Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irak - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRAK
självstyre voro efter detta fullständigt kuvade,
och sedan alla planer under de följande åren på
att ge dem land i andra världsdelar visat sig
ogenomförbara, slogo de sig småningom till ro
i I.
Faisals son Ghazi I, som 21-årig efterträdde
honom 1933, var ingalunda vuxen att föra
faderns verk vidare, och under hans korta
regeringstid ökade oron i landet, varvid utvecklingen
särsk. kännetecknades av arméns växande makt
och inblandning i inrikespolitiken. Flera
militärkupper ägde rum, den första i okt. 1936, då
överbefälhavaren, den anti-brittiskt sinnade
general Bekr Sidki, gjorde sig till diktator. I aug.
1937 mördades emellertid denne, arméns
försök att behålla makten nedslogs, och ett nytt
kabinett utnämndes under senator Djamil Midfai,
en av Faisals första medhjälpare. En av
orsakerna till Sidkis fall var fruktan, att hans
turkiska sympatier skulle ge Turkiet alltför stort
inflytande över I. Eljest förde I. en panarabisk
politik, särsk. i Palestina-frågan, där det följde
en anti-sionistisk linje. Detta ställde I. tidvis i
opposition mot England. 1937 inlade I:s
regering en officiell protest mot Palestinas delning.
Trots den politiska oron gjorde landet stora
ekonomiska framsteg: bevattningssystemet och
kommunikationsmedlen utbyggdes, de två stora
olje-ledningarna från Kirkuk till Medelhavet
fullbordades 1935, järnvägarna inköptes 1936 från
England, nya skolor inrättades, handeln gick
framåt.
Vid Ghazis plötsliga död i april 1939 tillsattes en
förmyndarregering för hans 4-årige son F a i s a 1
II med fränden Abd-al-Ilah som regent och den
beprövade statsmannen Nuri pascha as-Said som
premiärminister. Denna ställde sig på Englands
sida vid 2:a världskrigets utbrott och bröt %
1939 de diplomatiska förbindelserna med
Tyskland. Emellertid gjorde antibrittiska stämningar
sig gällande i landet i samband med
axelmakternas framgångar. De underblåstes
skickligt av nazistisk propaganda: man hoppades att
med Tysklands hjälp kunna göra sig kvitt den
sista resten av brittisk kontroll. Ledare för den
axelvänliga rörelsen, som hade sin tyngdpunkt
bland officerarna, blev Raschid Ali al-Kailani.
I april 1940 blev han regeringschef men måste
avgå i jan. 1941 på gr. av brittiska påtryckningar,
då han vägrade bryta förbindelsen med Italien.
I april s.å. grep han ånyo makten, avsatte
Abd-al-Ilah, som flydde till Palestina, och utnämnde
en skenregent, scharifen Scharaf. Då England,
som redan hade starka truppkontingenter i L —
för den allierade krigföringen i och kring
Medelhavet spelade landet en synnerligen stor roll
genom sina oljetillgångar och sitt strategiska läge
—, i enlighet med fördraget 1930 begärde
tillåtelse för nya styrkor att passera, vägrade Raschid
Ali Vä att lämna tillstånd härtill, förrän de först
anlända trupperna lämnat landet. Vä besatte
irakiska trupper de viktigare strategiska punkterna
och omringade den brittiska flygbasen Habbanija;
här utbröto strider, som ledde till regelrätt krig
mellan England och Raschid Alis regering.
Engelsmännen sände förstärkningar från alla håll,
medan irakerna fingo otillräcklig hjälp av
axel
makterna. Det Vichy-styrda Syrien upplät
flygbaser samt ställde materiel till irakernas
förfogande. Under sista hälften av maj krossade
de brittiska luftstridskrafterna allt motstånd. 23/a
återvände Abd-al-Ilah till L, Raschid Ali och
hans närmaste män flydde 30/ä till Persien, och
de irakiska trupperna begärde vapenvila 31/s.
Stridigheterna inställdes Vä, och Abd-al-Ilah gjorde
samma dag sitt intåg i Bagdad. % bildades ny
regering under den engelskvänlige Djamil Midfai,
som i okt. överlämnade premiärministerposten åt
Nuri pascha. Från och med nu slöt I. helt upp på
Englands sida och ställde sina resurser till
förfogande för den allierade krigföringen, bröt de
diplomatiska förbindelserna med Italien i juni,
med Vichy-regeringen och Japan i nov. 1941 samt
utfärdade krigsförklaring mot Tyskland, Italien
och Japan i jan. 1943. Kort därefter anslöt sig I.
till FN, och i sept. 1944 upprättades diplomatiska
förbindelser med Sovjetunionen. I:s
utrikespolitik fr.o.m. de sista krigsåren är intimt förbunden
med de övriga staternas i Främre Orienten, särsk.
det 22/s 1945 stiftade Arabiska förbundets och
Palestinas. Det ingick säkerhets- och
vänskapspak-ter med Turkiet 1946—47, avslöt 1947 med
Trans-jordanien ett tioårigt alliansfördrag om full
samverkan i fred och krig och i juni 1949 med Persien
en traktat, som förpliktade de två länderna till
ömsesidig hjälp vid upprätthållandet av freden
inom deras gemensamma intressefär samt till
kommersiellt och kulturellt samarbete. Landet har
alltmer aggressivt engagerat sig i den panarabiska
och antisionistiska rörelsen och har vid upprepade
tillfällen ensamt el. tills, med Arabiska
förbundet ingripit för de arabiska staternas frigörelse
från västerländsk kontroll: det intervenerade hos
USA och Storbritannien i nov. 1943 och i
maj 1945 för Syriens och Libanons
suveränitet samt i sept. 1946 i Paris mot Libyens och
de övriga f.d. italienska afrikanska koloniernas
återgång till Italien. Ang. I:s Palestina-politik,
som markeras av årl. upprepade démarcher hos
USA, Storbritannien och FN mot den judiska
immigrationen, mot bildandet av staten Israel och
till förmån för Palestinas arabiska befolkning, se
Palestina, historia. I Palestinakriget efter maj
1948 har I. endast deltagit med några
arméförband, som opererat samman med transjordanska
trupper. Förhållandet till Storbritannien, ehuru
officiellt gott, har efter kriget präglats av en
tilltagande otålighet mot de sista resterna av
brittisk kontroll. April—okt. 1947 drog England
tillbaka alla sina stridskrafter i I. utom några
små flygförband vid de två luftbaserna och en
militärdelegation; detta tillfredsställde dock ej
nationalisterna. Allianstraktaten av 1930 ersattes
15/i 1948 av en ny, undertecknad i Portsmouth av
utrikesminister Bevin och I:s premiärminister
Salih Djabur. Pakten, som skulle gälla i 20 år,
etablerade ett fortsatt intimt vänskapsförhållande
mellan de två länderna: tvister skulle biläggas av
skiljedomstol, i händelse av krig skulle länderna
omedelbart komma till varandras bistånd, varvid
England fick fri tillgång till I:s alla resurser mot
att det ställde trupper och materiel till
förfogande; de två flygbaserna skulle återlämnas till
I. men drivas med engelsk personal och
utrust
— 635 —
— 636 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
