Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
fylla ytan. Mot detta reagerade det nu
framväxande världsliga måleriet med en behagfull
förfining (K o s e-n a-K a n a o k a, 8oo-talets slut),
ur vilken Fujiwara-konsten skulle spira. Under
Fujiwara-tidens estetiska isolering skedde samma
stilskiftning inom måleri som inom skulptur. Den
utfyllande stilen ersattes av en spatiös, ytmässigt
dekorativ stil med starkt rytmisk komposition.
En tunn, spänstig linje vill särsk. fånga rörelsen,
samtidigt tog man in friskt realistiska situationer
och detaljer. Det världsliga måleriet blev det
dominerande; vid det förfinade hovet uppstod en
nationell litteratur, som gav motiv. Sedeskildring,
kärleksäventyr och sentimental naturupplevelse
äro utmärkande (t.ex. Genji-Monogatari av
Mu-rasaki Shikibu från o. 1000). De speciella
stildrag utarbetades, vilka blevo betecknande för
yamato-ye*, det nationella måleriet i mots. till det
kinesiskt influerade. Mot periodens slut skedde
övergången till yamato-ye. Även
landskapsmåle-riet blev rikligare, icke minst som bakgrund på
de långa rullar (makemono), på vilka
monogatari-illustrationerna sammanfördes. Det buddistiska
måleriet blev mindre strängt, mer fyllt av en
mild, delikat skönhet. Yamato-ye togs mot slutet
av iioo-talet om hand av Tosa-skolan*, som
utbildade dess mogna karaktär (Takanobu och
Mitsunaga). Redan från o. uoo satte en
reaktion in mot Kyoto-hovets esteticerande konstliv.
Den nationella historietraditionen togs upp, man
förhärligade J :s hjältar och krig. Ur denna
riktning växte Kamakura-tidens konst, en manligare
kraft, en rörligare realism (Heiji-Monogatari*) ;
även tidens egna strider behandlades. Rytmen
och dess spatiösa komposition utnyttjades mer.
Från att ha varit enbart kontur under Fujiwara
blev linjen under Kamakura ofta även
uttrycks-bärande, över huvud friare. En motsv. utveckling
försiggick i Kina under Sung, och man kan räkna
med inflytande därifrån. Framför allt utbildade
präster och de esoteriska sekterna ett måleri
utanför yamato-ye-traditionen (J o n i n, förra
hälften av 1200-talet), ofta med en fri lineär stil
(T o b a S o j o, 1053—1140). Utmärkande för
Kamakura-tidens bildrullar är deras berättande
detaljrikedom, som tilltog mot periodens slut på
bekostnad av det dekorativa. Det buddistiska
måleriet var under perioden hårdare, planare och
enklare i färg än tidigare; ett inflytande från Sung
är likväl märkbart i den friare, rörliga
kompositionen liksom i linjens variation i tjocklek.
Fujiwara-måleriet skildrade främst en
inomhus-värld; under Kamakura-tidens nya militära
friluftsliv uppstod en ren naturkänsla, och
land-skapsmåleriet nådde sin blomstring (En i,
1200-talet). Från periodens mitt uppstod en viss
kontakt med Kina, och denna blev mer och mer
betonad under Ashikaga-perioden. I mots. till
yamato-ye kallades det nya från Sung och Yüan
influerade måleriet kan-gwa (kinesiskt måleri).
Detta måleri består huvudsaki. av suiboku-gwa,
tuschmåleri i svart, vitt och valör. Det stod i
intim kontakt med Zen-buddismen, infördes av
Zen-präster under Kamakura och bibehöll sin
Zen-karaktär under hela 1300-talet. I början av
1400-talet blev det mer världsligt, och o. 1480
försvann helt dess kinesiska anda. Bland de
ti
digaste kan-gwa-mästarna märkas T a k u m a
Eiga, Ka o (o. 1275—1335), Mincho (1352—
1431) och Joset su (o. 1370—o. 1440). 1400-talet
är suiboku-gwas storhetstid med bl.a. S h u b u n
(1400-talet), S e s s h u (1420—1506), S o t a n
(1400-talet), Ge i a mi (1431—1509), Soami (o. 1450—
1530), Sesson (o. 1505—1590-talet), S h u g e
t-su (1400—1500-talen), Keishoki (1500-talets
förra hälft). Under denna tid voro de stora
förebilderna mästarna från södra Sung, främst Ma
Yüan och Hsia Kuei. Sesshus skola,
Unkoko-skolan*, fick under senare delen av Ashikaga-tiden
en konkurrent i Kano-skolan (se Kano); genom
denna blev suiboku-gwa helt naturaliserat och
ingick en förening med yamato-ye-traditionen.
Kano Masanobu (o. 1454—o. 1550) var dess
förste mästare, men helt utbildades stilen först
med hans son, Kano Motonobu (1476—
1559). Kano-skolan tog också f.f.g. upp det
vardagliga livets sysslor; man skildrade
åkerbruks-arbetet. Under Ashikaga gynnades icke
yamato-ye och det traditionella buddistmåleriet i samma
mån som suiboku-gwa. Det togs om hand av
grövre konstnärer; den som bäst förde traditionen
vidare, var Tosa Mitsunobu (1434—1525).
Efter Ashikaga-periodens mitt miste det rena
yamato-ye sitt konstnärliga värde; å ena sidan
levde det kvar i Kano-skolan, men å andra sidan
utbildades det också till konventionell formalism,
och ur denna uppstod Momoyama-tidens stora,
dekorativa stil. Under denna tid blev shokei-gwa,
dekorering på skärmar och skjutdörrar, det mest
typiska måleriet, omhändertaget av Kano-skolan
(Kano E i t o k u, 1543—90, Kano Sanraku,
1559—1635), vilken befäste sin ledande ställning.
Vid sidan av dessa storslagna dekorationer,
svarande mot den nya militära härskarprestigen,
fortlevde likväl suiboku-gwa i samband med
teceremonien och Zen-buddismen (Eitoku, H
a-segawa Tohaku, 1539—1610, Miyamoto
Niten, 1582 el. 84—1645). Med Tosa M i
t-suyoshi återfick den deklasserade
Tosa-skolan en viss rang, som den behöll även under
följ, period med Tosa Mitsuoki (1617—91).
Vid sidan av de pompösa utsmyckningarna kom
Sotatsu-skolan med en mildare, mer förfinad
dekorativ konst, som skulle kulminera under den
tidigare Tokugawa-tiden (Hon am i K o y e t s u,
d. 1637, Tawaraya Sotats u, d. 1643). Innan
Tokugawa-isoleringen blev så gott som fullständig,
märks också ett inflytande från västerländsk konst,
överfört främst av den portugisiska
jesuitmissionen, men det fick icke någon väsentlig betydelse
för japanskt måleri.
Under Tokugawa-tiden dominerade
Kano-skolan. Dess akademiska måleri svarade väl mot det
auktoritära statsskicket, och den skulle behålla
sin konstpolitiska ställning ända till
restaurationen 1868. Dess konstnärliga storhet stannar
likväl hos de tidigare mästarna, Kano K o i (d.
1636), Kano Tanyu (1602—74), Kano
Naonobu (1607—50), Kano Tsunenobu
(1636—1713), Kano Sansetsu (1589—1651).
Skolans exakta, ofta eklektiska stil hade lätt för
att utbildas dekorativt och slutade efter
Tsunenobu i formell stelhet; betydande konstnärer, som
sedermera skolades av Kano, bröto sig i allm.
— 1095 —
— 1096 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
