Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Folkkultur - Historia - Sten- och bronsåldern - Den geometriska tiden (o. 1100—o. 750 f.Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
på hjordar av getter och får blir också denna
näring starkt traditionsbetonad. Vinodlingen —
till denna hör på Peloponpesos torkningen av
druvor till korinter — och olivodlingen ske i
ålderdomliga former. Hemslöjden är främst
textil och alltså även den till sin natur starkt
konservativ. Textilredskap av samma slag, som vi
känna från antiken, ha bevarats till nutiden.
Oaktat särsk. kustbefolkningens rörlighet som
handelsidkare och sjömän och trots tidtals
mycket starka slaviska och albanska invandringar
har inflytandet utifrån blivit förvånansvärt ringa
och är märkbart främst i n. G:s innerområden.
Den grekiska folkkulturens medelhavskaraktär
kommer till synes i kvaderstenshusen med platta
jordtak liksom i de för odlingen nödvändiga
terrassanläggningarna, skyddade av stenmurar.
Byggnaderna uppta ofta ett gemensamt rum för
människor och djur med den öppna elden på ett
enkelt underlag och med bord och sovställ, som
föga höja sig över marken. Den mera
representativa sida av folklivet, som kommer till uttryck
i klädedräkten, har starkare än näringslivet
påverkats utifrån. Likheten med den albanska
dräkten i fråga om t.ex. vida skjortor och byxor och
snörprydda ovanplagg beror delvis på
gemensamma äldre drag, men direkta lån ha också
förekommit, t.ex. fustanella, en till mansdräkten
hörande tätveckad, kort kjol. Särsk. på öarna
har kvinnodräkten moderniserats under italienskt
inflytande. På andra håll förekomma lån från
turkisk klädedräkt. Familjelivets starkt
patriar-kaliska anda och kvinnans länge undanskymda
ställning torde tidigare ha påverkats av turkisk
sed och uppfattning. Till folktro, folkseder och
myter finnas tydliga antika paralleller. Slaviskt
inflytande är dock också märkbart, och den
grekiska folkdiktningen synes i många fall innehålla
ett allmänt sydösteuropeiskt traditionsstoff. Sn.
Historia. Sten- och bronsåldern. Den
äldsta bebyggelsehistorien på grekiskt område är
ännu outredd. Men fynden från stenåldern (före
3,000 f.Kr.) ökas ständigt, och man har t.o.m.
gjort fynd, som antas härstamma från paleolitisk
tid. Från neolitisk tid ha rika kulturlager
påträffats på Kreta, och från fastlandet känner man
numera en hel rad boplatser med en från den
kretiska artskild kultur, som tydligen har haft
sina förbindelser norrut. Rikast utvecklad är
denna stenålderskultur i Thessalien, där den också
varade längst. Omkr. 3000 f.Kr. inträffade enl.
det arkeologiska materialets vittnesbörd en
djupgående förändring på öarna och i de ö. delarna
av Peloponnesos och Mellangrekland, med all
sannolikhet beroende på att ett nytt folk från
Mindre Asien invandrat, och därefter utvecklade
sig i dessa områden den storartade egeiska
brons-ålderskulturen, som är ett av den europeiska
förhistoriens allra märkligaste fenomen (se Egeisk
kultur).
Den egeiska högkulturens centrum var Kreta,
som också torde ha haft den politiska ledningen
i den egeiska världen, ett faktum, som återspeglas
i den senare grekiska sagan om Minos’ sjövälde.
Sedan Knossos, Kretas huvudstad, förstörts (o.
1400 f.Kr.), övergick ledningen till fastlandet, i
vars praktfulla fursteborgar, Mykene, Tiryns,
Pylos, Tebe, Orchomenos, Aten, den egeiska
kulturen upplevde en sista efterblomstring (den
my-kenska tiden). Kulturen gick emellertid efter
Knossos’ fall alltmer tillbaka, samtidigt som den
spred sig över stora områden, till Mindre Asiens
v. kust, österut till Cypern och Palestina (där
filistéernas keramik är en utlöpare av den
my-kenska), västerut till Sicilien och Syditalien,
sporadiskt t.o.m. till Spanien. Omkr. 1100 f.Kr.
är den gamla högkulturen helt försvunnen, blott
vissa grundelement inom vapenhantverk (där
numera järnet blir dominerande metall),
krukmakar-konst och byggnadstyper levde kvar och
utvecklades vidare. Den mykenska keramiska
dekorationen stiliserades till geometriska mönster, och
man brukar därför kalla den följ, perioden, fram
till begynnande historisk tid, den geometriska
tiden.
Den geometriska tiden (o. 1100—o.
750 f.Kr.). Den egeiska kulturens egentliga bärare,
de minoiska kretensarna, voro icke greker. Vi
veta ej, vilket språk de talade, och deras talrika
skriftdokument äro ännu så länge otydda. Att
den egeiska kulturens undergång på något sätt
är förknippad med de grekiska stammarnas
invandring är säkert, men när och hur denna
invandring försiggått, veta vi ej. Med hjälp av
arkeologiskt material kan den icke påvisas. Av
egyptiska källor framgår emellertid, att fr.o.m. o.
1250 f.Kr. en jäsande oro rådde i den egeiska
världen med stora folkomflyttningar och angrepp
till lands och sjöss mot Asien och Egypten som
följd. Det är under denna oroliga tid, som de
grekiska stammarnas bosättning inom det egeiska
området får sin definitiva form, den historiska
tidens bygder och dialekter utbildas. I den
grekiska sagoskatten var minnet av denna
”land-namstid” starkt levande. I centrum stod sagan
om dorernas, den sist anlända hellenska
stammens, invandring till Peloponnesos (den doriska
vandringen), och härtill anslöto sig ett stort antal
legender om utvandringar till Mindre Asien och
öarna. Till legenderna från denna tid hör väl
också den ursprungliga kärnan i sagan om
trojanska kriget.
De hellenska huvudstammarna särskiljas från
varandra uteslutande genom sina olika dialekter.
Några andra karakteristiska skillnader dem
emellan finnas ej, och de djupgående olikheterna i
lynne, som känneteckna den klassiska tidens
atenare och spartaner, bero helt visst på andra
faktorer än tillhörigheten till den joniska, resp,
doriska dialektgruppen. Dorernas huvudland var
Peloponnesos, där Sparta, Argos och Korint voro
deras viktigaste städer med Sikyon, Megara och
östaden Egina i andra planet. Vidare innehade
dorerna de sydliga öarna i Egeiska havet, främst
Kreta och Rhodos, samt Mindre Asiens s.v.
kustland. Dessutom låg ett litet doriskt landskap,
kallat Doris, i Mellangrekland, v. om Parnassos.
De joniska stammarna hade enl. sagorna före
dorerna bebott stora delar av det grekiska
fastlandet men utvandrat därifrån till Mindre Asien,
där de grundade en rad betydande städer, bland
vilka Miletos och Efesos voro de förnämsta. På
det grekiska fastlandet hade de kvar endast Ättika
med Aten, men de flesta öarna voro joniska,
— 1201 —
— 1202 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
