Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höganäs—Mölle järnväg - Höga porten - Höga rådet - Höga V. - Höga visan - Högbebyggelse - Högben - Högberg, Olof - Högberg, Folke - Högberg, Emanuel - Högblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖGBLAD
och H. införlivades 1920 med statsbanenätet. Den
elektrifierades 1937.
Höga porten, se Porten.
Höga rådet, religionsv., se Sanhedrin.
Höga V., förk. för Höga visan.
Höga visan (hebr. schir hasch-schirim, lat.
can’ti-cum cantico’rum, sångernas sång, d.v.s. den
vackraste sången), en samling kärleks- och
bröllopssånger. Enl. allegorisk tolkning syfta de på
förhållandet mellan Jahve och Israel, resp. Kristus och
själen, och ha av judarna blivit upptagna och av de
kristna behållits bland Bibelns kanoniska böcker.
Likartade syriska sånger visa dock, att H. utgöres
av rent profana kärleksdikter (i Syrien och
Palestina brukade brudgum och brud firas som
konung och drottning; jfr J. G. Wetzstein, ”Die
syrische Dreschtafel”, i ”Zeitschrift für
Ethnolo-gie”, 1873). Missförståndet, att Salomo skulle ha
författat H., torde bero på att hans namn
förekommer där på flera ställen. Dock är det endast
brudgummen, som så jämföres med Salomo, liksom
namnet Sulamit endast betyder ”från Sulem” (7:1)
och sammanställer bruden med den sköna Abisag*
från Sunem (J och n växla ofta). Den numera
övergivna s.k. ”dramatiska” tolkningen fann utom
Salomo och Sulamit en 3:e huvudperson, en herde,
för vars kärlek Sulamit lämnar all Salomos prakt
(till denna tolkning anknyter O. Levertin i
diktsamlingen ”Kung Salomo och Morolf”). Enstaka
sånger i H. kunna vara av hög ålder; som helhet
stammar den från den hellenistiska tiden (333—63
f.Kr.). Dess kanonicitet var länge omstridd. —
Litt.: P. Haupt, ”Biblische Liebeslieder” (1907);
R. Dussaud, ”Le cantique des cantiques” (1919);
P. Vulliaud, ”Le cantique des cantiques” (1925);
E. Wutz, ”Das Hohelied” (1940). G.Bsm.
Högbebyggelse, se Höghus.
Högben, byggn., se Tranben.
Högberg, Olof, författare (1855—1932), fil.
kand, i Uppsala 1880, tidvis föreståndare för
Gud-mundrå högre
folkskola, tidningsman 1896
—1905, förestod
Medelpads fornhem, fick
tidn. ’Tdun”s litterära
pris 1905 och
Samfundet De nios 1921. H:s
kulturhistoriska
intresse har dominerat hans
litterära alstring, som
formats med en
originell, märgfull stil.
Främst står den
mäktiga historisklegendariska skildringen av
nödtiden i Norrland
vid tiden för det svenska stormaktsväldets fall,
”Den stora vreden” (3 bd, 1906). Glimtar av
samma landsändas öden under det senare 1800-talet har
han givit i ”Fribytare” (2 bd, 1910), ”Baggbö-
lingar” (2 bd, 1911), ”Utbölingar” (2 bd, 1912)
och från en äldre tid i ”Storfursten av Lappland”
(1915). Som resultat av H:s intresse för
bygde-historia och folksägner föreligga bl.a. ”Från
Medelpads förtider” (1910), ”Sjösagorna om late Jim”
(1909) och ”Fågelskytten” (1912). — Litt.: T.
Jonsson, ”Stor-Norrland och litteraturen” (1938);
G. Hasselberg, ”O. H. Motiv och idéer i hans
författarskap” (i ”Sv. litteraturtidskr.”, 1939). B.Lz.
Högberg, Folke, militär (f. 2% 1884),
officer vid Kronobergs reg. 1905, kapten vid
Generalstaben 1917, överste och chef för
Västernorr-lands reg. 1935, generalmajor och kommendant
i Bodens fästning 1937, chef för Generalstabskåren
och Arméstaben 1940, militärbefälhavare för 3:e
militärområdet 1942, generallöjtnant och avsked
1949. H. var lärare i krigskonst vid Krigshögsk.
1922—26, stabschef vid 1 :a (S.) arméfördelningen
1926—30, souschef vid Lantförsvarets
kommando-exp. 1930—32 och chef för Krigshögsk. 1932
-35- [Bj.]S.E.B.
Högberg, Petrus Emanuel, skeppsredare (f.
2% 1891), blev efter en mångsidig verksamhet
inom sitt fack chef för Stockholms rederi ab.
Svea 1933, där han genomfört en grundlig
sanering och modernisering av tonnaget, samtidigt
som han avsevärt utvidgat rederiets kapacitet, bl.a.
genom insättande av kraftigt isbrytande båtar för
vintersjötrafiken på Norrland. Han är led., v.
ordf, och ordf, i styrelserna för ett flertal till
sjöfarten knutna institutioner av kommersiell och
ideell natur, främst v. ordf, i styrelsen för
Sveriges redarförening sedan 1948 (led. 1937). Th.
Högblad, bot., i regel reducerade, snart
avfallande blad, ofta färgade, i övergångsregionen på
stammen mellan örtbladen och blommorna. Då
blommorna i en blomställning utgå från
bladvinklar (jfr Blomstödjeblad), utgöras bladen av
h. (skärmblad), vilka stundom få särskilda
namn, ss. svepe hos flockblommiga och holk hos
korgblommiga växter, hölster hos missneväxter
och kottefjäll hos barrträd. Stundom kunna h.
utbildas som stora, praktfullt färgade blad,
tjänande som skyltapparat, medan blommorna ofta
äro oansenliga, ss. hos den sydamerikanska
Bougainvill’ea glabra, med starkt rödvioletta h.
och små, gulvita blommor, en vid varje h., hos
den mellanamerikanska julstjärnan, Poinsett’ia
pulcherr’ima, med en ända till 25 cm bred rosett
av scharlakansröda h., omgivande de obetydliga
blommorna, bägge arterna i Sverige odlade i
växthus, vidare hos ett par svenska arter av
släktet MelampyNum, näml, lundkovall, M.
nemo-ro’sum, med blåvioletta h. och höggula blommor
(varav namnet ”svenske soldaten”), pukvete, M.
arv Anse, med röda h., och korskovall, M. crista’ tum,
med rödbruna h., samt hönsbär, Cornus suPcica,
med 4 vita, kronbladslika h. omgivande de
oansenliga, svartvioletta blommorna. — Jfr
Förblad. Fll.
— 1309 —
— 1310 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
