Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Gustav III (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
tiskt fåfänga önskan att efterlikna sina kungliga
företrädares bedrifter och en påtaglig
övervärdering av egna och Sveriges resurser lockade
honom att flyga högre, än vingarna kunde bära. En
sprängning av den rysk-danska allians, som länge
hämmat Sveriges utveckling, hade ända sedan
början av G:s regering utgjort en av de ledande
tankarna i hans politik. Attacken skulle riktas mot
Danmark, och G. hyste förhoppning att kunna
till-byta sig Rysslands välvilliga neutralitet mot att
Sverige avstode från att hjälpa Turkiet mot
Ryssland. Han fick emellertid icke det stöd han
hoppats på av kejsarinnan Katarina, och den
äventyrliga anfallsplanen blev uppskjuten. Men nu begick G.
sitt livs största oklokhet. Mitt under det att en
svår missväxt hotade och nya tecken på ett
runtomkring i landet spirande missnöje börjat visa sig,
gav G. vika för sin nervösa nöjeslystnad och sin
iver att knyta nya förbindelser ute i Europa; på
hösten 1783 begav han sig, åtföljd av några yngre
gunstlingar, G. M. Armfelt, E. Taube m.fl., ut
på en kostbar resa till Italien och Frankrike.
Under denna ödesdigra vinter kullkastades alla G:s
utrikespolitiska planer. Ryssland slöt fred med
Turkiet, de tidigare vänskapliga förbindelserna
mellan Katarina och G. avbrötos, då G. vägrade
gå med på ett av kejsarinnan föreslaget
familje-fördrag mellan Ryssland, Danmark och Sverige;
Danmark kom ånyo under A. P. Bernstorffs fasta
ledning, och i Frankrike utverkade visserligen G.
subsidier men förstod samtidigt, att han här icke
hade mer att hoppas.
Åren 1783—86 beteckna ett stigande ekonomiskt
betryck och ett gradvis upphörande av alla andra
positiva insatser än de, som avsågo den
visserligen t.v. skrinlagda krigspolitiken;
överhandtagande av missbruk inom förvaltningen, korruption
vid ämbetsmannaposternas tillsättning,
inskränkningar i tryckfriheten, förbittring över hovets
dyrbara nöjesliv vållade ett hastigt stegrat missnöje
inom landet. Särsk. inom den adliga byråkratien
hade en opposition mot konungen vuxit sig stark
kring önskemålen att bevara en konstitutionell
författning, göra slut på oansvariga favoriters
inflytande, bevara freden och återupptaga
reformarbetet. Så mycket fastare blev sammanhållningen
inom denna adelsopposition, som den erfarit, att
adeln i egenskap av ämbetsmannastånd i G. hade
en avgjord motståndare. Visserligen kunde ingen
ha högre tankar om börd och nobless än just G.,
men han ville, att representanterna för rikets
första stånd framför allt skulle glorifiera den
monarki, vars högste lysande företrädare han själv
var. Som dekorationer vid hans hov voro adelns
medl. kärkomna, och även vissa högre ämbeten
skulle de få skänka glansen av sina namn. Men
maktens realitet ville konungen ha sig ensam
förbehållen, och intet kunde vara honom mera i
vägen än en kompakt byråkrati, medveten om sin
makt och besluten att begagna den, om det så
än vore mot konungen. Så kom det sig, att adeln,
som i verkligheten sedan länge sammanfallit med
ämbetsmannavärlden, i högsta grad såg sina
intressen hotade av G. och enigt slöt upp i
opposition mot den konung, som mer än någon annan
skattat bördens företräden högt. Inom övriga
stånd funnos väl missnöjda med sina speciella
klagomål, men den principiella och systematiska
oppositionen samlade sig på riddarhuset. På
inrådan av J. C. Toll sammankallade G. ständerna
1786. Toll synes ha hoppats, att G. genom kloka
eftergifter’för riksdagens önskningar skulle kunna
återvinna det förlorade förtroendet och samtidigt
frampressa vissa militära och ekonomiska
fördelar; några av G:s värst beryktade gunstlingar
skulle offras för det allmänna missnöjet. Men
riksdagen blev ett fruktansvärt slag för konungen.
På alla punkter mötte han en obeveklig
opposition, och så gott som alla regeringens
propositioner blevo avslagna. Oppositionens
sammansvetsning och G:s fasta beslut att nu med alla medel
söka kväsa denna adliga byråkrati, som syntes
vilja göra honom makten stridig, voro riksdagens
huvudsakliga resultat.
G. inriktade sig nu på att genom
tillmötesgående mot de ofrälse stånden isolera byråkratien.
Kyrkan vann han för sig genom inrättandet av en
ecklesiastikexp., för vilken den dugande C. G.
Nordin gjordes till chef, och genom att väsentligt
inskränka den förhatliga s.k. pastoratshandeln. I
borgarståndet vann han anhängare genom att
avstå från ett tillämnat tobaksmonopol, och
bönderna försonades genom eftergifter i brännvinsfrågan.
Men framför allt hoppades G. genom framgångar
på utrikespolitikens fält finna en utväg ur sina
svårigheter. Hans tidigare sunda
omdömesförmåga hade emellertid nu efterträtts av en nervös
och obalanserad iver och ett vacklande mellan
olika uppslag. När i sept. 1787 G. nåddes av
underrättelsen, att Turkiet förklarat Ryssland krig,
betraktade han detta som en fingervisning, och
efter ett intensivt men i huvudsak misslyckat
diplomatiskt förarbete lät han i juni 1788 svenska
trupper rycka över ryska gränsen. Kriget, i vilket
även Danmark indrogs (se Dansk-svenska krig 9),
blev för G. en stor besvikelse. Det förde med sig
en landsförrädisk sammansvärjning mellan en del
av adelsoppositionens medl. (se Anjalaförbundet)
och ett ekonomiskt trångmål, som tvingade G. att
till jan. 1789 sammankalla rikets ständer.
1789 års riksdag blev ett dramatiskt,
explosionsartat utbrott av antagonismen mellan konung och
adel. Genom tillmötesgående i privilegiefrågan
vann G. de ofrälse stånden för en förändring av
statsskicket, som för framtiden gjorde konungen
till adelns överman, och genom våldsamt
åsidosättande av laga former och efter arrestering av
adelsoppositionens ledare framtvangs det tillägg
till 1772 års RF, som bär namnet Förenings- och
säkerhetsakten*. Finansfrågan löstes på så sätt,
att ständerna genom ett riksgäldskontor med viss
sedelutgivningsrätt påtogo sig att garantera
gammal och ny riksskuld och genom en årlig
bevillning lämna kontoret medel till skuldens
förvaltning. Genom statsvälvningen hade G. vunnit ökad
makt, men oppositionen kände sig stå med den
moraliska rätten, och hatet mot konungens person
hade ytterligare stegrats. Kriget med Ryssland
fortgick utan att något verkligt avgörande stod
att vinna, och 14/s 1790 slöts fred i Värälä på
grundval av status quo, ett dock ingalunda oviktigt
avgörande, i det att härmed Ryssland definitivt
erkände 1772 års statsvälvning. Härefter följde ett
visst närmande till Ryssland, samtidigt med att
— 365 —
— 366 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
