Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härmask, skrea, silverskre, ormdrag, gårdsdrag, daggorm, luskung - Härmfåglar - Härmningsdrift - Härmtrastar, härmfåglar - Härmästare - Härna - Härneman, Helge - Härner, Frida - Härnevi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRNEVI
även om längre ”luskungar” äro kända.
Larvernas sammanhållning är mycket stark men kan
uppluckras genom strilning med vatten. Några
bestämda vägvisare förekomma icke, utan larverna
i spetsen växla ofta plats. Utan påverkan utifrån
håller larvtåget ständigt samman och delar sig
icke. Ibland avstannar rörelsen, varvid larverna
upptaga näring. Sammanhållningen kan
åtminstone delvis förklaras genom larvernas stora
fuktig-hetsbehov, som lättare tillfredsställes genom det
gemensamt avsöndrade slemmet. H. äro kända
från Nordeuropa och Nordamerika. Den svenska
formen blev först 1943 närmare undersökt, sedan
material insamlats 1942, vilket var ett stort
härmaskår; det befanns, att den representerade ett
nytt släkte och en ny art, Semisciara a’gminis. —
Litt.: E. Kjellander, ”Einige Beobachtungen über
den Heerwurm in Schweden” (i ”Opuscula
ento-mologica”, 1943). H.
Härmfåglar, se Härmtrastar.
Härmningsdrift, en under inflytande av stark
suggestibilitet uppkommen, stundom sjuklig
benägenhet att imitera andra individer (se Imitation).
H. i vidsträckt bemärkelse är ett vanligt fenomen
såväl hos människor, särsk. barn, som hos djur. I
inskränkt bemärkelse användes uttrycket som
synonym för de hos en del idioter och sinnessjuka
någon gång förekommande ekosymtomen,
vilka fått sitt namn av att den sjuke automatiskt,
som ett eko, upprepar andra personers ord el.
rörelser. Dessa reflexartade handlingar kunna icke
undertryckas av den sjuke; ofta utför han dem
med största motvilja och under protester.
Ekosymtomen bruka benämnas e k o 1 a 1 i, resp, e
koki n e s i, beroende på om det är tal el. rörelser,
som efterhärmas. Inom gruppen ekokinesi skiljer
man mellan e k o m i m i och ekopraxi,
allteftersom det är fråga om mimiska rörelser el.
vanliga kroppsrörelser. T.V.Sn.
Härmtrastar, härmfåglar, Mi’midae,
fågel-fam. av ordn. tättingar, nära besläktad med
trastarna och förekommande uteslutande i Amerika.
Hit hör utom kattfågeln* den i Nordamerikas
skogsområden från 400 n.br. till Mexico
förekommande härmtrasten el. härmfågeln,
Mimus poly glott’os, av en koltrasts storlek och till
färgen ovan gråbrun, på undersidan ljusare med
strupen och buken vit. Vingpennor och vingtäcka-
Härmtrast.
SU 13.
40 — Red. avsl. u/io 49.
re äro mörkbruna med vita spetsar. H. lever av
insekter och bär. Dess vackra sång och stora
förmåga att härma andra fåglar och olika ljud göra, att
den skyddas och ofta hålles som burfågel. H.Bn.
Härmästare (lat. magister mtlitum*), hög
militär ämbetsman inom senantikens romerska rike.
Som h. (ty. Heermeister) betecknas stundom en
av de närmast under Tyska ordens högsta
överhuvud och statschef, stormästaren, stående högsta
dignitärerna inom ordensstaten, näml. Livlands
”mästare”, ”landsmästare” el. ”herremästare”.
Trol. har beteckningen h. uppkommit genom
förvrängning av sistn. titel.
Härna, socken i Ås hd i Västergötland,
Älvsborgs län, och församling i S. Ving, Härna,
Fänneslunda och Grovare pastorat i Ås
kontrakt av Skara stift, n.v. om Ulricehamn; 18,28
km2, därav 17,87 land; 329 inv. (1949; 18 inv. pr
km2). H. har större odlingsområden i Viskans
dalgång, f.ö. förhärska skogs- och mossmarker
med spridd bygd på platåerna. Åkern utgör 22 °/o
av landarealen, skogsmarken 57%. Flera
gravfält finnas, med högar, rösen och resta stenar,
däribland en nära 4 m hög runsten. Kyrkan är
en under 1700-talet ombyggd, tornlös
medeltids-byggnad. — Namnet, som är givet efter kyrkbyn,
skrevs 1540 He(e)rna. Det har tolkats som
innehållande häre, västgötsk form för hare, samt -und,
som anger rik tillgång; ovisst (se ”Ortnamnen i
Älvsborgs län”, 14, 1909, sid. 63, och I. Lundahl
i ”Namn och bygd”, 1937, sid. 63). I.Mg.;Er.
Härneman, Helge, journalist, radioförfattare
(f. 18/9 1899). Efter läroverksstudier i Linköping
var H. först bokhandelsmedhjälpare på skilda
håll, 1921 blev han medarbetare i ”Ny tid”, 1928
i ”Göteborgstidn.”. H. har författat en del
radiodialoger, som vunnit stor popularitet, ”Oss
emellan”, ”Optimisten och pessimisten” och ”Rakas
och klippas”, som bygga på humoristiska
anknytningar till det aktuella.
Hämer, Frida Matilda, pedagog (f. 2% 1879),
folkskollärarexamen 1900, anställd vid
Stockholms folkskolor sedan 1900, överlärare vid
Gustav Vasa folkskola 1928—40. H:s stora
arbetsförmåga och kunnande togos i anspråk inom olika
organisationer. Hon var led. av centralstyrelsen
för Sveriges folkskollärarinneförbund 1926—41,
ordf. 1932—41, led. av centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärarförening 1929—40, v.
ordf. 1935—40. H. har även anlitats som expert
av läroboks- och flickskolesakkunniga. Som
ansvarig utg. av tidskr. ”Lärarinneförbundet” 1934
—41 har H. även gjort en betydande
publicistisk insats på det pedagogiska området. E.Bng.
Härnevi, socken i Torstuna hd i v. Uppland,
Västmanlands län, och församling i Torstuna,
ös-terunda, Härnevi och Nysätra pastorat i
Fjärdhundra kontrakt av Uppsala ärkestift, vid
läns-gränsen n. om Enköping; 13,87 km2, därav 13,73
land; 344 inv. (1949; 25 inv. pr km2). H. tillhör
Mälarslätten och begränsas i n. av örsundaån.
Åkern utgör 65 °/o av landarealen, skogsmarken
23%. Egendom: St. Härnevi. En runsten finns;
på prästgårdens mark har gjorts ett märkligt
bronsåldersfynd. Kyrkan av gråsten med
orne-rade tegelgavlar byggdes under senare delen av
1249 —
— 1250 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
