Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glanshammars härad - Glanshammars kontrakt - Glanshammars och Örebro härads tingslag - Glanskis, glansis - Glanskobolt - Glansmyggor - Glansnate - Glanspapp - Glanssnok - Glanssnäckor - Glanssot - Glansspetsorm - Glansstarar - Glanssteklar - Glansull - Glansvinkel - de Glanville, Ranulf - Glanville, Joseph - Glareanus (Heinrich Loris, Henricus Loritus) - Glareola, Glareolidae - Glareosus - Glarnalperna - Glarus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLARUS
Glanshammars härad i Örebro län omfattar
Närkes nordostligaste, mellan Hjälmaren och
Ar-bogaån belägna del samt består av socknarna
Rinkaby, Glanshammar, ödeby, Lillkyrka och
Götlunda; 361,03 km2, därav 346,43 land; 5,019 inv.
(1948). G. tillhör östernärkes domsaga
(tingsställe Örebro), Örebro fögderi och Glanshammars
kontrakt av Strängnäs stift. — Häradet kallades
förr även Edhmadha härad efter de sidlänta
trakterna vid Hjälmarens n. strand på ömse sidor
om nuv. Edsundet (i edhmadha hæradhe 1430).
Namnet G. beror på uppkallelse efter
tingsstället (se Glanshammar). Jfr C. G. Styffe,
”Skandinavien under unionstiden”, 3 uppl. 1911,
sid. 308. P.;Er.
Glanshammars kontrakt i Strängnäs stift
omfattar Glanshammars och en del av Örebro hd
i Örebro län samt består av 5 pastorat: Axberg
och Hovsta; Glanshammar och Rinkaby;
Götlunda; Kil och Gräve samt Lillkyrka och ödeby;
9,424 inv. (1948).
Glanshammars och Örebro härads tingslag
upphörde med utgången av 1947.
Glanskis, glansis, blank (jämn och glatt) is.
Glanskobolt, miner., dets. som koboltglans*.
Glansmyggor, Liriop’idae (Ptychopter’idae), fam.
av gruppen myggor, glänsande svarta,
harkrank-liknande insekter med långa, trådformiga,
mångle-dade antenner, starkt välvd ryggsköld, smala, ofta
mörkfläckiga vingar och långa, spensliga,
gulfär-gade ben. De egendomliga, smala, nästan
genomskinliga larverna leva i bottenslammet av
vattensamlingar, där de stå lodrätt med huvudet i gyttjan
och med ett långt, böjligt andningsrör, som kan
förlängas el. förkortas efter vattenståndet,
uppsträckt till vattenytan. Dessutom ha de i
bak-kroppsändan två små korta trakégälar, som äro
tillräckliga som andningsorgan, om djuren leva
i rinnande och syrerikt vatten. I Sverige finnas 5
arter, bl.a. Liri’ope contamina’ta, fläckiga g.,
7—10 mm lång med silverglänsande bröstsidor och
fläckiga vingar. E.Wn
Glansnate, bot., art av natesläktet*.
Glanspapp, se Papp.
Glanssnok, zool., se Trädormar.
Glanssnäckor, zool., se Vitrina.
Glanssot, den glänsande, brunsvarta beläggning,
som vid eldning med ved avsätter sig i nedre delen
av skorstenen. Beståndsdelarna äro kol, kreosot,
ammoniaksalter, empyreumatiska oljor o.a.
torrdestillationsprodukter. G. (fuli’go splendens,
blänksot) hade fordom medicinsk användning i piller,
pulver, salvor och plåster men har numera ingen
användning som läkemedel.
Glansspetsorm, zool., se Trädormar.
Glansstarar, afrikansk grupp av fam. starar med
utomordentligt vackert metallglänsande
fjäderskrud. Hit höra 8 arter av det i Syd- och
Östafrika förekommande släktet Spreo, bland dessa
praktglansstaren, S. supePbus, som når
en längd av 21 cm och har större delen av
kroppen metalliskt skimrande i guldsvart, blå- och
stålgrönt, medan undersidan är kanelbrun och
de undre ving- och stjärttäckarna vita. Den
häckar i små kolonier och åtföljer gärna
boskaps
hjordarna. Jfr Stålglansstarar och
Stjärtglans-starar. H.
Glanssteklar, fam. av underordn. parasitsteklar*.
Glansull, ett i handeln använt namn på kapok
(växtdun, sidenbomull, ceibaull). Jfr Bombax och
Ceiba.
Glansvinkel, kristallogr., vinkeln mellan en
reflekterande yta och den infallande el. reflekterade
strålen. G. är supplementvinkel till
infallsvinkeln.
de Glanville, R a n u 1 f, jurist, se De Glanville.
Glanville [glän’vil], J o s e p h, engelsk filosof
(1636—80), hovkaplan hos Karl II, brukar
betraktas som företrädare för skepticismen men
ansåg sig själv som skeptiker endast i betydelse
av sökare och betonade naturkunskapens
hypotetiska natur. Möjligheten av nya
erfarenhets-fakta, som förändra våra hypoteser, kan icke
uteslutas. G. föregrep Hume genom att hävda,
att vi icke iaktta ett orsak-verkan-förhållande
utan endast sluta oss till ett sådant utifrån
iakttagandet av att två företeelser bruka följa
varandra, vilken slutledning kan vara falsk. G:s
huvudarbete är ”Scepsis scientifica” (1665). N.A.
Glarea’nus, eg. Heinrich Loris (H e
n-ricus Loritus), schweizisk humanist och
musikteoretiker (1488—1563), föreläste i Basel 1522—
29 men miste sin plats under
reformationsorolig-heterna och förföljdes också senare av motgångar.
Huvudarbete: ”Dodekachordon” (1547), vari f.f.g.
de folkliga skalorna, dur och moll, inordnas i det
musikteoretiska systemet som 2 huvudformer
jämte de 4 kyrkotonerna*, vardera med en sidoform,
alltså 12 ”tonarter”. Verket utgavs 1899 av P.
Bohn i tysk övers, (i ”Publikationen der
Gesell-schaft für Musikforschung”, 16—18). C.A.M.
Glare’ola, GlareoKidae, se Vadarsvalor.
Glareo’sus, -a, -um (lat., av gla’rea, grus),
artnamn på växter, som höra hemma på grus.
Glarnalperna, del av Västalperna, huvudsaki.
inom kantonen Glarus i Schweiz, n. om Vorderrhein,
omfatta bl.a. Tödi (3,623 m ö.h.) i s., Sardona (3,059
m) i ö. och Glärnisch (2,920 m) i n.
Glarus [-os]. 1) Kanton i ö. Schweiz, kring
floden Linth; 685 km2, 34,771 inv. (1941; 51 inv.
pr km2), 96% tysktalande och 68% protestanter.
G. ligger helt och hållet inom Glarnalperna, som
längst i n. öppna sig mot Walen- och
Zürich-sjöarna. Av arealen upptar åkern endast 0,1 %,
ängs- och betesmarken däremot 57 % och
skogen 16 %. Kraftverken lämna max. 72,600 kW.
Bomullsindustri. Från kantonen har länge pågått
stark emigration (folkmängden var 1850 30,213).
Huvudstad är G.2). — G. tillhörde under äldre
medeltid nunneklostret Säckingen och kom 1288
under Habsburg. Det sökte frigöra sig från
beroendet härav, vann 1352 en seger över
österrikarna vid Näfels och anslöt sig till
Edsförbundet, kuvades åter av Habsburg men vann 1388
en ny seger vid Näfels och erkändes som
oberoende. 1450 erhöll det inom Edsförbundet fulla
rättigheter. Efter reformationen hade G.
protestantisk majoritet och en stark katolsk
minoritet, vilka utom gemensamma även ägde
vardera sina speciella myndigheter och organ; först
1836 avskaffades denna ordning. P.;B.
— 773 —
— 774 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
