Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hällingsåfallet - Hällkista - Hällkisttid - Hällmålningar - Hällnäs - Hällnäs skolrevir - Hällristningar och hällmålningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLLKISTA
Hällkista med takhällarna avtagna. Herrljunga,
Västergötland.
bakåt. H. är en stor sevärdhet; turisthydda finnes.
— Litt.: O. Ängeby, ”H:s kanjon” (i ”Sv. geogr.
årsb.”, 1946).
Hällkista, arkeol. A) Den yngsta formen av de
stora stenkammargravarna: rektangulär grundplan,
en-, två- el. stundom tre-rummig, uppförd av
kluvna hällar och helt dold i hög el. röse el. med
takhällarna synliga. Enl. Montelius har h. utvecklat sig ur
gånggriften på så sätt, att gången flyttats från
lång- till gavelsidan. Danska forskare betrakta den
som fortsättning av dösen, vilken sålunda antages
fortleva ned mot stenålderns slut. I Danmark har
h. sitt huvudområde på ö. Jylland; i Sverige
förekommer den i hela Götaland samt Värmland och
Närke. Ett par i Ångermanland undersökta
tillhöra ej bevisligen stenåldern. Från Norge känner
man ett 10-tal, samtliga på östlandet. I Sverige
uppträder en särtyp av h., tvårummig och med
runt hål i mellanväggen. Liknande gravar äro
kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och
Orienten; de torde närmast komma från det
nordfranska kustområdet. Även på kontinenten
uppträda gravar, liknande de nordiska h., särsk. i n.v.
Tyskland. I en yngre form helt under jordytan
har h. en vidsträcktare utbredning och kan följas
ned till Ukraina. H. fortlever under äldre
bronsåldern men avtar nu snart i storlek och avpassas
för ett enda lik. — B) Grav av kluvna hällar,
avsedd för i regel ett enda obränt lik el. brända ben,
tillhör brons- och järnåldern och är särsk. vanlig
i trakter med lättarbetat stenmaterial, t.ex.
Gotland. — Litt.: O. Almgren, ”Sveriges fasta
forn-lämningar” (3 uppl. 1934). G.Em.
Hällkisttid, arkeol., äldre beteckning för
sen-neolitisk tid, den yngre nordiska stenålderns
tredje och sista huvudepok, omfattande tiden
o. 1800—1500 f.Kr. H., som infaller parallellt
med Mellaneuropas äldsta bronsålder,
aunjetitz-kulturens skede, markerar åkerbrukets slutgiltiga
genombrott inom Nordeuropas bygder.
Arkeologiskt karakteriseras perioden i främsta rummet av
hällkistan som ledande stenkammargravtyp,
vidare av enkla skafthålsyxor av sten och
skiffer-hängen samt en högt uppdriven flintteknik, med
vars hjälp skapades en lång serie eleganta vapen
och verktyg, bl.a. flintdolken, men i skarp
kontrast härtill av ett primitivt krukmakeri, som
representerar en påfallande degeneration av de
föregående epokernas höga standard på
lerkärlstill-verkningens område. Under h. importerades från
Mellan- och Västeuropa en säkerligen riklig mängd
metallföremål. F.
Hällmålningar, se Hällristningar.
Hällnäs, municipalsamhälle (sedan 1937) i
De-gerfors sn i Västerbotten, vid Vindelälven; 9,97
km2, därav 9,75 land; 648 inv. (1949). H. ligger
vid stambanan genom övre Norrland och är
knutpunkt för tvärbanan från Storuman. I H. ligger
Västerbottens läns centralsanatorium.
Taxeringsvärde å fastighetsskattepliktig fastighet 735,100 kr,
till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst
L356,780 kr (1949). — Äldre belägg på namnet
äro ej antecknade. Beståndsdelarna kunna vara
häll, stenhäll, och näs, kanske om en udde i
Vindelälven. P.;Er.
Hällnäs skolrevir, adress Hällnäs, tillhör Umeå
distrikt och omfattar delar av Degerfors sn i
Västerbottens läns kustland. Areal 1948:
stats-skogar 7,646 ha, varav 6,390 ha produktiv
skogsmark. Avverkning 1947 9,173 m3 (1,44 m3 pr ha
skogsmark). Medelavverkning 1941—45 1,01 m3
pr ha skogsmark. Hela reviret utgör en
bevak-ningstrakt. Hällnäs skogsskola är förlagd till
reviret.
Hällristningar och hällmålningar,
beteckningar för på fast berg el. lösa block inhuggna
el. målade förhistoriska bildframställningar, vilka
förekomma från skilda tider och på vitt skilda
platser inom såväl Gamla som Nya världen. De
representera vitt skilda kulturstadier, och för dem
alla gäller, att de ge en ur sitt sammanhang
lösryckt glimt av en oftast religiös bildkonst, som
till största delen gått förlorad och som
fragmentariskt bevarats i de fall, då den tillfälligtvis
överförts på sten (på gr. av gynnsamma
betingelser, tillgång till släta bergytor o.d.).
Målningarna, som i det bevarade materialet äro mycket
sällsyntare än ristningarna, ha säkerligen urspr.
varit vanligare, men de ha bevarats endast i de
fall, då de varit helt skyddade mot fukt, väder
och vind. H. kunna indelas i två huvudgrupper,
naturhärmande och symboliska.
De naturhärmande h., som även kunna
kallas ”fångst-h.”, ha alltid utförts av människor,
som levat på ett fångstkulturstadium och för vilka
alltså jakten och fisket spelat den viktigaste
rollen ur försörjningssynpunkt. Dessa h. ha därför
en tydlig jaktmagisk avsikt: att betvinga
villebrådet genom att avbilda det. De bygga på
fångstmannens säkra naturiakttagelse och ha ofta
en utsökt konstnärlig kvalitet i den enskilda bil-
— 1183 —
– TT84 –-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
