Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isala - Isallobar - Isamaa liit - Isamplitud - Isander, Gustaf - Isanomal - Isar - Isarco - Isaria - Isarnus - Isaskar - Isatin - Isatis - Isaurien - Isaurier - Isbanetävling - Isbark - Isberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISBERG
bärare. — Litt.: S. Samuelsson, ”Om traditionen
som källa för Gustav Vasas äventyr i Dalarne”
(i ”Historiska studier tillägnade Harald Hjärne”,
1908); N. Ahnlund, ”Folktraditionen som
historisk källa” (i ”Historisk tidskr.”, 1926). I.A.
Isalloba’r (till grek. is’os, lik, allos, annan, och
bar’os, tyngd), linje (på kartor), som
sammanbinder orter med lika förändring av lufttrycket på
samma tid. Tiden brukar numera vara 3 tim. I.
inritas på vanliga isobarkartor och äro av stor
betydelse för väderleksförutsägelser. De ha införts
av N. Ekholm.
Is’amaa liit, se Fosterländska förbundet.
Isamplitu’d (till grek. is’os, lik, och lat.
ampli-tu’do, vidd, omfång), linje (på kartor), som
sammanbinder orter med samma amplitud av ett
fenomen. Så kunna linjer dragas genom orter, som
ha samma dagliga amplitud el. årliga amplitud av
temp., lufttryck el. någon annan variabel storhet.
Ex. se kartan, art. Europa, sp. 1159.
Isan’der, Gustaf Emil, grafiker (1863—1929),
var väsentligen självlärd och utbildade sig, bredvid
sitt anspråkslösa yrke (som kypare), till en fin,
känslig grafiker med mjuk ton i sina
torrnåls-raderingar, mestadels med motiv från Stockholm,
t.ex. ”Stortorget, kall vinternatt” (1919). — Litt.:
G. Jungmarker i ”Meddelanden från Fören. för
grafisk konst”, 10 (1931).
Isanoma’l (till grek, is’os, lik, nekande an- och
homalos’, jämn), meteor., linje, som (på en karta)
sammanbinder orter med samma avvikelser från
beräknade normalvärden. Sådana linjer
uppdragas för temperatur, nederbörd, lufttryck etc.
Isar [i’zar], högerbiflod till Donau i Bayern, 263
km lång, upprinner på Karwendelgebirge i
Tyro-len, flyter först åt v., vänder sedan mot n. och
genombryter Kalkalperna. Vid Tölz (485 m ö.h.)
träder I. ut på bayerska högslätten, flyter förbi
München och mynnar nedanför Deggendorf. De
viktigaste bifloderna äro Loisach och Amper.
Isarco [izar’kå], flod i n. Italien, upprinner vid
Brennerpasset och mynnar i Adige strax s. om
Bolzano; 95 km lång.
Isa’ria, det konidiebildande stadiet hos arter av
svampsläktet Cor’dyceps.
Isa’rnus, ärkebiskop av Lund, med släktnamnet
M o r 1 a n e och även kallad de Fontiano
(d. 1310), nämnes 1270 som kanik i Carcassonne,
senare som ärkepresbyter där. Han sändes 1295
och 1298 som påvlig legat till Danmark för att
avveckla stridigheterna mellan Erik Menved och
ärkebiskop Jens Grand, spelade därvid en
betydande roll, blev 1300 ärkebiskop av Riga, 1302 av
Lund, 1310 av Salerno, avled s.å. i Avignon.
Isas’kar, föregiven stamfader till den israelitiska
stammen Isaskar, vars område omfattade nedre
Galiléen och Jisreelslätten och som i Deboras*
frihetskamp spelade en avgörande roll.
Isati’n, ortoaminofenylglyoxylsyrans laktam,
CO
C6H4 ^NH^CO, erhålles genom oxidation av indigo,
användes för framställning av indigoida
kypfärg-ämnen. I. kristalliserar i röda prismer, smältpunkt
200—2oi°, löses i sjudande vatten, alkohol och
bensol.
Is’atis, bot., se Vejdesläktet.
Isaurien [-au’-] (grek. Isauri’a, lat. Isau’ria’),
efter huvudstaden I s a u r a i antiken benämning
på det vilda berglandskapet innanför Mindre
Asiens sydkust, mellan i ö. Lykaonien, i n.
Fry-gien, i v. Pisidien, i s. Cilicien och Pamfylien. —
I. framträder föga i historien. Inv:s böjelse för
sjöröveri föranledde P. Servilius Isauricus’ och
Pompejus’ expeditioner (78 och 67 f.Kr.). Fast
knutet till det romerska väldet blev I. egentligen
aldrig, ehuru det av Augustus administrativt
förenades med provinsen Galatien. Endast i tidig
bysantinsk tid hade det en viss betydelse. Från
I. härstammade den östromerske kejsaren Zeno
(474—491), och efter I. är, dock med orätt, den
av Leo III (717—741) grundade isauriska
dynastien uppkallad. Om I:s kulturtillstånd under
antiken är det svårt att bilda sig en föreställning;
det synes ha varit föga utvecklat och hade i
romersk tid endast en verklig stad, Isaura palaia
(s. om Konia). Av denna stad finnas emellertid
betydande ruiner bevarade. [C.F.JK.H.
Isaurier [-au’-], inv. i det forntida
mindreasia-tiska landskapet Isaurien. I. voro kända som
utmärkta soldater och spelade som sådana en
framträdande roll i det bysantinska rikets tidigare
historia (se Bysantinska riket och Isaurien).
Isbanetävling, tävling på isbana för bilar och
motorcyklar. I. anordnades först i Sverige (1905),
senare även i övriga nordiska länder samt i
Tyskland och Schweiz. Urspr. tävlades på raka
kilometerbanor med flygande start, men småningom
övergick man till tävlingar på långa, slutna banor.
Isbark, dets. som glattis*.
Isberg, större, i havet kringflytande brottstycke
av landis (jfr Drivis). Inom polartrakterna nå
gla-ciärerna flerstädes ut i havet. När isen skjutit ut så
långt, att den blir lättare än den undanträngda
vattenmassan, som strävar att lyfta upp densamma,
uppstår- en spänning inom istungan, som till sist
utlöser sig i en bristning nerifrån och uppåt.
Ytter-ändan av glaciären lösbrytes med ett våldsamt dån
— glaciären ”kalvar”. De lösbrutna isstyckena
kunna sedan som i. med vind och ström driva ut i
havet. Endast Vs-—V7 av i:s hela massa ligger ovan
vattenytan. Om ett i:s synliga del har en höjd av
50—70 m (större höjd nå i. sällan), kan man
antaga, att i:s hela mäktighet (höjd + djup) är 300
—500 m. På n. halvklotet är det huvudsaki.
gla-ciärerna på Grönland och Frans Josefs land, som
ge upphov till i. De äro urspr. mer el. mindre
blockformade men antaga under smältningen och
genom havsvågornas inverkan ofta bisarra former.
I Antarktis, där inlandsisen skjuter ut i havet på
bred front, få i. därigenom en annan form: de bli
lägre men ha vida större yta och bilda ofta flak
av många km utsträckning. I. utgöra en fara för
sjöfarten. På gr. av sin stora volym smälta de
mycket långsammare än drivisen och kunna därför
följa med strömmarna betydligt närmare ekvatorn
än denna. Utanför Newfoundland möter den kalla
isbergsförande Grönlandsströmmen den varma
Golfströmmen. Då smälta i. i sina undre delar. När
avsmältningen nått en viss grad, rubbas jämvikten
inom i., som därför plötsligt kan stjälpa över ända.
— Skulle ett fartyg i mörker och dimma stöta på
ett i., blir sammanstötningen alltid ödesdiger för
fartyget. Faran för dylika katastrofer är så myc-
— 685 —
— 686 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
