Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia - Efter 1821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
dande resultat, beroende på grekernas vana vid
inbördesstrider och landets för gerillakrig
lämpliga terräng. Motståndsrörelsernas medl.
(andarter) inlemmades i olika organisationer, av vilka
ett par blevo av stor betydelse för den
inrikespolitiska utvecklingen efter landets befrielse från
tyskarna. På Peloponnesos och i mell. G.
dominerade EAM* (Grekiska befrielsefronten), som
torde leda sitt ursprung tillbaka till en rojalistisk
kampgrupp. Efter hand fick EAM med sin
militära organisation ELAS och underorganisation
EPON en mycket radikal karaktär, som gjorde,
att den helt samarbetade med kommunisterna utan
att officiellt ansluta sig till dessa. I Epirus och
på en del öar spelade en annan organisation,
EDES* (Grekiska demokratiskt-nationella armén),
den främsta rollen. Till sin allmänna politiska
inställning var den moderatare än EAM. Till sin
sammansättning utgjordes den av både gamla
republikanska och rojalistiska element. När
tyskarna på hösten 1944 sågo sig nödsakade att
utrymma G., tillfogades de kännbara förluster både
av EAM och EDES. Men redan innan landet
var rensat från ockupationsarméerna, hade den
tidigare märkbara motsättningen mellan de båda
främsta motståndsorganisationerna öppet trätt i
dagen. EAM vägrade att erkänna EDES, som
frånkändes alla förtjänster i samband med
motståndet och befrielsen. När exilregeringen
anlände till Aten 18/io, befann den sig försatt
i en mycket svår situation mellan
motståndsorganisationerna. ELAS-trupper besatte bergen runt
huvudstaden och vägrade att åtlyda befallningen
om upplösning. Konsekvensen var, att även EDES
kvarstod som militär organisation. Vid en
konferens med ledarna för de båda organisationerna
i nov. efterkom EDES upplösningsdekretet,
medan EAM fortfarande vägrade. När regeringen
under ledning av socialdemokraten Papandreou
höll fast vid att befallningen skulle åtlydas, var
inbördeskriget i gång, ödesdigert för detta blev
EAM:s kommunistiska orientering. En
konsekvens av denna var nämligen, att dess medl. voro
proryskt (och probulgariskt) inställda, medan
EDES o.a. motståndsorganisationer varit
pro-engelskt inställda. Från och med utbrottet av
inbördeskriget betecknade sig EAM också själv
som ett kommunistiskt parti.
Motståndsgrupper-nas skilda utrikespolitiska orientering kom
sålunda att återspegla den spirande motsättningen
mellan Ryssland och västmakterna. Så länge kriget
varade och brittiska trupper befunno sig i G.,
maskerades emellertid denna utrikespolitiska
motsättning. Upproret hölls nere under ständiga
förhandlingar och ministerskiften under 1945.
Churchill betecknade i jan. 1945
ELAS-anhäng-arna ”trotskiistiska” kommunister och deklarerade,
att England för egen del icke åstundade
någonting i G. Efter Tysklands sammanbrott blev
motsättningen mellan stormakternas skilda
intressen i G. fullt uppenbar, och därmed framträdde
också dessas anslutning till de stridande partierna.
Ryssland avböjde i aug. 1945 att delta i kontroll
av allmänna val i G. och yrkade i gengäld, att .
de brittiska trupperna skulle dragas bort från
landet omedelbart. Införandet av totalitära
kommunistiska regimer i övriga balkanstater kom
ytterligare att tillspetsa den grekiska frågan från
både inrikespolitisk och utrikespolitisk synpunkt.
Samtidigt försvagades motståndet mot
kommunisterna i G. genom splittringen mellan det
rojalistiska folkpartiet (populisterna) och
republikanerna. När det förra partiet vid valen i mars
1946 segrade, bojkottades det av den
republikanska vänstern. Rojalisterna förblevo emellertid
vid makten och genomdrevo en folkomröstning
i sept., vilken resulterade i att monarkien segrade
med 1,135,000 röster mot 521,000 för republiken.
Konung Georg, som vistades i landsflykt i
England, tog omedelbart därefter för tredje gången
tronen i besittning. Han avled % 1947 och
efterträddes av brodern Paul I. Monarkiens
återinförande blev emellertid den tändande gnistan
för det inbördeskrig, som nödtorftigt hållits nere
under de närmast föregående åren. I slutet av 1946
började kommunisterna under ledning av general
Markos operationer på skilda platser. Läget blev
kritiskt, när engelsmännen samtidigt meddelade,
att de icke kunde fortsätta att lämna G.
ekonomisk hjälp på gr. av det finansiella läget.
Ställningen förbättrades icke av att fredsfördrag i
febr. 1947 undertecknades i Paris mellan G. och
dess motståndare från 2:a världskriget utom
Tyskland, varvid Tolvöarna avträddes av Italien.
Den inre krisen framtvingade ett tillfälligt
biläggande av den gamla motsättningen mellan
republikanerna (liberaler) öch rojalisterna (populister).
Republikanen Sofulis bildade i sept. en
samlingsregering tills, med den rojalistiske ledaren
Tsal-daris. Det kritiska läget i G. framträdde
emellertid också i stormaktspolitiken. I FN motsatte
sig Ryssland och dess förbundna varje
kontrollåtgärd gentemot Bulgarien, Jugoslavien och
Albanien, vilka stater av den grekiska regeringen
och västmakterna beskylldes för att effektivt
understödja den kommunistiska upprorsrörelsen. 12/s
proklamerade USA den s.k. Trumandoktrinen,
där hjälp utlovades till alla folk mot
kommunistisk expansion. Som militär och ekonomisk
hjälp åt G. anslogos 300 mill. $. Inbördeskriget
fortsatte emellertid med ökad styrka. I dec.
bildade Markos en provisorisk ”demokratisk”
regering och kungjorde samtidigt ett
regeringsprogram, helt överensstämmande med det som
till-lämpats i övriga östeuropeiska länder och
balkanstater. Utrikespolitiskt skulle man sträva efter
goda relationer särsk. till Ryssland. De inre
reformerna skulle omfatta den tunga industriens
och storbankernas socialisering samt en
jordreform. I samband med ”partiförklaringen”
igångsattes en offensiv. Under 1948 fortsatte striderna
och skärptes metoderna på båda sidor.
Stormakternas hållning förblev i stort sett oförändrad.
Splittringen mellan de lojala partierna, som
bilagts 1947, framträdde emellertid åter, och en
allvarlig regeringskris utbröt i nov. Det
socialdemokratiska partiets ledare, Papandreou,
förklarade i samråd med andra oppositionella partier,
att han vägrade godkänna koalitionsregeringen
Sofulis—Tsaldaris. Denna fick förtroendevotum
med endast 1 rösts övervikt. Det var ådagalagt,
att underlaget för den liberala-populistiska
regeringen var sviktande; resultatlösa förhandlingar
fördes i jan. 1949 om att utvidga koalitionen genom
— 1223 —
— 1224 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
