Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Innocentius III (Lotario de Conti di Segni, påve) - 4. Innocentius IV (Sinibaldi Fieschi, påve) - 5. Innocentius V (Pierre de Tarentaise, påve) - 6. Innocentius VI (Étienne Aubert, påve) - 7. Innocentius VII (Cosimo Migliorati, påve) - 8. Innocentius VIII (Giovanni Battista Cibo, påve) - 9. Innocentius IX (Antonio Facchinetti, påve) - 10. Innocentius X (Giovanni Battista Pamfili, påve) - 11. Innocentius XI (Benedetto Odescalchi, påve) - 12. Innocentius XII (Antonio Pignatelli, påve) - 13. Innocentius XIII (Michele Angelo Conti, påve) - Innocue vivito, numen adest - In nomine - Innovation - Innsbruck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNSBRUCK
Sergio. Efter en tid av minskat inflytande vid
kurian under Celestinus III:s pontifikat valdes I.
vid dennes död 1198 till påve. I. var vid denna
tidpunkt bortåt 40 år, i sin kraftigaste ålder,
utmärkt av lärdom och stora personliga egenskaper.
De yttre konjunkturerna gynnade en
kraftutveckling från påvedömets sida. I Tyskland rådde
interregnum, och Västeuropas nationalstater voro
upptagna av inre omdaningsprocesser. I. gav i
Tyskland sitt stöd åt welfen Otto IV mot
hohen-staufen Filip av Schwaben och erkände 1201 Otto
som kejsare. I Italien utbyggde han påvarnas
makt såväl i Rom som eljest i Kyrkostaten och
förmådde Constantia av Sicilien att erkänna
påvestolens suveränitet; efter hennes död blev han
förmyndare för hennes son, den minderårige
hohenstaufen Fredrik II. Då denne fr.o.m. 1211
gjorde sina anspråk på kejsardömet gällande,
stödde I. honom mot Otto, som börjat driva en
kyrkofientlig politik. I England utövade I. starkt
inflytande. Mot konung Johans vilja genomdrev
han Stefan Langtons insättande som ärkebiskop
i Canterbury. Kung Johan måste giva vika i sin
strid mot kyrkan och 1213 erkänna sig som
påvestolens vasall. Även Aragoniens och Portugals
konungar erkände I. som sin suverän. I
Frankrike genomdrev han, att Filip II August tog
drottning Ingeborg till nåder. Även i Norge ingrep
han till kyrkans stöd mot konung Sverre. 4:e
korståget och albigenserkrigen voro inspirerade
av L, som även uppmuntrade krigsföretagen mot
de hedniska östersjöprov. I. utformade
påvedömets världsliga och andliga maktanspråk, stödda
på läran om det Petrus anförtrodda herradömet.
Han gjorde anspråk på domsrätt över världsliga
monarker. Framför allt var I. en kraftfull och
smidig diplomat med osviklig blick för realiteter.
Hans ämbetsutövning har ingripit i de flesta
europeiska staters historia. — Litt.: A. Luchaire,
”Innocent III” (6 bd, 1904—08); F. Baethgen,
”Die Regentschaft Papst Innozenz’ III. im
König-reich Sizilien” (1914); E. W. Meyer,
”Staatstheo-rien Papst Innozenz’ III.” (1919). [E.Lö.JB.
4) Innocentius IV, påve 1243—54, eg. S
i-nibaldi Fieschi av den bekanta genuesiska
ätten (se Fieschi), gjorde sin karriär vid kurian
under Honorius III och Gregorius IX och valdes
till påve under en tid av strid mellan kejsar
Fredrik II och kurian. I. blev snart en energisk fiende
till kejsaren, intrigerade med dennes upproriska
vasaller i Neapel och stödde Henrik Raspes val
till tysk motkonung 1246. I:s trupper tillfogade
1247 kejsaren den svåra motgången vid Parma.
Efter Fredrik II:s och Konrad IV:s död sökte
han 1254 sätta sig i besittning av Syditalien men
led nederlag mot Manfred av Sicilien och dog
s.å. I. har förf, flera teologiska och juridiska
skrifter. E.Lö.
5) Innocentius V, påve 1276, eg. Pierre
de Tarentaise, urspr. ärkebiskop av Lyon.
6) Innocentius VI, påve 1352—62, eg.
Étienne Aubert, rättslärd, 1338 biskop av
Noyon, 1340 av Clermont, 1342 kardinal,
reside-rade i Avignon och sökte genomföra reformer,
bl.a. på det ekonomiska området.
7) Innocentius VII, påve 1404—06, eg.
Cosimo Migliorati, 1387 biskop av Raven-
na, 1389 av Bologna, 1390 kardinal; hans
pontifikat inföll under den stora schismen; motpåve till
den i Avignon residerande Benedictus XIII.
8) Innocentius VIII (1432—92), påve 1484
—92, eg. Giovanni Battista Cibo,
kardinal 1473, efterträdde Sixtus IV. Som påve ingrep
I. mot kätteriet genom att föranstalta ett korståg
mot valdenserna 1488 och 1484 mot
trolldoms-väsendet genom en bulla.
9) Innocentius IX, påve 1591, eg.
Antonio Facchinetti, kardinal från 1583.
10) Innocentius X (1574—1655), påve 1644
—55, italienare, eg. Giovanni Battista
P a m f i 1 i. I. förde en kraftfull styrelse,
protesterade 1648 mot Westfaliska freden och
förmåddes 1653 av jesuitpartiet att fördöma vissa av C.
Jansens läror (se Jansenism).
11) Innocentius XI (1611—89), påve 1676—
89, italienare, eg. Benedetto Odescalchi.
I. sökte stävja nepotismen och återställa ordning
och sparsamhet inom kurian samt ingrep mot
sedeslösheten, bl.a. genom fördömandet av vissa av
jesuiternas tvetydiga moralsatser. Med Ludvig
XIV i Frankrike låg han i strid om den
gallikans-ka kyrkans frihetskrav. Turkarnas utdrivande ur
Europa var ett av I:s förnämsta kyrkopolitiska
mål. — Litt.: M. Immich, ”Papst I. XI.” (1900).
12) Innocentius XII (1615—1700), påve
1691—1700, italienare, eg. Antonio
Pigna-t e 11 i, fortsatte I. XI :s politik, lyckades föra
striderna om den gallikanska kyrkans frihetskrav till
ett för Rom gynnsamt slut; i fejden mellan den
gallikanskt sinnade Bossuet och Fénelon
förmåddes I. att taga den förres parti.
13) Innocentius XIII (1655—1724), påve
1721—24, italienare, eg. Michele Angelo
C o n t i, motarbetade jesuiterna (förbjöd deras
mission i Kina och upptagandet av nya medl. i
orden) och jansenismen.
Innoc’ue vfvito, numen adest (lat.), ”Leven ett
skuldfritt liv, gudarna skåda hit ned”, citat efter
Ovidius, ”Ars amatoria”, 1:640; använt som
valspråk av C. v. Linné.
In no’mine (lat.), i (någons) namn, å (någons)
vägnar. In nomine Dei (el. Do’mini), i Guds (el.
Herrens) namn. In nomine Sa’nctae Trinita’tis,
förk. I.N.S.T., i den heliga treenighetens namn.
Innovatio’n (av lat. innova’re, förnya), införande
el. inrättande av något nytt, förändring, nyhet.
Innsbruck [in’sbrok], huvudstad i landet
Tyro-len, Österrike; 95,365 inv. (1946). I. ligger i den
breda Inndalen vid Sills inflöde, 574 m ö.h. Den
äldsta delen av staden ligger på h. stranden av
Inn; n. delen av L, Saggen, är rik på parker och
trädgårdar, ö. om Sill ligger den stora förstaden
Pradl, på v. stranden av Inn förstäderna Mariahilf
och S:t Nikolaus samt v. om dessa förorterna
Hötting (9,330 inv.) och Mühlau. I. har univ.,
grundat 1677, med 4,185 studenter (1945/46), ett
flertal högre skolor, teater, museer,
rundradiostation, flygstation. Den föga betydande industrien
utgöres av textil-, trä-, kemisk och
livsmedelsindustri. I. besökes av ett betydande antal turister.
I den gamla staden finnas flera medeltida
byggnader, bland vilka märkas Ottoburg (vid Inn)
och Fürstenburg med ”Goldenes Dachl”, ett
ut-språng (Erker) från 1500, samt Stadtturm. Den
— 445 —
— 446 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
