Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grammofon - Grammofonen i musikodlingens tjänst - Grammofonen i undervisningens tjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAMMOFON
som återger vad som upptecknats på skivan.
Återgivning med hjälp av s.k. ljuddosa, en rund dosa, i
vilken en glimmermembran ges en in- och
utgående rörelse genom ett hävstångsystem, i vilket
nålen är fäst, förekommer numera knappast annat
än i resegrammofoner. Membranens rörelser
påverka den i tonarmen och ljudtratten befintliga
luften, som sättes i svängningar, motsvarande det
upptecknade ljudet. — Radioapparater förses
numera oftast ant. med uttag för skivspelare el.
sammanbyggas med grammofonverk och pick-up-arm till
s.k. radiogrammofoner*. Jfr Tråd- och bandspelare.
Speltiden för en standardskiva (78 varv/min)
utgör c:a 3, resp. 5 min för 25- och 30-cm-typerna.
Medelst s ki.v b y t are kan man utan passning
av apparaten erhålla längre program. Vissa
amerikanska skivbytare äro så inrättade, att de vända
önskade skivor. — Stiften utföras i regel av
krom-legerat stål av stor slitstyrka, ev. av bambu el.
nylon; de senare materialen skona skivorna och
ge låg brusnivå. — Som alternativ till skivbytare
användas, spec. i USA, långspelande skivor, vanl.
av vinylite. Speltiden är c:a 45 min, hastigheten
antingen 45 (RCA-Victor) el. 33V3 varv/min
(Columbia). Långspelningen fordrar, att man använder
tät spårdelning, mikrostift, ev. dessutom
”djupskrift” i st.f. ”lateralskrift”. T.v. finnas inga
upp-spelningsapparater omställbara för alla tre
skiv-typerna. — Jfr Grammofonindstri. Wd;A.Lg.
G. i musikodlingens tjänst. Gentemot de
anklagelser, som stundom riktas mot g. som en
musik-kulturellt förstörande faktor, böra framhållas de
positiva insatser g. kan göra. Genom g. kunna både
tonkonstens mästerverk och de förnämsta artisterna
nå varje hem, och detta i ännu högre grad, sedan
radion upptagit grammofonmusik på programmet
(i Sverige regelbundet sedan nov. 1928). De
senaste åren ha uppvisat en enastående livaktighet
bland inspelningsbolagen, och jämte den
musikaliska s.a.s. standardlitteraturen ha åtskilliga
exklusivare verk spelats in, ofta i subskriptionsform i
s.k. societies. I den formen föreligga t.ex.
Beetho-vens samtliga pianosonater i mästerlig tolkning
av Artur Schnabel, Bachs Wohltemperiertes
Kla-vier, sex volymer Sibelius och fyra Mozart-operor
(Don Juan, Figaros bröllop, Cosi fan tutte och
Trollflöjten), de kanske yppersta upptagningar,
som någonsin gjorts. Framhållas bör också den
tekniskt alltmer fullkomnade
inspelningsprocedu-ren, som gjort skivorna allt bättre ur
klangsynpunkt. De äldre akustiska skivorna, som bevara
många av de röster, som skapade beteckningen
”sångens guldålder”, äro numera i stor
utsträckning föremål för samlarintresse, och otaliga
”dis-kofil”-klubbar ha bildats. I undervisningens tjänst
har g. funnit mångsidig användning. Sålunda
finnas t.ex. kurser i de flesta språk på skivor. En
sångpedagog kan numera spela in sina elever för
att påvisa deras fel, en kvartettspelare kan köpa
en inspelning av en Beethoven-kvartett, där en
stämma felas, som han sedan ”fyller i” vid g. etc.
Bland de serier inspelningar, som gjorts i
musik-vetenskapligt syfte, må främst nämnas den franska
”L’anthologie sonore”, startad 1934, under red. av
prof. Curt Sachs, med hittills utkomna 100 skivor,
upptagande skilda äldre tidsepokers musik. I Paris
publiceras även märkena ”Lumen” och ”L’oiseau
lyre”. Ett engelskt verk är ”Columbia history of
music”, fem volymer om åtta skivor vardera med
kommentarer av Percy Scholes. Av Carl Lindström
A. G. Kulturabteilung, Berlin, ha utgivits ”Musik
des Orients” och ”2000 Jahre Musik auf der
Schall-platte”, album om vardera 12 skivor. Bland den
rikhaltiga litteraturen om grammofonskivor böra
framhållas ”The Gramophone shop encyclopedia of
recorded music” (1936, ny ed. 1943), en serie
böcker av dansken Knud Hegermann-Lindencrone
(1942—43) och den engelska månadstidskr. ”The
Gramophone”. Cgn.
G. i undervisningens tjänst. För att underlätta
skolarbetet och effektivisera undervisningen har
g. funnit mångsidig användning inom olika
skolformer. Skivuppspelningar kunna lätt inordnas
i vanlig klassundervisning och smidigt inpassas
i elevernas självverksamliet. Tidigare var g. det
enda ljudtekniska hjälpmedlet i skolorna, särsk.
vid språkundervisningen, men har på senare tid
allmer kommit att sidoordnas med radion. I
sitt principbetänkande (SOU 1948:27) uttrycker
1946 års skolkommission som ett primärt
önskemål, att skolorna utom g. även skola vara i
besittning av skivarkiv. Däri påpekas även, att
vissa värdefulla standardprogram och
språklektioner i radio böra inspelas på
grammofonskivor, så att de finnas tillgängliga i skolorna och
kunna upprepas, så ofta man önskar. — Vid
undervisningen i sång och musik användes g.
för att ge eleverna tillfälle att ta del av ett
förebildligt framförande av sång- och musikstycken
samt för att illustrera föredrag om
tonsättare, musikhistoriska skeenden, olika
komposi-tionsarter m.m. Spel av s.k. rytmorkester, som
numera på skolans lågstadium blivit en vanlig
form för grundläggande musikundervisning,
ut-föres oftast som ackompanjemang till
grammofonmusik. — Vid undervisning i gymnastik och
rytmik har g. funnit stor användning, och i en
del skolor ha gymnastiksalarna försetts med
högtalaranordning, som förstärker
grammofonmusiken. — Som hjälp vid undervisningen i
naturlära och zoologi finnas bl.a. inspelningar
av fågelläten. — Det förekommer även
grammofonskivor med små föredrag el. särskilda
program att användas vid vissa bemärkelsedagar
i skolorna. — Bl.a. genom Svenska föreningen
Nordens försorg ha skolorna satts i tillfälle att
förvärva skivor med uppläsning av texter på
de olika språken m.m. För språkundervisningen
i övrigt har g. haft stor betydelse, när det
gäller att lära eleverna ett riktigt uttal el. vänja
dem vid det främmande språket. I ”Metodiska
anvisningar för rikets allm. lärov.”
rekommenderas användande av g. i undervisningen även
med den motiveringen, att lärjungarna böra ges
möjlighet att höra det främmande språket även
i annat uttal än lärarens. I än högre grad än
i skolorna har dock g. tagits i bruk som
hjälpmedel vid korrespondens- o.a. självstudier, såväl
i modersmål som i främmande språk. I fråga
om de senare ha särskilda kurser upplagts, vilka
avse att med g:s hjälp bibringa den studerande
kunskaper i språk och ett riktigt uttal.
Särskilda system härför ha utarbetats, ss.
Lin-guaphonekurserna och den s.k. Naturmetoden.
— 1059 —
— 1060 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
