Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANVISNINGAR
Uttalsbeteckningar ha tillfogats vid alla uppslagsord, där så ansetts behövligt. I dessa ha följande
tecken för de olika språkljuden använts:
b för vokalen (snarlik a i sv. kam) i t.ex. eng. cup.
c för den konsonantförbindelse (ungefär = tj el. tj), som skrives ch i eng. church, och för det
sv. tje-ljudet i tjära, kär.
b för det tonande läspljudet, skrivet th i eng. that, d i da. Gade.
a för den ö-liknande vokalen, sist i sv. gosse.
j för den konsonantförbindelse (ungefär = dz el. dj), som skrives g i eng. gentle.
i efter en konsonant, t.ex. I, n, anger, att denna är muljerad (närmast likt Ij, nj o.s.v.); alltså li =
gli i ital. figlio, ni = gn ‘ fra. agneau och n i spa. senor.
i för det ”hårda” 1-ljudet (frambragt med tungans bakre del sänkt) i t.ex. ry. vol.
q för äng-ljudet i t.ex. sv. kzmg.
t) efter en vokal anger, att denna är nasalerad; alltså aD = fra. an, en, ät) = in i fra. fin.
Q för det konsonantiska ljud (snarlikt ett mycket kort o), som skrives w i eng. we, ou i fra. oui, b
och v i spa. lobo, lavar.
f för det tonlösa sje-ljudet, skrivet sj och sk i sv. sjö, skina, sch i ty. Schuh.
ü för det bakre i-ljudet i t.ex. ry. och po. syn.
Ü för det konsonantiska ljud (snarlikt ett mycket kort u), som skrives u i fra. suite.
z för det tonande s-ljudet, skrivet 5 i ty. Rose, eng. och fra. rose.
z för det tonande sje-ljudet t.ex. i början av fra. génie, joli och i mitten av eng. measure.
b för det tonlösa läspljudet, skrivet th i eng. think.
y för det tonande bakre ch-ljudet, skrivet g i da. Dage, nordty. Tage.
X för det tonlösa bakre ch-ljudet i ty. ach.
X för det främre ch-ljudet i ty. ich.
sättes över två vokaler, som tillsammans bilda diftong, t.ex. au i ty. Haus.
I övrigt användas i uttalsbeteckningarna endast de vanliga bokstäverna, med det ljudvärde som är
deras i svenskan vanliga.
Bokstävernas ljudvärde. De latinska ursprungliga diftongerna ae och oe bruka nu oftast utläsas som
e, den förstnämnda även som ä, och latinskt och grekiskt ch som k, ex. Aeneas, Spiraea, Oenanthe,
Archilochos. Uttalsbeteckningen e, resp, k för dessa tre ljud har vid uppslagsord i regel utsatts
(utom för obetonat ae och oe inuti el. sist i ett ord).
I övrigt uttalas bokstaven o i latin och grekiska som å, ex. Akropolis, Domus, Sokrates.
Uttalsbe-teckning har icke utsatts.
Bokstaven c i latinet uttalas som k; framför främre (len) vokal (e, i och y, samt ae och oe utlästa som
e), ss. i Cicero, Caesar, Scipio, förekommer även uttalet s för c samt uttalet J för förbindelsen
sc. Uttalsbeteckning har ej utsatts. — I svenskan och över huvud i de flesta i Svensk uppslagsbok
förekommande ord och namn ur andra språk än latin uttalas c framför främre vokal som s och
i övrigt som k. Avvikelser härifrån äro vid uppslagsordet försedda med uttalsbeteckning.
I latin och grekiska höres g efter n alltid; t.ex. Angraecum uttalas aggr- (ej agr-).
Då bokstäverna g, k och o i andra språk än svenska, latin och grekiska icke ha sitt i svenskan
vanliga uttal (d.v.s. som i sv. gå och ko), ha de vid uppslagsordet försetts med uttalsbeteckning.
De i talrika svenska ord av fransk-latinskt ursprung förekommande slutstavelserna -s(s)ion,
-tion, -tiös, -giös uttalas resp. -Jo’n, -tjo’n el. -Jo’n, -tsiö’s el. -fö’s, -Jö’s el. -giö’s, ex. vision,
mission, portion, nation, tendentiös, pretentiös, religiös. På motsvarande sätt i avledningar som
missionär, portionera, nationell. Uttalsbeteckning har icke utsatts.
De isländska bokstäverna 3 och p uttalas, då ej annat vid uppslagsordet angives, som de båda
motsvarande uttalsbeteckningarna ovan.
Bokstaven ü uttalas som y.
Tonvikt och vokallängd. I flerstaviga ord markeras tonvikten i uttalsbeteckningen el., där sådan
icke synts nödig, i själva uppslagsordet, i bägge fallen genom accenttecken (’) omedelbart efter den
betonade vokalen, t.ex. Aure’lius, (grek.) fone’. Men om vokalen är kort och följes av konsonant,
sättes accenttecknet omedelbart efter denna, t.ex. Ovidäus, Augus’tus, Hannäbal, Ang’erer. Ligger
tonvikten på ordets sista, korta vokal och följes denna av mer än en konsonant, sättes accenttecknet
sist i ordet, t.ex. konflikt’.
I tvåstaviga ord, där tonvikten faller på första stavelsen och den betonade vokalens längd är mer
el. mindre densamma som i svenskan i motsvarande ställning — d.v.s. lång framför enkel konsonant,
ch, ph och th, t.ex. (lat.) mater, Iphis, men kort framför dubbelkonsonant och x, t.ex. (lat.) iste,
coxa —, utsättes mestadels ingen tonviktsbeteckning i uppslagsord el. i text (men väl i
uttalsbeteckningar).
— XI —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
