Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - José (namn) - José de Calasanz - Josef (namn) - Josef (stamfader) - Josef (Marias man) - Josef I (konung av Portugal) - Josef Bonaparte (konung av Spanien) - 1. Josef I (tysk-romersk kejsare) - 2. Josef II (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSÉ
José [port. utt. zozä’, spa. /åse’], portugisisk
och spansk namnform för Josef.
José de Calasanz [/åse’... kalasa’nb], spansk
katolsk teolog (1556—-1648), grundade i slutet av
1500-talet en fattigskola i Rom (den första ”folkskolan”
i Europa), kring vilken efter hand en ny orden
växte fram (se Piarister). J. kanoniserades 1767;
festdag 27/s.
Josef, urspr. hebreiskt mansnamn, enl. 1 Mos.
30:24 eg.: han tillfogar.
Josef kallas dels den av Israels stammar, från
vilken stammarna Efraim och Manasse avletts, dels
Josef-stammens stamfader. Till Josef-gestalten har
en del sagostoff knutits, förenat till en enhetlig
komposition, Josef-novellen, 1 Mos. 37—50. Till
materialet ha paralleller påvisats från skilda håll.
Historien om Potifars* hustru motsvaras av en
egyptisk saga m.m. I religiöst hänseende betonas
i Josef-novellen försynstron. — Litt.: J. Horovitz,
”Die Josephserzählung” (1921); H. Gressmann,
”Ursprung und Entwicklung der Joseph-Sage” (i
”Eucharisterion. Studien ... Gunkel dargebracht”,
1923). G.Bsm.
Josef, jungfru Marias man, Jesu fader el. enl.
den tradition, som hävdat Jesu övernaturliga
födelse, hans fosterfader, enl NT:s fåtaliga uppgifter
om honom timmerman i Nasaret. I Jesu
stamtavlor (Matt. 11 :i ff. och Luk. 3:23 ff.) antydes, att
J. ej är Jesu fader (att märka är, att i så fall bli
stamtavlorna, som avse att visa Jesu härstamning
från David, utan betydelse); på många andra
ställen i NT omtalas han däremot som Jesu fader
(Luk. 4:22, Matt. 13:55 o.a.). — Inom katolska
kyrkan finnes en utbredd josefskult: han är
konstnärers och byggmästares skyddshelgon och sedan
1870 hela kyrkans skyddspatron; attribut:
Jesusbar-net, verktyg, stav, palm; festdag 19/s. — J. avbildas
i den s.k. födelsescenen, herdarnas tillbedjan etc.
som en åldrig man, ofta sittande el. knäböjande
(med skorna avtagna) på vördnadsfullt avstånd
från krubban; i den äldre västerländska konsten
har han icke nimbus. I marialegenderna utbildades
scener med J:s utväljande, förmälningen, J:s dröm
m.m. En framträdande gestalt är han också i
flykten till Egypten. I nyare tidens konst fr.o.m.
Rem-brandt framställes J. ofta vardagsmässigt i
snickarverkstaden. — Litt.: J. Seitz, ”Die Verehrung des
heiligen J.” (1908). S.N.;E.W.
Josef, furstar.
Neapel, se nedan Spanien.
Portugal. Josef (port. Jose) I, konung (1714
—77), son till Johan V, konung 1750. J., som var
en svag och oduglig regent, överlämnade redan
vid tronbestigningen den faktiska makten till
Car-valho y Mello, senare markis av Pombal*, vilken
under hela hans regeringstid som enväldig
minister förde styrelsen i den upplysta despotismens
anda.
Spanien. Josef Bonaparte, konung (1768
—1844), äldste son till Carlo Bonaparte. J., som var
advokat, flyttade vid Paolipartiets seger på Korsika
till Provence och blev krigskommissarie i Marseille.
Genom giftermål med Julie Clary gifte han sig in i
penningaristokratien, blev genom Napoleons
inflytande generalkrigskommissarie, 1797 sändebud i
Rom och efter bourbonernas avsättning 1806
konung i Neapel. 1808 kallades han av Napoleon till
konung av Spanien, där han, kraftlös och utan
ledar-förmåga, inför svårigheterna helt kom att stå
under broderns ledning. Efter nederlaget vid Vitoria
21/e 1813 flydde han från Spanien, ledde som
generallöjtnant Frankrikes försvar 1814, flyttade efter de
100 dagarna till USA, där han levde som greven av
Survilliers. 1841 flyttade han till Florens. — Litt:
”Mémoires et correspondance politique et militaire
du roi J.” (10 bd, 1853—54). P.Nm.
Österrike. 1) Josef (ty. Joseph) I, tysk-romersk
kejsare (1678—1711), äldste son till kejsar Leopold
I och Eleonora av Pfalz-Neuburg, utmärkte sig
redan som barn för sin livlighet och energi, vilka
stodo i skarp motsats till faderns indolenta väsen.
Från 1690 romersk konung utövade J. under
faderns sista, orosfyllda år ett ej obetydligt
inflytande, varvid han sökte tränga tillbaka de gamla
rådgivarna och stärka den av honom högt skattade
Eugens av Savojen ställning. Under sin korta
kejsartid (1705—11) utvecklade J. en energisk
verksamhet, sökte på allt sätt utnyttja Eugens
glänsande segrar, hävdade kejsarens makt såväl inom
Tyskland som mot påven men visade i Ungern,
där fullt uppror rasade mot Habsburg, ett visst
tillmötesgående, som banade väg för freden.
Gentemot Karl XII måste J. samtycka till fördraget
i Altranstädt. 17A 1711 dog J. i kopporna, sedan
han sökt trygga arvsrätten efter den manliga
linjens utslocknande åt sina döttrar Maria Josefa och
Maria Amalia Josefa, vilket dock omintetgjordes
av hans efterträdare, brodern Karl VI. P.S.
2) J o s e f II, tysk-romersk kejsare (1741—90),
äldste son till Frans I och Maria Teresia. Ehuru
uppfostrad under ledning av v. Bartenstein kom J.
under inflytande av
upplysningsidéerna, i
sht genom Voltaires
skrifter; 1761 medl. av
statsrådet riktade han
till modern
memoranda över hennes
politik, redan präglade av
de politiska idéer han
senare förverkligade.
1765 efterträdde J.
fadern som kejsare och
blev samtidigt
moderns medregent i de
österrikiska
arvländerna, men till dennas
död var hans verksamhet begränsad till
utrikespolitiken, armén och rättskipningen. Härvid råkade
han på gr. av sina revolutionära idéer ofta i stark
motsättning till modern. Aktiv och fördomsfri i
sin utrikespolitik inledde han ett närmande till
Preussen, befäst genom personliga möten 1769—70
med Fredrik II, som han beundrade. Denna politik
ledde till Polens delning, vid vilken J. trots
moderns motstånd tog initiativet till besättande av
polskt område. J:s försök att vinna Bayern
medförde brytning med Preussen och krig efter
Maximilian Josefs död 1777 (se Bayerska
tronföljdskri-get); i stället närmade sig J. Ryssland. Han
sammanträffade med Katarina II i Mohilev 1780. Då
han 1785 återupptog planerna på Bayern, möttes
han av Preussen med fursteförbundet*. Efter
Maria Teresias död 1780 ensam härskare utförde J.
— 183 —
— 184 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
