot
samhällsutvecklingen svarande folkrepresentation (jfr
Boström, C. J.), men självfallet anslöt sig G. därmed
ingalunda till något som helst de mänskliga
individernas primat gentemot samhället i dess olika
former: samtidens redan skönjbara klassegoism
bedömes av G. principiellt på intet vis mildare än
all ståndsegoism.
Sin musikaliska begåvning ärvde G. från
modern, och till en början torde musiken ha varit
av större betydelse för honom än diktningen. Han
komponerade redan 1810 sin första pianosonat
och fick under sina studieår i Uppsala och vid
besök i Stockholm tillfälle att utveckla sina
musikaliska anlag. En tid var han elev hos P. Frigel,
och o. 1810 var han färdig med sina första sånger.
Först på 1830- och 40-talen utövade han emellertid
någon mera omfattande tonsättarverksamhet. 1839
—45 utgav han sålunda 9 häften sånger. G:s
romanskonst, som visar någon anknytning till svensk
folkton, är av lyrisk-romantisk karaktär. Som
exempel på hans bästa sånger kunna nämnas ”Den
lille kolargossen”, ”Vallgossens visa”, ”Mod och
försakelse”, ”Svanevits sång”, ”På nyårsdagen
1838” (”Ensam i bräcklig farkost”), ”Vikingen”,
”Natthimlen” och ”Jag vet en hälsning”. Av hans
manskvartetter blevo ”Stilla skuggor” och ”O
yngling, om du hjärta har” mycket populära. G.
komponerade även instrumentalverk, ss.
pianosonater, en pianokvartett och pianostycken, men
de flesta av dessa blevo aldrig tryckta.
Litt.: G:s ”Samlade skrifter” utkommo 1849—
55 (13 bd, fördelade på 2 avd.), 1873—82 (8 bd
jämte 2 suppl.-bd) och 1923—31 i ny, ökad uppl.,
utg. av J. Landquist (13 bd). — Huvudarbetet om
G. är J. Landquist, ”E. G. G. Hans levnad och
verk” (1924). Bl.a. skrifter om G. märkas Hilma
Borelius, ”E. G. G. åren före ’affallet’” (1909); Anna
Hamilton Geete, ”1 solnedgången” (4 bd, 1910—14;
bd 4 utg. av E. G. Lilljebjörn; flera senare uppl.);
A. Blanck, ”G. i England 1809—10” (1914), ”G:s
götiska diktning” (1918); F. Böök, Inledning till
ny uppl. av ”Minnen” (1915); G. Rexius, ”G:s
’affair ” (s.å.); T. Norlind, ”E. G. G. som
musiker” (1919); E. Liljeqvist, ”E. G. G. Ein
schwe-discher Geschichtsphilosoph” (i ”Die Akademie”,
1, 1924); R. Gustafsson, ”E. G. G. som kristen
personlighetsfilosof” (1935); C. A. Hessler, ”G.
som politiker” (2 bd, 1937—47); J. A. Eklund,
”E. G. G.” (1942); Greta Hedin, ”Arvet från G.”
— 415 —
— 416 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
