Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav I (Gustav Vasa, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
tar. Från Lübeck erhöllos sommaren 1522
sådana, och med deras hjälp intogos 1523 Stockholm
(juni), Kalmar stad (maj) och slott (juli) samt
slutl. på hösten Finland. — Till framgången
hade bidragit, att Kristian II avsatts även
i Danmark, men Fredrik I:s val till dansk
konung 1523 nödvändiggjorde till
förekommande av fortsatta danska anspråk på Sverige
även ett svenskt konungaval. Så som
händelserna utvecklat sig, kunde ingen annan härvid komma
i fråga än G., vars val även låg i den mäktige
bundsförvanten Lübecks intresse, och 6/« 1523
korades i Strängnäs G. till Sveriges konung.
Lybec-karna tillfredsställdes ej blott med konungens och
rådets skuldsedlar på de 120,000 lybska mark, till
vilka deras fordringar 1524 preciserades, utan även
med privilegier, vilka gåvo Lübeck och dess
bundsförvanter tullfrihet och monopol på den svenska
handeln. Det oaktat sveko lybeckarna G. vid det
möte, som 1524 hölls i Malmö för att bilägga
tvis-tigheterna mellan Sverige och Danmark, och
förmådde honom till en överenskommelse, varigenom
särsk. Gotland, till vars erövring G. just på
Lübecks uppmaning utrustat en dyrbar exp., tillföll
Danmark. Förbittringen över lybeckarnas
trolöshet och egennytta förberedde en omsvängning i
G:s förhållande till dem, fast den dröjde ännu ett
årtionde.
Yttre och inre faror omvärvde G:s nya
konunga-döme. Kristian II hade mäktiga vänner, och den
alltid hotande kampen mot honom tvang till en
dyrbar försvarsberedskap. Denna och
avbetalningen av skulden till Lübeck nödvändiggjorde
höga skatter. Lybeckarnas handelsprivilegier och
missväxt åstadkommo dyrtid och nöd, och därmed
följde missnöje hos allmogen. Sturarnas talrika
vänner och anhängare hetsade mot uppkomlingen,
som intog den plats, vilken rätteligen tillkom Sten
Stures son. Förvaltningen befann sig i fullkomlig
lägervall, riksenheten hade lossnat, allmogen var
självrådig. Kyrkan stod så gott som oberoende
av statsmakten, dess främste representant,
ärkebiskop Gustav Trolle, var Kristians handgångne
man, som G. på inga villkor ville erkänna, och
även de övriga mäktiga prelaterna betraktade han
med djup misstro. Dessutom funnos blott hos
kyrkan de ekonomiska tillgångar, som staten
behövde för att kunna existera. Så lyssnade G. med
glädje till de nya läror, som den från Tyskland
hemkomne unge Olaus Petri och hans förman
Laurentius Andreæ förkunnade. Enl. dem
grundade sig kyrkans maktställning på
människofun-der, hennes egendom var folkets, biskoparna
borde vara konungen underdåniga. Den världskloke,
överlägsne mäster Lars blev G:s förnämste
rådgivare och Sveriges ledande statsman, den
övertygelsetrogne, ivrige mäster Olof den store
agitatorn för de nya lärorna. Energiskt men dock
försiktigt gick G. fram. I Stockholm, vars
bor-gerskap snart vanns för de nya lärorna, fick han
ett gott stöd, men prästerskapet, främst Hans
Brask, och allmogen höllo segt fast vid det gamla.
Redan 1525 hade tillgivenheten för Sturarna och
för den gamla kyrkan jämte skattetrycket
åstadkommit det första dalupproret*, 1527 följdes detta
av daljunkerns* uppror. Detta begagnade G. till
att rikta det avgörande slaget mot den gamla
kyr
kan. Med utomordentlig skicklighet förstod han
att på Västerås riksdag* 1527 med insatsen av sin
krona bryta biskoparnas, den äldre adelns och
allmogens motstånd och så genomdriva Västerås
recess och Västerås ordinantia, vilka faktiskt
gjorde G. till kyrkans herre och beteckna
reformationens seger, om än detta ej direkt utsädes och
ingalunda var klart för ständernas flertal. G:s egen
oumbärlighet i Sveriges dåv. farofyllda läge och
de trängande lybska skuldkraven voro de
påtryckningsmedel, som fingo t.o.m. de flesta biskoparna
att svika den oböjlige Brask. Även de andra
ståndens egennytta förstod G. att utnyttja,
böndernas fruktan för högre skatt och adelns begär
efter kyrkogods. Som bekräftelse på sin seger lät
G. nu äntligen (1528) kröna sig. Följ, år flammade
dock i nästan hela Götaland upprorslågan upp,
underblåst av Ture Jönsson, vilken var
personligen förbittrad på G., emedan en arvsprocess dem
emellan just avgjorts till dennes förmån, och
skarabiskopen Magnus Haraldsson. De upproriskas
tafatthet och G:s kloka och snabba ingripande
gjorde dock ett snart slut på upproret. Som så
ofta under dessa första år samlade G. därpå en
riksdag, där han försvarade sig mot alla de
upproriskas anklagelser och fick ett förtroendevotum
av ständerna. Även i klockupproret* 1531 hade
missnöjet med kyrkoreformen sin del, om det än
huvudsaki. framkallades av de nya pålagor, som
amorteringen av den stora skulden till Lübeck
gjorde nödvändiga. Det blev så mycket farligare,
som samtidigt det länge väntade angreppet av
Kristian II blev verklighet och dalkarlarnas
ledare inläto sig i förbindelser med honom. Tröts
sin svåger kejsarens understöd var dock Kristian
rätt klent försedd med folk och ännu sämre med
pengar. Han kunde därför visserligen sätta sig
fast i Norge, men hans försök att intränga i
Sverige omintetgjordes av G. Då Kristian följ, år
överlämnade sig åt danskarna och mot givet löfte
insattes i fängelse, var den värsta faran från detta
håll över, om än Kristians namn och rättsanspråk
ännu länge utnyttjades av G:s fiender. G.
begagnade sin stärkta ställning till en blodig räfst med
dalkarlarna, vilken han, med föga hänsyn till
givna löften, gestaltade så blodig och genomgripande,
att lugnet i denna hittills så motspänstiga
landsända ej vidare stördes under hans regering. —
Slutuppgörelsen med de gamla hjälparna i
Da-larne följdes snart av en liknande med de gamla
hjälparna i Lübeck. G:s skulder till dem hade varit
föremål för många tvister, som dock 1529 hade
slutat med en fullständig, ehuru nödtvungen
eftergift av G. Amorteringarna hade hårt tärt på
Sveriges finansiella krafter, och de stora privilegierna,
i vilka lybeckarna trots åtskilliga halva löften ej
velat medgiva några lindringar, utgjorde en tung
börda. Förbittrad häröver hade G. närmat sig
lybeckarnas rivaler holländarna och sökte på nytt,
mot överenskommelsen 1529 och svårligen med
rätta, framställa vissa lybska krav som
orättmätiga. Så kom det 1533 till en brytning, som 1534
övergick till öppet krig, grevefejden*.
Genom denna strid hade G. lyckats bryta de
förlamande bojor, som Lübecks handelsvälde
pålagt Sverige. De ständiga framgångarna
åstadkommo en genomgripande förändring i G:s upp-
— 347 —
— 348 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
