Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haïti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAITI
lerna i Västindien, belägen mellan 68°2o’ och
74°3O’ v.lgd och mellan I7°36’ och I9°58’ n.br.
(se karta vid Mexico). Areal 76,521 km2 med
ett inv.-antal av c:a 5,000,000. Politiskt sett är
H. uppdelat mellan H.2) och Dominikanska
republiken*.
H:s geologi och terrängformer
karakteriseras av dess egenskap av skärningspunkt
mellan Antillernas två stora tektoniska linjer,
näml, den s.v., som bildar stommen i Jamaica,
och den n.v., som fortsätter i Cubas Sierra
Maestra. H. är uppdelad i fyra parallella i n.v.
—s.ö. riktning strykande bergskedjor, som ha
bildats genom veckningar och dislokationer
under tertiärtiden. Den nordligaste av dessa
bergskedjor, Sierra de Monte Christi, löper längs
Dominikanska republikens n. kust. Den är i
medeltal 600—700 m hög och är uppbyggd av
tertiära kalkstenar med en kärna av äldre
kristallina skiffrar. Mot n. begränsas den av en
förkastning, och mot s. sänker den sig ned mot
Yaque- och Yuna-f lodens dalgång, ett
sänk-ningsfält, täckt av kalkavlagringar och
synnerligen humusrik mylla. S. därom reser sig den
mäktiga Gran Cordillera central el. Cordillera
de Cibao, H:s huvudaxel. Den uppdelas i två
parallella ryggar, skilda åt genom den 1,170 m
höga längsdalen Constanza, och är uppbyggd av
prekambriska gnejser och eruptiver (granit,
dio-rit, andesit och basalt) samt kretaceiska
kalkstenar och skiffrar. En del toppar nå betydande
höjder, ss. Pico de Yaqui (2,955 m) i den n.
kedjan och Västindiens högsta topp, Loma Tina
el. Monte Trujillo (3,140 m), i den s. S.v. om
Cordillera central ligger centralslättens
gravsänka och s. därom den inemot 1,600 m höga
Sierra de Neiba, som mot v. delas upp i två
parallella ryggar, skilda åt genom
Artibonite-flo-dens sänkningsfält. Sierra de Neiba är till största
delen uppbyggd av tertiära kalkstenar. S.
därom vidtar ett system förkastningsbäcken, vilka
med ett gemensamt namn benämnas Cul de Sac.
De upptagas till stor del av avloppslösa
saltsjöar, av vilka de största äro Étang saumatre
och Laguna de Enriquillo. Berggrunden utgöres
här av unga eruptiver, och trakten hemsökes av
ganska täta seismiska störningar. Det fjärde av
H:s stora bergssystem upptar öns s. kust v. om
Bahia de Neiba. Denna bergskedja benämnes
längst i ö. Sierra de Borohuco (2,075 m) och
längre i v. Sierra de la Selle (2,680 m) och
Mont de la Hotte (2,255 m)- Den sistn. bildar H:s
långa, mot v. utskjutande halvö och fortsätter
sedan i Jamaicas huvudkedja. Dessa berg äro
huvudsaki. uppbyggda av äldre eruptiver, vilka
i Sierra de Borohuco överlagrats av paleozoiska
kalkstenar.
Klimatet är till följd av öns läge tropiskt.
Mycket stora lokala olikheter förefinnas dock
på gr. av H:s bergighet. Temp., som vid kusten
i medeltal är 26—270 för hela året med en
differens på c:a 3°5 mellan kallaste och varmaste
mån., avtar med höjden ö.h., och i samband
därmed ökas temp.-variationerna. Den
förhärskande vinden är nordöstpassaden, som blåser
under tiden nov.—juli. Under återstoden av året
blåsa växlande vindar. Detta inverkar givetvis
på nederbördens fördelning. De nederbördsrikaste
delarna av H. äro att finna på öns n. kust och
på bergens nordsida. H:s s.v. och s. delar samt
sänkningsfälten i det inre, vilka alla komma att
ligga i regnskugga under större delen av året,
få följaktligen en relativt liten nederbördsmängd.
Medan t.ex. Cap Haitien på nordkusten har en
årsnederbörd på 3,250 mm, har Port au Prince
i s.v. blott 1,394 mm, och i Artibonite-flodens
delta är årsnederbörden mindre än 500 mm. H:s
n. och s.v. kust ligga inom Västindiens
orkanregion. Ovädren uppträda under tiden för
nord-östpassadens tillbakadragande i aug.—nov. och
kunna då förorsaka våldsamma härjningar.
Växtvärlden är lika omväxlande som
klimatet. N. sluttningarna av Sierra de Monte
Christi, Cordillera central och H:s sydligaste
delar äro täckta av tropisk regnskog. De äga
stora bestånd av värdefulla trädslag, t.ex.
mahogny {Swiet^nia Mahago’ni), cedrela (CedrPla
odora’ta), ebano (Caesalpi’nia eba’no) samt en del
palmer, ss. Oreodox’a rPgia, kålpalmen (Oreodoxa
olera’cea) och Acrocornia lasiospa’tha. I H:s s.
delar, där fuktigheten är mindre, lämnar
regnskogen plats för trädsavannen, där samma
trädslag som ovan nämnts återfinnas och dessutom
en del andra arter, t.ex. ceibaträdet (Erioden’dron
anfractuo’sum) samt de hartsrika B ur se’ra
gum-mifera och Guaja’cum officina’le. På högre nivåer
vidta glesa barrskogar, där de mest
karakteristiska trädslagen äro Pinus occidenta’lis och
Podo-caPpus coria’ceus. De torra sänkningsfälten i öns
inre äro i v. klädda av chaparral med opuntior
och kakteer samt olika gräsarter, av vilka
espar-tillogräset (Kyllin’gia filifo’rmis) är inhemskt och
guineagräset (Pa’nicum maximum) är infört. I
ö. är savannen den förhärskande
vegetationsfor-men med glesa bestånd av lövfällande träd.
Västkusten n. om Port au Prince samt H:s östkust
kantas av mangroveskogar.
Djurvärlden tillhör den västindiska
underregionen av neogea. Den högre faunan är
fattig. Av däggdjur finnas blott fladdermöss,
insektätare, näml, den endemiska, egendomliga
Solen’odon paradoxes, och gnagare, bl.a.
trädråttor {CapGomys); vid kusterna leva manaten
och den nu nästan utrotade västindiska sälen.
Från Indien har mungon införts. Fågelfaunan
är icke så utarmad. Nämnas kunna några
kolibrier och en papegoja, men flera för regionen
— 707 —
— 708 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
