Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jirák, Boleslav - Jirásek, Alois - Jiriczek, Otto Luitpold - Jiří z Poděbrad - Jirlow, Ragnar - Jisreel - Jiu, Jiul - Jiu-jitsu - Jiul - Jívaro, jíbaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JIRÄK
Jiråk [jirr’ak], Karl Boleslav, tjeckisk
tonsättare (f. 1891), fick sin teoretiska utbildning
hos V. Novak och J. B. Foerster, var kapellmästare
vid operan i Hamburg 1915—18, senare i Brünn
och Ostrava samt ledare för den tjeckiska kören
Hlahol 1920—21. Sedan 1920 är J. lärare i
komposition vid Prags musikkonservatorium. J, var
före 2:a världskriget musikchef vid tjeckiska
rundradion. Han verkar även som musikkritiker. Hans
produktion omfattar huvudsaki. orkester- och
kammarmusik samt sånger. J:s stil utmärker sig
för en sober, modernt orienterad polyfoni, som
oavsett en viss kyla är både energisk och
välljudande. 1924 publicerade J. en musikalisk
formlära (på tjeckiska). Han har bl.a. komponerat
operan ”Apollonius av Tyana”, 3 symfonier, 1
uvertyr, 1 stråkkvartett med contraaltsolo, 1
blås-kvintett, 2 stråkkvartetter, cello- och
pianosonater, sångcykler m.m. [G.Jn]P.L.
Jiråsek [jirr’asäk], A 1 o i s, tjeckisk författare
(1851—1930), läroverkslärare, från 1888 i Prag.
J. försökte sig till en början i skilda genrer men
slog sig tidigt på att skriva historiska noveller
och romaner, som fingo stor betydelse för den
tjeckiska nationalkänslans framväxande och som
buros upp av en demokratisk-human anda. Hans
historiska skildringar, som grunda sig på ingående
forskning och som beröra skilda epoker, forma
sig till ett väldigt epos. Med förkärlek uppehöll
sig J. vid husitertiden. Hans mest bekanta verk är
”Hundhuvudena” (1883—84), en skildring av ett
tjeckiskt bondeuppror på 1600-talet. J:s samlade
skrifter utkommo i 44 bd 1890—1922 E.
JTriczek [-cäk], Otto Luitpold, tysk
språkforskare (f. 1867), prof, i Würzburg 1909—34,
var huvudsaki. verksam inom sagoforskningen.
Bland J:s skrifter märkes ”Die deutsche
Helden-sage” (1894, 4 Aufl. 1913).
Jirf z Podèbrad [jir’zi z pådFebrat], konung, se
Georg, Böhmen.
Jirlow, Ernst Ragnar, skolman,
folklivsfors-kare (f. 12/t 1893), fil. dr i Uppsala 1926, lektor
i Västerås sedan 1930. J. har varit mycket
produktiv inom den etnologiska föremålsforskningen,
varvid han särsk. ägnat sig åt de textila och
agrara redskapens historia, bl.a. undersökningar
om plogen. Förutom talrika uppsatser i
fackpublikationer har J. utg. ”Zur Terminologie
der Flachsbereitung in den germanischen
Spra-chen” (1926) och ”Svensk vardag genom
tiderna” (1935). Sn.
JisreeT, slätt mellan Galileens och Samariens
högland, Palestina, i ö. begränsad av Gilboa berg,
nuv. Merdj ibn ’Amir, genomfluten av bäcken Kison,
skådeplats för åtskilliga drabbningar. Vid
Jisreel-slätten lågo på GT:s tid Megiddo, Taanak och n.v.
om Gilboa staden J., tidtals uppehållsort för
Israels konungar (1 Kon. 21 m.fl.).
Jiu [zi’o], J i u 1, vänsterbiflod till Donau, i s.v
Rumänien, upprinner på Transsylvanska alperna;
c:a 300 km lång.
Jiu-jitsu, från Japan härstammande system till
självförsvar. J., som ej bör förväxlas med den
urgamla japanska brottningen (sumo), är trol. ej
mer än 300 år gammal och utövades ända till
senare hälften av 1800-talet huvudsaki. inom
sarnu-raiklassen, där den var en ansedd idrott. Sedan
Två jiu-jitsu-grepp.
vissa alltför brutala grepp då utmönstrats, fick den
under namn av judo allmänt insteg i Japan och
spreds i början av 1900-talet till Europa. —
Grundprincipen vid j. är, att motståndaren fälles genom
vissa kast, grepp el. benställningar, varvid en
relativt svag individ genom uppdriven
balansförmåga neutraliserar motståndarens överlägsenhet i
styrka. Denne kan sedan ev. bringas till förlust
av medvetande genom strypgrepp. Även genom
fasthållande av arm el. ben under översträckning
och vridning el. genom tryck och slag på vissa
nerver o.a. ömtåliga organ, ss. strupe, maggrop,
nacke och njure, kan man göra honom
kampoduglig. Slagen utdelas med handens lillfingerrand, vars
muskelgrupp (hypothenar) genom härdning gjorts
stenhård vid kontraktion, så att träffade lemmar
förlamas el. brytas av. Stötarna kunna även utdelas
med armbåge, knä el. fot. Ett fullständigt
jiu-jitsu-system omfattar o. 500 grepp, slag och parader.
Det rent japanska i j. torde vara dels denna
härdning av hypothenar, dels ett noggrant urval och
sammanställandet av systemet. J. blir, hur den än
utövas, lätt livsfarlig, men kännedomen om dess
metoder kan vara till god hjälp vid påtvingat
självförsvar. — Litt.: A. Weimark, ”J.” (1922); V.
Cronholm, ”J.-tricks” (25 uppl. 1948); Jigoro Kano,
”Judo” (1937)- O.Kgh.
Jiul [zi’ol], flod i Rumänien, se Jiu.
Jiv’aro [hi’parå], j i b a r o, i smågrupper
splittrad indianstam i Ecuador mellan Anderna, Rio
Napo och Maranon, o. 20,000. Deras språk har ej
kunnat sammanföras med andra språkgruppers.
J. äro ännu delvis oberoende och föra ständiga
fejder med varandra. Blodshämnden är hos dem en
noga upprätthållen sed, och de äro huvudjägare,
som förstå att avlägsna benen i den tagna trofén
och krympa denna, tills den blott får storleken
av ett äpple (jfr Huvudjakt). Huvudjakt idkades
även av de andinska folken. Den har för j.
religiöst magisk betydelse. Deras andliga kultur är
av stort intresse och har särsk. studerats av prof.
R. Karsten. De äro jordbrukare men hålla numera
också svin, äro beväpnade med lansar och sköldar
samt bebo rymliga bambuhyddor, stundom
försedda med höga vakttorn. Vid jakt användes även
biåsrör. — Litt.: P. Rivet, ”Les indiens jibaros” (i
”L’Anthropologie”, 18—19, 1907—08); R.
Karsten, ”Blodshämnd, krig och segerfester” (1920),
— 1211 —
— 1212 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
